Fru talman! Det gläder mig att lyssna till social-
ministern. Det finns ett djupt engagemang i de här
frågorna. Därför tycker jag att den spontana fråga
man kan ställa är varför man över huvud taget skall
spara i den här reformen.
När ministern föredrar vad man kommer att titta
på handlar det egentligen inte om dessa pengar. Jag
får uppfattningen att det mer handlar om att man skall
fördela ansvaret mellan två huvudmän på ett helt
annat sätt än vad som sker i det regelsystem som finns
för reformen. Det är riktigt att det också diskuterades
inför beslutet, men man kom fram till att det skulle
vara ett statligt stöd som garanterades alla och att
kommunernas kostnader för de specifika och stora
insatser som måste göras skulle betalas av den statliga
myndigheten. Man sade att detta var ett övergripande
behov som en liten grupp människor hade.
Detta oroar mig. När vi började med hela handi-
kappolitikens förändring på 80-talet, med allt det
habiliteringsarbete som gjordes, med integreringen av
svårt handikappade barn i skolan och med förändring-
en i särskolan, var ju just det stora problemet att kost-
naderna blev stora och att man var utlämnad till
kommunernas omdöme för att man skulle få detta
eller inte. Den här reformen skulle ju göra att de allra
svårast funktionshandikappade människorna skulle få
en likvärdig bedömning av sina behov. Detta oroar
mig verkligen.
Men som ministern säger kommer det att finnas
tillfälle till att ta ställning till detta när förslaget till
reformen läggs fram. Ministern säger ju att det kom-
mer att komma här under våren.
Det är riktigt att detta var underfinansierat. Ut-
redningen visar ju också att man hade beräknat att
genomsnittet skulle vara ungefär 40 timmar, och det
blev ungefär 68 timmar. Vi i Folkpartiet drar inte den
slutsatsen att skillnaden skulle bero på att vi inte
visste hur stort behovet var. Det visade sig att det
fanns ett stort uppdämt behov som den borgerliga
regeringen inte kunde förutse. Den kunde uppenbarli-
gen inte de som var med i debatten här i kammaren
heller. Men det är för oss i Folkpartiet ingen anled-
ning till att börja skära i den här timersättningen.
Det visar att det finns ett stort behov av personliga
assistenter för funktionshindrade. Vi tycker att det är
oacceptabelt att man skall börja skära i det här stödet.
Skall man göra dessa besparingar bör det ske någon
annanstans.
Låt mig sedan kommentera litet grand av det som
ministern pekar på, nämligen att det finns timmar som
inte utnyttjas. Det är en samordningsfråga och en
bedömningsfråga för de myndigheter som bedömer
behovet av assistans. Jag kan hålla med om att det
säkerligen finns mycket att göra ute på försäkrings-
kassorna i samarbete med handikapporganisationerna,
kollektiven, kooperativen och den kommunala social-
tjänstens tjänstemän som handlägger ärendena. Det är
ju trots allt så att 80 % av assistenterna i dag är an-
ställda av kommunerna och 20 % är anställda av ko-
operativ eller sammanslutningar av olika slag.
Jag vill återigen ställa frågan om vad det finns för
anledning att göra besparingar för en grupp på 6 000
personer när vi egentligen är eniga om att den här
reformen är viktig och att den måste finnas kvar. Är
det inte bättre att regeringen funderar över hur man
skall hitta effektiviseringar och samarbetsformer ute i
de myndigheter som handlägger ärendena? Det är ju
egentligen där problemen finns.