Herr talman! Ingibjörg Sigurdsdóttir tog i sitt an-
förande upp frågan om fåmansbolagen och citerade
både propositionen och utskottets betänkande vad
gäller risken för missbruk. Varför skall vi ha ett sys-
tem som exkluderar de anställda i de 300 000 få-
mansbolagen från möjligheterna till en skattefri ut-
bildning? Det är ju lika synd om dem.
Anställda kan vara delägare i småföretag. Nisse
som är anställd i t.ex. ett rörläggningsföretag kan ha
köpt in aktier i detta när byggbranschen går ned. Var-
för skulle man inte i det företaget kunna säga att han
behöver en sådan här utbildning? Det positiva är att
man inte kan ta pengarna med sig, utan man får en
utbildning. Riksdagen har i andra sammanhang beslu-
tat om att arbetslösa skall kunna få studera på uni-
versitet osv. Varför skall vi diskriminera de anställa i
fåmansföretag? Det är min första fråga.
Jag har vidare gjort en intressant iakttagelse.
Ingibjörg Sigurdsdóttir förlitar sig på Lagrådets utta-
landen när det gäller reseförmåner för de anställda
men kommenterar inte att Lagrådet icke tycker att
systemet med trohetsrabatter, s.k. frequent flyer-
rabatter, bör genomföras på det sätt som nu är före-
slaget, helt enkelt därför att arbetsgivaren saknar
möjligheter att kontrollera det.
Dessutom är det fem års giltighetstid på en sådan
här bonus. Vad händer under fem år? Man slutar, och
man hamnar någon annanstans. Hur skall jag som
arbetsgivare kunna veta vad som händer under fem år
framåt med den som har varit anställd för mig? Det är
en omöjlighet, och därför skall det här förslaget avvi-
sas.