Herr talman! I detta betänkande behandlar vi motioner från den allmänna motionsperioden som avser frågor om bostadsförsörjning.
Den mest väsentliga frågan när det gäller bostadsförsörjning är naturligtvis hur mycket som byggs. Byggs det för lite skapar det problem, problem med bostadsbrist, orörlighet och svårigheter för bland annat ungdomar att ta sig in på bostadsmarknaden.
För tillfället är naturligtvis frågan om nyproduktionen den viktigaste vi har att hantera. Den allvarliga utvecklingen av samhällsekonomin efter sommaren 2008 har medfört stora påfrestningar på hela samhället, och självklart påverkar detta även bostadssektorn. En av följderna är att bostadsbyggandet snabbt har minskat.
Boverket har i sin senaste prognos från mars i år gjort bedömningen att det under 2008 påbörjades knappt 24 000 bostäder, om nettotillskottet genom ombyggnad räknas med. Enligt samma prognos kommer det att under 2009 påbörjas 18 000 bostäder och 19 500 bostäder 2010. Det är en nivå som inte räcker till.
Dock vill jag i detta sammanhang infoga att det är fler lägenheter än vad som byggdes under perioden 1994-2000 och ligger på ungefär samma nivåer som åren 2001 och 2002. Med andra ord: Under 1990-talet och i början av 2000 talet hade vi dessa låga eller lägre nivåer - detta trots olika produktionsstöd, vilka oppositionen hävdar är det som skulle kunna avhjälpa situationen, något de generellt är ensamma om. Det är ingen i branschen totalt sett som efterfrågar dessa stöd. Det är heller inte något som vi från Moderaterna och alliansen håller med oppositionen om.
Vi är säkra på att det är helt andra åtgärder som krävs. Låt mig peka på några punkter: långsiktigt stabila lagar och regelverk; god planering av kommunerna, gärna med mindre projekt som även öppnar för små aktörer; ett gott företagsklimat för företagen; krav på branschen att se över sina processer eftersom det finns flera utredningar som pekar på stora möjligheter till förbättringar.
Den låga nyproduktion som har gällt under en mycket lång period är ett problem. Sverige behöver generellt sett större produktion av bostäder eftersom 1990-talets och 2000-talets låga nivåer inte långsiktigt är någonting hållbart. Där tror jag att vi är helt överens över alla partigränser.
Bostadsmarknaden behöver normaliseras och stabiliseras. Vi i alliansen har tagit några steg i den riktningen, men vi har fler steg kvar att ta.
Under hösten som gick minskade produktionen, och även nyproduktionen av villor och bostadsrätter avstannade helt eftersom de inte gick att sälja. Sjunkande priser och svårigheter att få krediter var det grundläggande felet. Dock har visst ljus börjat synas i tunneln. Priserna på bostadsrätter har smått börjat öka och småhuspriserna har stabiliserats. Försäljningen har börjat komma i gång. Grunden för det är naturligtvis i stor utsträckning de låga räntorna och de insatser som regeringen har gjort för att stabilisera finansmarknaden. Bankerna har därför i viss utsträckning börjat låna ut pengar för fastighetsaffärer. Emellertid är inte faran över.
Därutöver finns det problem för byggföretag att få krediter till stora projekt under byggtiden om de inte kan stoppa in en mycket stor andel eget kapital, och det är ett problem. Det gör att projekten inte kan startas utan skjuts på framtiden. Utifrån detta har BKN, Bostadskreditnämnden, lämnat ett förslag om möjlighet till statliga kreditgarantier under byggtiden. Förslaget bereds av regeringen för närvarande, men självklart måste en avvägning göras mot alla övriga utgifter staten har. Att värna de svenska statsfinanserna är mycket angeläget för hela samhället, även för byggbranschen. Med osäkra statsfinanser finns risk för radikalt ökande räntor och kraftigt höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare, något vi finner ansvarslöst även om oppositionen tydligen tycker att skattehöjningar är bra med tanke på alla deras förslag som ligger i hundramiljardersklassen.
Emellertid är det glädjande att vi nu på vissa håll kan se hyresrättsprojekt som dras i gång. Ekonomiskt oroliga tider brukar gynna produktionen av hyresrätter, och här kan jag se att kommuner har en stor möjlighet att skapa goda förutsättningar för nyproduktion av just denna upplåtelseform. Det finns exempel runt om i landet där kommunpolitiker tydligt har satt i gång projekt med hyresrätter. I vissa fall har det inneburit att man som ägare till ett kommunalt bostadsföretag har gett direktiv om nyproduktion.
När det då gäller de kommunala bostadsföretagen, allmännyttan, skulle jag vilja anföra följande: Dessa företag utgör en viktig del av den svenska bostadsmarknaden. Det är viktigt att dessa företag har lägenheter för alla människor, det vill säga att vi inte ska ha kommunala bostadsföretag som enbart vänder sig till grupper med dålig ekonomi eller andra problem, till exempel missbruk, så kallade socialbostäder. Den svenska modellen ska bibehållas och utvecklas.
Det är glädjande att vi nu börjar få konsensus över partigränserna - tror jag, är det bäst att inflika - och med bostadsmarknadens parter om hur vi i framtiden ska utveckla de kommunala bostadsföretagen. Man kan slå fast att de kommunala bostadsföretagen ska drivas affärsmässigt, att kommunen ska kunna upphandla tjänster för bostadsförsörjning och samhällsansvar från de kommunala bolagen eller andra aktörer och att avkastning på eget kapital är rimligt. Detta är ett stort steg med tanke på vissa övertoner som tidigare har hörts i debatten.
Regeringen arbetar med frågan, och statsrådet Mats Odell har under hela denna process velat få parterna att komma överens. Som jag nämnde tidigare börjar det nu ske i och med den överenskommelse som Sabo och Hyresgästföreningen har träffat och som även Fastighetsägarna har ställt sig försiktigt positiva till.
Slutligen vill jag peka på att när det gäller synen på bostadspolitiken skiljer vi oss åt på framför allt två punkter. För det första anser vi att människor kan, att människor vill och att bostadsmarknaden ska möjliggöra för människor att välja efter sin vilja och sitt behov. För det andra anser vi att många av de frågor som tas upp i detta betänkande och i motioner från allmänna motionsperioden är frågor som varje kommun själv har att besluta om. Vår utgångspunkt är att även kommunala politiker kan och vill.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.
(Applåder)