Fru talman! God kväll, kammarkamrater! "För den trötta samhällskroppen vore kanske bästa boten ifall tankarna från toppen kom från roten."
Så skaldade Tage Danielsson en gång.
Mer än så skulle jag egentligen inte behöva säga i dag, men jag tänker trots allt göra det. En bättre sammanfattning än det Danielsson sade av den gröna synen på de frågor vi diskuterar här i dag går nog inte att finna.
De frågor vi diskuterar är de kommunala, lokala, låt oss säga människonära demokratifrågorna. För den som läser det betänkande vi har att ta ställning till i dag kanske det förefaller lite märkligt att den gröna partibeteckningen återfinns under åtta av nio möjliga reservationer - märkligt och kanske lite väl utmanande. Men allt annat vore nästintill tjänstefel av en riksdagsledamot på den gröna rörelsens mandat.
Den gröna rörelsen är en demokratirörelse som kämpar mot maktkoncentration och för en verklig decentralisering av människors möjlighet att påverka sina liv och samhället omkring dem. Miljöpartiet de gröna bildades som en reaktion mot att ett antal äldre etablissemangspartier lyckades sjabbla bort en annars självklar folkomröstning på det nationella planet. Att vi i dag kämpar för en stärkt lokal demokrati är därför en självklarhet.
Reservationerna i betänkandet handlar alla om att stärka det lokala planet. Att ingen i ett sådant här betänkande känner behov av att resa några krav åt det andra håller säger måhända en del om Sverige.
Vad gäller den nionde reservationen som vi inte står bakom, reservation 7 av Centern om stärkt brukarinflytande, ska jag avslöja att jag också där känner viss tveksamhet om huruvida inte detta är ett viktigt krav. Till nästa allmänna motionstid lovar vi att återkomma med egna förslag inom detta härad.
Fru talman! Det sprids ibland en farlig känsla av att demokrati är något som vi har klarat av. Racet har varit, vi har kört det, och nu kan vi ställa in bilen i garaget eftersom vi vann. Så enkelt är det inte. Demokratin måste återerövras och utvecklas för varje dag och för varje beslut som vi fattar i den här kammaren. Känslan av maktlöshet, att inte ha något att säga till om, att vara satt på undantag och att inte tillhöra demokratin och samhället sprider sig varje dag. Då är det vår uppgift som politiker att ge möjligheter till engagemang.
I betänkandet behandlas två förslag som direkt skulle öka dessa möjligheter. Vi gröna och Centerpartiet kräver i reservation 2 att unga och andra människor som studerar på en ort ska kunna vara valbara och arbeta demokratiskt på den ort där man tidigare bott och varit skriven under en längre tid, den ort där man ofta känner att man har sin bas och förankring. I och med att regeln om att man ska vara skriven på den ort där man studerar infördes omöjliggjordes det för många människor att engagera sig demokratiskt och inneha förtroendeuppdrag på de orter som uppfattas som deras verkliga hem.
Att sprida de politiskt aktiva som i dag engagerar sig på studentorterna också till deras gamla hemorter vore dessutom bra av rent regionalpolitiska och utvecklingsmässiga skäl. Det politiska perspektiv som många av de så kallade utflyttningsorterna verkligen behöver är det som de studenter som för närvarande befinner sig på annan ort har att bidra med.
I en annan reservation, nr 5, kräver Miljöpartiet att medborgarna ska få rätt att lägga fram förslag till sina kommunfullmäktige och kommunala nämnder.
När demokratipropositionen kom var den en stor besvikelse för alla oss som önskade verkliga åtgärder för att ge människor möjlighet att engagera sig. Det enda substantiella innehållet var en uttrycklig rätt för kommuner att medge medborgare rätten att lämna förslag, något flera kommuner ändå tillåtit i flera år innan dess. Att nu vända på kakan och ge rätten till medborgarförslag till medborgarna i stället för att ge kommunerna rätten att ignorera medborgarnas förslag är ett bra grönt krav.
I sammanhanget är det särskilt viktigt att betona funktionshindrades möjligheter till engagemang. I ett särskilt yttrande väljer Miljöpartiet och Folkpartiet att understryka detta.
Fru talman! När man talar inför en kammare som främst besitts av ledamöter från ett granskande konstitutionsutskott kanske man skulle kunna tro att en annan möjlighet för medborgarna skulle falla i mycket god jord hos kollegerna, nämligen möjligheten att granska sina förtroendevalda - men icke! Också inom detta område tvingas vi till två reservationer.
För det första kräver vi gröna och Folkpartiet i reservation 1 att huvudregeln för kommunala nämndsammanträden ska vara att de är öppna. Det enda argument jag hittills har fått höra mot en sådan ordning är att inte så många kommer att gå ändå. Jaha - så vad då? Ska vi eftersom det just nu sitter noll personer på kammarens läktare sätta lås och bom på möjligheten för den som vill att komma in och lyssna? Nej, givetvis inte. Medborgarna ska ha rätten att lyssna till den politiska debatten och ta del av vad deras förtroendevalda gör och ska därför också komma in på de kommunala nämndsammanträdena.
För det andra gör de gröna i reservation 8 gemensam sak med tre borgerliga partier och kräver en vidare förstärkning av den kommunala granskningen och revisionen. Det är inte en tillfredsställande ordning att den kommunala revisionen inte är fristående utan mycket väl kan vara hej, tjenis och kollega med dem som den är satt att granska. Märkligt nog har det fjärde borgerliga partiet, Centern, valt att inte vara med på den här reservationen.
Fru talman! Den demokrati som vi i dag har i Sverige förutsätter också möjligheten att för en tid delegera sin beslutsrätt till någon annan som å ens vägnar representativt fattar beslut i frågor som berör en - den representativa demokratin. Det systemet har en del problem, och det är vår uppgift att försöka komma till rätta med dem.
Ett grundläggande problem är givetvis om de som väljs inte alls, inte ens formellt och enligt de räknade rösterna, representerar dem som väljer. Systemet med kommundelsnämnder är i de allra flesta fall bra och ett sätt att föra politiken närmare medborgarna. Det förutsätter dock givetvis att de som sitter i nämnderna representerar dem som bor i kommundelen. Att borgerligt styrda nämnder ska representera vänsterdominerade kommundelar är givetvis helt befängt. Det omvända kan möjligen förefalla något mer sympatiskt för en som jag men är lika principiellt illa. Därför måste vi öppna för direktvalda kommundelsnämnder, ett krav som finns i reservation 3.
I en demokrati som utgår från medborgaren har medborgaren också möjlighet att återkalla sin delegation om den som blivit vald bluffat sig till sin plats, direkt missköter sig eller inte längre representerar medborgarna. Möjligheten till återkallelse av delegation borde kraftigt förstärkas så att demokratins herrar blir väljarna och inte de valda.
En möjlighet till detta som fem riksdagspartier vill öppna för är möjliggörandet av kommunala extraval. När en majoritet spricker, politiken drabbas av en skandal och förtroendet för politikerna rubbas i grunden ska man på kommunal nivå ha möjlighet att utlysa extraval. Regeringen bör genast utreda detta, något som också är innebörden i reservation 4 som jag vill yrka bifall till.
Ett annat sätt att återkalla delegationen är att göra det i en särskild fråga genom en folkomröstning. En riksdagsmajoritet har tidigare krävt en rätt för medborgare att vid uppnått erforderligt antal av medborgarna i en kommun bakom sig - 10 % säger en klar majoritet; 5 % skulle vi i Miljöpartiet önska - ska man kunna tvinga fram en kommunal folkomröstning. Ingen politiker ska av personliga intressen få sätta käppar i hjulen. Ingen ska i tro av att man vet bättre få stoppa ett folkomröstningsinitiativ.
Den demokratiska tanken, konstaterar filosofen Torbjörn Tännsjö, går ut på att vanligt folk duger till att styra sig själva.
Trots upprepade riksdagskrav har regeringen somnat in. Det är dags att återigen ge en markering till en regering utan öra till folkets enda direkt valda organ genom en tydlig utskottsmotivering där vi utgår från att regeringen snarast efterkommer riksdagens tillkännagivande om lokala folkomröstningsinitiativ. Därför yrkar jag bifall till motivreservation 6.
Jag anser att denna fråga är mycket brådskande. Det kan knappast finnas något mer förödande för det individuella engagemanget än att ha samlat in erforderligt antal namnunderskrifter för att få en folkomröstning och sedan komma till kommunfullmäktige som på fem minuter säger: Din folkomröstning blir inte av. Det måste bli ett tydligt folkomröstningsinitiativ.
Fru talman! I vissa kommuner har man utan denna möjlighet till initiativ ändå fått kommunala folkomröstningar. I vissa kommuner har man känt av samma arrogans från regeringens sida mot vad som faktiskt sägs av folk och folkvalda som vi i riksdagen kanske alltför ofta känner.
På valdagen 1998 röstade 57,7 % av väljarna i Heby kommun för att Heby kommun skulle byta från Västmanlands till Uppsala län. Det var en tydlig viljeyttring som ledde till att alla kommunens partier, från höger till vänster, skickade en skrivelse till regeringen där man bad om att få byta län. Regeringen sade nej.
I riksdagen är vi en majoritet partier som inte ser lokala opinioner och människors engagemang som slit-och-släng-varor. Riksdagen krävde att regeringen skulle ändra sig. Regeringen sade nej.
Den enda slutsats man kan dra av detta är att regeringen inte har öra och förankring nog att handha den här typen av frågor. Dessa är bättre lämpade att avgöras i ett folkligt valt och politiskt bredare organ - av vårt organ, av riksdagen.
Riksdagen har alltså fått försöka få inflytandet över landets indelning i län. Det har inte varit lätt. Lagrådet har visserligen konstaterat att det inte finns några principiella tveksamheter i att riksdagen fattar den här typen av beslut, vilket kan vara intressant att notera med tanke på tidigare debatt.
Men riksdagen har inte resurser att bereda lagstiftningsärenden av den här typen. Det är för övrigt ett problem när regeringen vägrar efterkomma riksdagens beslut, ibland år efter år. När en folklig opinion trycker på för att genomföra något borde riksdagen som rikets högsta organ ha möjlighet att ta kommandot, initiera egna utredningar och fatta beslut. Jag hoppas att fler partier i riksdagen är redo att ansluta sig till denna möjligen något oortodoxa men viktiga slutsats. Riksdagen ska inte vara en hund i ett koppel som ibland lyckas gläfsa så att husse förstår. Riksdagen ska kunna vara husse nog själv.
I konstitutionsutskottet har fem partier försökt nå en lösning på indelningsfrågan. Det har gått trögt. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har utnyttjat det faktum att de har en oproportionerligt stor andel av platserna i utskottet för att hindra oss andra från att bereda frågan på KU-kansliet. Efter en ny lagrådsremiss kräver vi av regeringen att återkomma med ett förslag till ny indelningslag som ger riksdagen makt över landets indelning i län och möjlighet att lyssna bland annat till hebyborna och andra lokala initiativ.
Låt mig i sammanhanget understryka en mening i reservation 9, den reservation som jag yrkar bifall till. Vi skriver där att enligt vår uppfattning visar erfarenheten att gällande ordning inte är tillfredsställande. Det är nog värt att i sammanhanget understryka den erfarenhet som vi delar med en bred majoritet av invånarna i åtminstone en svensk kommun.
I debatten har det famlats efter majoriteter. Mats Einarsson sade i en replik till Kerstin Lundgren - kanske är det samma sak han planerar att säga nu också - att man borde lyssna till andra majoriteter än de som fanns i Heby kommun. Jag har en liten motfråga till Mats som han kanske kan svara på i sin replik. Vi har båda i våra partiprogram som en principiell hållning att Sverige efter en folkomröstning ska besluta att man ska lämna Europeiska unionen. Om man fattar ett sådant beslut ska då italienarna, spanjorerna och tyskarna ha rätt att säga nej? Ska man då också ta hänsyn till den majoritet som finns någon annanstans? Eller ska man ta hänsyn till Brysselbyråkraterna? Ska man kanske också ordna folkomröstning i hela resten av EU för att ta reda på om Sverige har rätt att lämna unionen? Givetvis inte. Mats Einarssons famlande efter majoriteter håller inte.
Slutligen, fru talman, blev betänkandet KU3 i stora stycken en uppgörelse mot ett parti som möjligen innehaft makten så länge att man inte längre verkar tro att man behöver lyssna till folk. Jag hoppas det sänder en signal och en väckarklocka till regeringen. Kanske vore bästa boten för den trötta samhällskroppen att tankarna i toppen i stället kom från roten. Jag är övertygad om att om Tage Danielsson hade haft möjligheten hade han i dag tagit i ännu högre. Annars hör inte toppen alls i det parti han en gång tillhörde.