Fru talman! Jag vill för säkerhets skull börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
Betänkandet handlar om flera viktiga kommunala frågor. Det har tidtals varit en spännande debatt att lyssna till. Jag tänkte kommentera några av de frågor som har varit under diskussion och naturligtvis uppehålla mig vid frågan om en ny indelningslag, det vill säga kamouflaget för den minoritet i utskottet som vill att Heby ska byta inte i första hand län, det är inte det diskussionen handlar om, utan landsting. Länsfrågan är en konsekvens av ett eventuellt landstingsbyte.
Det är viktigt med den kommunala självstyrelsen och att medborgarna i kommunerna har möjligheter att delta i det politiska livet. Själva kärnan i den politiska, demokratiska verksamheten i kommunen är faktiskt att medborgarna bestämmer sig för att tillsammans driva och ta ansvar för en del gemensamma frågor. Det är själva bakgrunden till den kommunala verksamheten. Sedan har den under senare år vuxit i betydande omfattning och fått delvis nya inslag.
När det gäller kommunernas organisation och verksamhetsformer är det rimligt att så långt det är möjligt låta det vara en fråga för det kommunala självstyret. När det gäller förtroendevaldas valbarhet och arbetsvillkor finns det för studerande övergångsvis möjlighet att behålla ett kommunalt uppdrag. Lagstiftningen på området behöver utvärderas. Man kan naturligtvis komma tillbaka till frågan för att se om det går att bo i en kommun och utöva sitt kommunmedlemskap i en helt annan kommun. Det är inte alldeles oproblematiskt.
Jag vill något, fru talman, kommentera möjligheten till kommunala extraval. Den principiella invändningen från Socialdemokraternas och min sida är att kommunens politiska verksamhet i grunden är ett samregerande. Jag menar att de som har låtit sig väljas och har blivit valda på de politiska partilistorna också har ett ansvar för att den kommunala verksamheten kan fungera. I annat fall får medborgarna, kommuninvånarna, korrigera detta i det val som kommer inom ett antal år i förhållande till det tidigare valet. Det finns dessutom andra möjligheter att avsätta eller byta ut styrelser och nämnder.
Det sägs att detta ska användas med utomordentligt stor försiktighet. Gunnar Hökmark säger sedan att den nuvarande majoriteten i Stockholms kommun borde kunna upplösa fullmäktige och säga att de nu driver en annan politik än den de gick till val på och därför ska det vara ett nytt val.
Jag tycker att den majoritet som eventuellt kan bildas i kammaren kring den här frågan har mycket spretiga uppfattningar om vad det kommunala extravalet egentligen ska användas till.
När det gäller folkomröstningsinitiativet tycker jag att det är trist att erfarenheterna hittills är sådana att det kan behövas ytterligare lagstiftning, därför att fullmäktigeförsamlingarna har varit alltför försiktiga med att bejaka krav på folkomröstningar. Sedan kan man naturligtvis säga - och Gustav Fridolins framställning är precis där - att folkomröstningar är till för att skydda medborgarna mot de politiska besluten från de medborgare som de själva har valt att sätta i fullmäktige. Det får ju en helt felaktig utgångspunkt för själva folkomröstningsinstitutet. Det vore intressant att veta om det finns exempel på att man i positiv mening vill driva igenom något i en kommun genom folkomröstning. Det skulle bredda hela den diskussionen i betydande utsträckning.
Jag vill också säga ett par ord om kommunrevisionen och öppna sammanträden. Öppna sammanträden är fullt möjliga i dag. Där vill framför allt många av dem som talar sig varma för det kommunala självstyret föreskriva för kommunerna hur det ska vara. Jag har lite svårt att få detta att gå ihop.
Det är väl ingen brist på möjligheter för invånarna och medborgarna att granska politikernas arbete för närvarande. Revisionen finns, och den väljs av fullmäktige. Så ska det vara även i den oberoende revisionen, att den ska väljas av fullmäktige och ska få sitt anslag från fullmäktige. Jag är rädd för att skillnaderna inte blir särskilt betydelsefulla på det här området.
Fru talman! Får jag sedan också säga ett par ord om Hebyfrågan. Den kommer möjligen tillbaka till riksdagen så småningom i en eller annan skepnad.
Jag skulle vilja börja med att säga att det av en del av diskussionen här närmast framgår att man kan tänka sig att regeringen hursomhelst fattar beslut i indelningsfrågor. Så är det ju inte. Regeringen har en av riksdagen stiftad lag att följa när den ska fatta beslut i indelningsfrågor. Det är det som är förvaltningsuppdraget på det här området. Riksdagen har möjligheter att kontrollera det. KU har i sitt granskningsarbete gjort det vid ett par tillfällen och kommit fram till att riksdagen har behandlat Hebyfrågan och andra indelningsfrågor enligt de regler som gäller. Därför är det inte ologiskt att det eventuellt formas en kammarmajoritet för att förändra den lagstiftning som regeringen har att följa.
Vi i utskottsmajoriteten har oproportionerligt många platser, säger Gustav Fridolin. Ja, det är väl ett utslag av folkets val och ska möjligen inte ifrågasättas på det sätt som Fridolin gör.
När det gäller folkomröstningar kan man dra många olika paralleller, till EU och annat. Men det som skiljer folkomröstningen i Heby från en folkomröstning i nationen är att det politiskt valda organ som skulle verkställa folkomröstningsresultatet inte finns i Heby kommun. Enligt den lag som vi för närvarande har är det alltså regeringen som har att avgöra den frågan.
Jag kan också peka på att folkomröstningsresultatet i Heby, som nu används som om det vore helt uppenbart och självklart hur det ska tolkas, kan ifrågasättas på flera olika sätt. De som bor i den gamla Uppsalalänsdelen vill flytta över till Uppsala, och de som bor i den gamla Västmanlandsdelen vill vara kvar i Västmanland. Är det då helt självklart att säga att folkmajoriteten i Heby vill byta landsting, eller byta län, som det uttrycks? Man borde fundera något på detta.
Då har jag kommit in lite grann på minoriteten. Gunnar Hökmark har ondgjort sig över valresultatet och att minoriteten i utskottet inte har fått bestämma hur det skulle vara i utskottet. Hur var det före valet 2002? Då satt Mats Einarsson och jag i minoritet i konstitutionsutskottet och fick lyssna till hur den dåvarande majoriteten, utan att bry sig om vad vi sade, skulle lösa Hebyfrågan. Då handlade det inte om indelningslagen utan om att flytta Heby kommun från Västmanlands läns landsting till Uppsala läns landsting genom ett direkt beslut här i riksdagen.
Jag tycker alltså att det finns anledning att, lite grann av glädje, konstatera att även utskottsminoriteten nu har insett att det fordras ett bredare lagstiftningsarbete än vad som kan åstadkommas i riksdagen, om vi nu gör såsom våra regler i huvudsak talar om, nämligen hemställer till regeringen att lägga fram en förändrad lag när det gäller indelningsfrågor.
Då kan jag också nämna att det finns ett tidigare tillkännagivande från riksdagen som sedan efterkoms av regeringen, nämligen ett tilläggsuppdrag till Kommundemokratiutredningen. Den utredningen grep sig an den här frågan och gjorde en del analyser, men man konstaterade att det här var så komplicerat att Ansvarsutredningen, som jag råkar vara ledamot i, måste fundera på hur indelningsfrågorna ska ordnas.
Hela den processen bryr sig nu inte utskottsminoriteten om, utan man kör bara ytterligare ett varv för att försöka flytta Heby från Västmanlands läns landsting till Uppsala läns landsting. Hela den här debatten handlar ju i grunden om enbart just den frågan.
Jag kan alltså inte se att regeringen har brutit mot de demokratiska principerna. Landet ska regeras under lagarna, och det är precis vad regeringen har gjort. Nu har det gått några år, och om det blir majoritet för det här i kammaren blir det ett tillkännagivande. Då får regeringen fundera på vilken lagstiftning man kan få remissuppslutning och annat för, för att kunna ändra detta. Då får man också pröva Heby kommuns landstingstillhörighet.