Fru talman! Den svenska arbetsmarknaden är en
av världens mest reglerade. Den är också ett av de
områden där Sverige i jämförelse med andra länder
halkar efter vad gäller internationell konkurrenskraft.
I en tid när det för att länder skall vara konkurrens-
kraftiga krävs att det finns flexibilitet i arbetstider, i
anställningsförhållanden och rörlighet mellan arbeten
är detta förödande. Den nuvarande arbetsrätten kostar
Sverige jobb och företag, inte minst genom att verk-
samheten görs krånglig för småföretagare. Det är i all
synnerhet för dessa det gäller.
De kan inte avsätta särskilda resurser för att hante-
ra arbetsrättsliga frågor. De små företagen är också
mer beroende än storföretagen av att alla medarbetare
verkligen fungerar i sina roller. Deras framtid kan
vara beroende av detta.
Alla onödiga regleringar som hindrar växtkraften i
näringslivet måste avskaffas för att arbetslösheten på
allvar skall kunna minskas. Arbetsmarknaden är på
flera sätt i obalans i dag. Framför allt kläms småföre-
tagen åt av regler som anpassats efter de stora kollek-
tiven i industrisamhällets förutsättningar.
Men arbetsmarknaden styrs inte av andra grund-
läggande förutsättningar än övriga marknader. Gör
man en resurs dyr eller svåråtkomlig genom omfat-
tande regleringar, så kommer efterfrågan på denna
resurs att minska. Det ger arbetslöshet. Tyvärr inser
inte regeringen det här, eller också förmår man inte att
utmana facket, som har andra intressen. Det är be-
klagligt - inte minst för de arbetslösa.
Företag som av olika skäl inte vill teckna kollekti-
vavtal eller hängavtal, kan av facket försättas i block-
ad. Men tecknande av avtal skall bygga på en dubbel
frivillighet; att båda parter är villiga att acceptera
avtalet. Facket skall inte ha rätten att tvinga företrä-
desvis små företag att skriva under avtal som man
bedömer står i strid med företagets intressen. Blocka-
drätten har förändrats tidigare, under den borgerliga
regeringen, och återställts av Socialdemokraterna.
Men blockadrätten är en ensidig stridsåtgärd som ger
facket en orimligt stor makt vid förhandlingar med
småföretag.
Företagarna har givit exempel på hur en ensamfö-
retagare kan hotas med att försättas i blockad om han
saknar kollektivavtal. Han har inga anställda, men
facket hävdar att han kanske kommer att få det i
framtiden. Därför måste man ha kollektivavtal ändå.
Det finns också exempel där företagare med kollekti-
vavtal får detta uppsagt av facket och hotas med
blockad om man inte accepterar ett nytt avtal som den
här gången innehåller avgifter till facket.
I Örebro hotas just nu ett taxiföretag. Det har satts
i blockad av facket eftersom det inte vill teckna kol-
lektivavtal. Detta sker enligt tidningsuppgifter trots att
det inte har någon anställd som är medlem i facket.
De få fackmedlemmar som fanns har gått ur i sam-
band med, och kanske på grund av, blockaden. Detta
sker trots att de anställda väljer att arbeta vidare under
blockad och trots att företagets garantilön är 2 200 kr
högre än den som gäller enligt kollektivavtal. Det sker
trots att företagets chaufförer får en högre andel av
den summa de kör in än vad kollektivavtalet stadgar
och trots att vare sig företag eller anställda önskar
kollektivavtal eller facklig inblandning.
På sikt kan det här företaget hotas av blockaden.
Vad vinner någon på att chaufförer i tider av tvåsiffrig
arbetslöshet förlorar sina jobb? Det är en ren maktfrå-
ga från fackets sida.
Jag har en fråga till Sten Östlund, som tidigare ta-
lade om att förändringar måste ske på grundval av det
allmänna rättsmedvetandet. Tror Sten Östlund att det
ligger i linje med detta allmänna rättsmedvetande att
facket driver på så att människor försätts i arbetslös-
het? Är det ett sätt för facket att hantera arbetsrätten
med det ansvar och omdöme som Sten Östlund talade
om?
Ett annat exempel på obalanser på arbetsmarkna-
den är rätten till sympatistrejker. Det är orimligt att
fackföreningar som inte är direkt berörda av en kon-
flikt skall kunna vidta stridsåtgärder mot ett enskilt
företag. Dessa stridsåtgärder är i dag tillåtna om de
inte strider mot avtalsbunden fredsplikt. Ett antal
andra undantag begränsar det här generella tillståndet.
Men det är primärkonflikten som är styrande. Är
konflikten på ett visst företag olovlig, blir sympatiåt-
gärd också olovlig. I dag finns fyra undantag i 41 §.
Med undantag för dessa är sympatiåtgärder tillåtna.
Det finns alltså inte något uttryckligt tillstånd för
sympatiåtgärder. De följer av att det som inte är för-
bjudet är tillåtet. Men möjligheten till sympatistrejker
bör tas bort i avvaktan på en helt ny arbetsrätt genom
att lagen ändras.
Fru talman! I stället för detaljerade regleringar av
anställningsförhållanden i svenska företag bör möjlig-
het till civilrättsliga avtal mellan arbetsgivare och
medarbetare införas. Det var vad Kent Olsson sade
tidigare. I avtalen måste man själv så långt det är
möjligt kunna bestämma över arbetstidens längd,
schemaläggning, övertid och ekonomiska villkor.
Visionen är att gå mot ett system där lagstiftningen på
arbetsmarknadsområdet är till för att ge ett gott
grundläggande skydd för alla som komplement till de
enskilda avtalen.
I det här grundläggande skyddet skulle det t.ex.
kunna ingå minimikrav för arbetstagarnas hälsa och
säkerhet. Men vid sidan av detta skulle avtalen kunna
utformas fritt. Lagen skall inte stå på facket sida mot
företag och medarbetare utan på de anställdas sida, på
människornas sida. Den skall ge dem skydd och goda
möjligheter för jobb i framtiden. Det finns en skillnad
mellan fackets intresse och medarbetarnas intresse.
Det visar exemplet med taxiföretaget i Örebro. Det är
också bakgrunden till min motion, A230, som behand-
las i det här betänkandet.
Arbetsmarknaden ser annorlunda ut i dag än när
nuvarande lagar tillkom. Vi ser starkare medarbetare
vilkas kunnande och engagemang är företagens vikti-
gaste konkurrensmedel. Det är inte i första hand stri-
den utan samarbetet som avgör Sveriges långsiktiga
konkurrenskraft - och även företagens konkurrens-
kraft.
Det är nödvändigt att vi moderniserar arbetsrätten
för att göra Sverige starkt igen. Den nuvarande arbets-
rätten kostar jobb och företag. Vi ser att den arbetsrätt
som är designad, konstruerad, för stora verkstadsin-
dustriföretag på 60- och 70-talen inte fungerar för
tjänste- och kunskapsföretag i dag. Vi måste moderni-
sera den för att få fler jobb. Den som avvisar moder-
niseringen säger också att arbetslösheten kommer att
fortsätta att vara högre än vad den skulle behöva vara.