Herr talman! Det är på få av våra områden i ut-
skottet som skillnaderna mellan partierna kommer till
så klart uttryck som på det arbetsrättsliga. Skillnader-
na är ju också i högsta grad ideologiskt betingade.
Här är skalan från 90 grader vänster till 90 grader
höger.
När man har följt debatten från 80-talets början till
i dag kan man ändå notera vissa förskjutningar. Vi har
sett Vänsterpartiets klasskampsretorik på 80-talet
ändras till en, åtminstone språkligt, elegantare fram-
toning men med fortsatt långtgående krav på mer
lagstiftning. Vi har sett hur Moderaternas allt starkare
nyliberala framtoning under 90-talet lett dem fram till
att nu i stort sett kräva hela den arbetsrättsliga regle-
ringen avskaffad. Detta är något som skulle försätta
vanliga arbetare och tjänstemän, och deras anställ-
ningsförhållanden, helt i händerna på arbetsgivarnas
godtycke.
Jag har sagt det förut, och det förtjänar att uppre-
pas. För de flesta av oss är rätten till vårt arbete av
grundläggande betydelse i vår tillvaro. Det ifrågasätts
sällan att vi behöver få hjälp av speciell sakkunskap,
och ibland även av juridisk expertis, i frågor som har
långt mindre betydelse för oss som medborgare. På
samma sätt kan det ibland behövas sådan hjälp i frå-
gor som rör oss i arbetslivet. Därför behövs lagar och
avtal, därför behövs parterna på arbetsmarknaden och
därför behövs deras ombudsmän.
Men i den moderata världen är det så ordnat att
det grundläggande i vår tillvaro - vårt arbete - skall
ordnas så enkelt och okomplicerat att vem som helst,
bara man råkar vara företagare, skall kunna vara
skickad att enväldigt hantera det. Det är innebörden
av Moderaternas förslag. Tydligast visas detta upp i
Moderaternas krav på att lagen om anställningsskydd
skall sättas ur funktion för alla nyanställningar, i av-
vaktan på en beställning om en arbetsrätt av That-
cherskt snitt där kollektivavtalen desarmeras och de
fackliga organisationernas påtryckningsmöjligheter,
dvs. strejkrätt, konflikträtt och blockadmöjligheter,
undanröjs. Detta har understrukits av Kent Olsson här
i dag.
Moderaterna menar att även arbetsmarknaden,
som de säger, skall bli en verklig marknad där priset
sätts dag för dag ungefär som aktiekurserna på bör-
sen. Inget visar väl bättre än det att om Moderaterna,
med sig själva i spetsen och om Folkpartiet och Krist-
demokraterna går med dem, får bestämma så blir det
arbetsgivarna som får hela makten i ett återtåg mot
tiden med gamla paragraf 32. Det blir fritt antal att
avskeda.
Men om de följer Moderaterna längst ut kommer
de att gå betydligt längre än så. Innebörden i Modera-
ternas förslag är nämligen att de vill upphäva kollek-
tivavtalens ställning i svensk rätt. Inte ens de mest
konservativa hade en tanke åt det hållet före vår nuva-
rande arbetsrättsliga lagstiftning. Några sådana idéer
fanns inte på 60-talet.
I ett särskilt yttrande till betänkandet har Modera-
terna, Folkpartiet och Kristdemokraterna deklarerat
sin samsyn på hur de vill se arbetsrätten utvecklas.
Herr talman! De flesta av de krav och förslag som
framställs i motioner och i reservationer till betänkan-
det har vi behandlat förut här i kammaren, och i de
flesta fall många gånger. Därför borde det var mig
ursäktat att jag bara kommenterar några.
I ett antal motioner tas diskriminering i arbetslivet
upp. Det är frågor om sexuell läggning och etisk till-
hörighet. Det finns också en reservation om medi-
cinska kontroller. Vi kan konstatera att ett omfattande
utredningsarbete har utförts på de här områdena.
Förslag kan förväntas komma från regeringen i de här
frågorna, helt när det gäller diskrimineringsfrågan och
delvis när det gäller medicinska kontroller.
Vänsterpartiet lanserar ett helt nytt begrepp som
också kommenterades här tidigare. I en motion och en
reservation kräver de att företag som bedriver verk-
samhet i flera länder skall betala skadestånd på upp
till två årslöner om det lägger ned verksamheten i
Sverige. De exemplifierar med hur det kan vara i
andra länder.
Det kan ju verka bestickande, men här handlar det
nog om att välja väg, och det gjordes när vår nuva-
rande lagstiftning antogs. Vi har vår lagstiftning med
medbestämmandelagen och lagen om anställnings-
skydd och kollektivavtalens starka ställning. De är i
sin tur en av anledningarna till de svenska fackliga
organisationernas styrka och parternas starka ställning
på arbetsmarknaden. Det saknar i allt väsentligt mot-
stycke i de länder med vilka jämförelser görs. Vi har
inte heller några lagfästa minimilöner. Vi har i stället
fackföreningarnas lagenliga rätt att kräva att avtalsen-
liga löner betalas, med maktmedel om så behövs.
Sverige är dessutom ett stort och långt land med
en liten befolkning. Genom åren har staten ofta varit
aktiv för att förmå företag att ta regionalpolitiska
hänsyn när de förlägger sin verksamhet och produk-
tion till olika delar av landet, och inte utan framgång.
Ibland har det skett med statligt stöd. Har Vänster-
partiet funderat över hur sådana lokaliseringar skulle
komma att påverkas om vi till äventyrs skulle bifalla
Vänsterns yrkande i denna del? Detta kan ju vara
ganska äventyrliga beslut i vissa sammanhang. Om
satsningen och lokaliseringen inte lyckas kan man
behöva ompröva den. Skulle det innebära att man
också skall betala upp till två årslöner om man inte
kan driva verksamheten där? Då blir det nog inte så
lätt att få företagen att över huvud taget etablera sig
på det sättet.
Herr talman! Slutligen framförs kraven på utred-
ningar av den arbetsrättliga lagstiftningen på nytt. De
krav på förändringar som framförs kommer från såväl
vänster som höger, men i dag är det Vänstern som
begär nya utredningar. Visst kan man utreda delar av
arbetsrätten. Vi har t.ex. den nu pågående utrednings-
verksamheten om medlingsinstitut och lönebildning.
Men när det gäller att utreda helheten har åtminstone
jag personligen tappat tilltron till att det går att kom-
ma fram utredningsvägen. Det har det utredande som
har skett under 90-talet visat med all tydlighet. Därtill
är den politiska sprängkraften i de här frågorna alltför
stor.
Skall det ske avgörande förändringar i de här frå-
gorna, måste förslagen ha en rimlig förankring i det
allmänna rättsmedvetandet hos dem som berörs av
besluten enligt min mening, och det är i högsta grad
löntagarna och löntagarnas organisationer. Att de är
mogna att axla det ansvaret visar inte minst de uppgö-
relser som nu har träffats på lönebildningens område.
Det innebär ju inte, som Kent Olsson vill påstå
här, att vi skulle vara helt dikterade av de fackliga
organisationernas uppfattning. Det visade inte minst
det förslag vi lade fram på det arbetsrättsliga området
hösten 1996. Men det är viktigt att vi i allt väsentligt
är överens med de fackliga organisationerna och med
löntagarna om de förändringar som skall ske.
Jag skall sluta med att ställa en fråga. Finns det
någon här i kammaren som tror att det ansvar som de
fackliga organisationerna nu tar på lönebildningsom-
rådet hade varit möjligt att ta om de moderata försla-
gen på arbetsrättens område i dag skulle ha varit lag?
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på
reservationerna.