Herr talman! Jag ska börja med att instämma med min socialdemokratiska kollega i utskottet, Johan Andersson, i Lavalfrågan. Jag tycker att han redogjorde för frågan utförligt och gediget.
Jag vill börja med att ställa en fråga till företrädarna för regeringsunderlaget: Vilken arbetsmarknad vill ni egentligen ha i Sverige? Jag vet att många av er gärna pratar om att vi måste jobba mer och att det är viktigt med högre sysselsättning och fler arbetade timmar. Men det sägs inte så mycket om hur vi ska ha det på arbetsplatserna. Vi vet att regeringen har skurit ned på Arbetsmiljöverket tidigare. Vi vet att regeringen inte har gjort något för att stärka de fackliga rättigheterna. Listan kan göras lång. Jag tänker inte ta mer tid av mina utmätta tolv minuter för detta. Här handlar det om de viktigaste punkterna.
Herr talman! Regeringen tycks heller inte bry sig om hur vi har det på arbetet. Det enda regeringen är intresserad av är att vi har ett arbete att gå till. Det är i och för sig bra. Det är ingen dålig start! Men det räcker inte fullt ut. Vi måste ta ansvar för arbetslivet och arbetsmarknaden som en helhet. Den ena är beroende av den andra, och den andra kan inte hanteras utan att den första faktiskt har en bra grund att stå på.
Ibland nämns det, och jag tror att det åtminstone var någon av partiledarna som sade det, att politik är att vilja göra skillnad. Det skulle regeringen ha kunnat göra på flera punkter. Regeringen har haft chansen att rätta till saker och ting och att utnyttja möjligheterna att på EU-nivå förebygga och ta initiativ till olika frågor. Det gäller alltifrån socialt protokoll till att lyfta det hela under det svenska ordförandeskapet föregående mandatperiod.
Jag anser inte att regeringen har gjort tillräckligt, och det är delvis därför vi diskuterar de här frågorna. Det har inte funnits någon vilja till förändring. Man må ha sagt det i korridorerna i Bryssel, och man må ha sagt det inför journalister här hemma, att detta är en viktig fråga. Men man har inte gått vidare, och det är där regeringens stora misstag ligger.
Det vi får nu är en stor skillnad mellan arbetare som kommer från Sverige och de som kommer från andra länder. Det kan inte vara rimligt. Vi har påtalat det tidigare, och vi gör det ännu en gång, nu kanske kraftfullare än någonsin.
Den enda rimliga utgångspunkten är att samma rättigheter och villkor ska gälla för alla som arbetar i Sverige. Det betyder inte att man ska ha samma lön men lön enligt kollektivavtal eller motsvarande. Vi måste också se till att företagen kan konkurrera på lika villkor. Det kan inte vara så att seriösa företag konkurreras ut av oseriösa. Därför menar vi från Miljöpartiet att den svenska kollektivavtalsmodellen ska gälla lika för alla, det vill säga både för svenska och för utländska företag.
Nu kommer vi säkert att få höra en del företrädare för regeringsunderlaget säga att vi kanske menar att utländska företag eller arbetare skulle vara mer oseriösa än svenska. Så är det naturligtvis inte. Det finns många exempel på bra företagare som kommer hit och följer avtal, precis som det finns företagare här hemma i Sverige som struntar fullständigt i dem. Likabehandling måste därför vara det viktiga ledordet.
Vi menar att vi ska avslå den delen av idén om hur man ska hantera arbetsmarknaden sedan tidigare. Från Miljöpartiets sida har vi nämligen inte riktigt förstått varför regeringen inte har utnyttjat den lilla men viktiga handlingsfrihet som faktiskt finns i det direktiv som fanns. Varför har man inte gjort som i till exempel Danmark, där man har utnyttjat denna möjlighet att ställa högre krav? Varför har regeringen inte utnyttjat detta? Det är inte så långt till Danmark. Arbetsmarknadsministrar från Alliansen brukar tycka om att åka dit och titta på till exempel flexicurity. Jag tycker att de borde åka dit och också titta på hur man har gjort när man har implementerat den här lagstiftningen.
Om regeringen får som den vill blir det olika regler för svenska respektive utländska företag och anställda. Det är där vi är i dag. Det blir i praktiken frivilligt för utländska företag att tillämpa svenska löne- och anställningsvillkor. Det kan inte vara rimligt, och vi har varit motståndare mot det under föregående mandatperiod och är fortfarande motståndare mot detta.
Det finns ingen rättslig grund för facket att i efterhand kräva tillbaka förlorad lön för löntagare om det visar sig att företaget otillåtet har sänkt lönerna. En sådan möjlighet finns inte i lagförslaget som blev lag och som har hanterat människor fram tills i dag.
Den andra frågan som jag tycker är viktig är varför regeringen inte anser att olika avtalsförsäkringar ska gälla till exempel om det inträffar en arbetsplatsolycka. Varför har inte regeringen hanterat det? Det är en annan fråga som vi har ställt tidigare och som vi tyvärr inte har fått något svar på. Är det verkligen rimligt att en utländsk arbetstagare som jobbar i Sverige och som råkar ut för en olycka på arbetsplatsen och blir till exempel invalidiserad eller vad som helst inte kan begära skadestånd? Ska man inte kunna få det skydd som en svensk arbetstagare kan få? Det vore det mest naturliga och det mest rimliga, men ibland verkar det inte vara det enklaste när alliansregeringen får bestämma.
Jag vill också prata om den andra delen av betänkandet, som handlar om ILO 94. Det är en konvention som vi från Sveriges sida bör följa, och vi bör ratificera den. Här svänger vi oss med olika förkortningar, och jag tycker att det var bra gjort av Katarina Brännström att förklara grunden till Laval. Det var därför jag inte gick in på det i detalj. Men när det gäller ILO vill jag passa på att göra det.
Det handlar alltså om FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. Det finns ibland olika missuppfattningar om vad ILO är. ILO har som grundläggande mål att bekämpa fattigdom och befrämja social rättvisa. I uppgifterna ligger att främja sysselsättning och bättre arbetsvillkor i hela världen samt att värna om fackliga fri- och rättigheter. Det är alltså ingenting som har att göra med bara Europa, utan det är hela världen. När Sverige vill ha hög svansföring i dessa frågor är det oerhört viktigt att vi först tittar på vad vi gör här hemma i förhållande till ILO.
Konstruktionen med ILO bygger på att sammanföra regeringar med arbetstagare och arbetsgivare i en treparts institutionell struktur. Det innebär att den ska hantera normbildning, motverka konflikter och lösa tvister med fredliga medel. Man kan tycka att det är ett system som är svenskt och kanske inte riktigt behövs. Ja, i första hand handlar det om många andra länder, där lägstanivån verkligen är riktigt låg eller inte finns alls.
Herr talman! Jag vill kort också redogöra för vad det innebär med olika former av konventioner som ILO basar över. Framför allt handlar det om konventionsbaserad organisation. Vi har över 180 olika konventioner. Om man räknar upp några tror jag att det regeringsunderlag som finns i kammaren tycker att det är viktiga saker. Men steget från att tycka att det är viktigt till att år efter år - det är inte första året som detta är uppe - avslå motioner, i likhet med motion 2010/11:A406 där Miljöpartiet vill att detta ska ratificeras, är väldigt märkligt.
Vad är det då för rättigheter som åsyftas som ILO jobbar med? Det är bland annat föreningsfrihet, organisationsrätt och erkännande av rätten till kollektiva förhandlingar. Det är avskaffande av alla former av tvångsarbete och avskaffande av barnarbete. Hittills kan man tycka att vi inte har sådant där i Sverige. Men det är också avskaffande av diskriminering i arbetslivet.
Det jobbiga med situationer som dessa är att ILO inte förfogar över några sanktionsmöjligheter. Arbetsmetoderna är dialog, rådgivning, experthjälp och tekniskt bistånd. Sverige har ratificerat samtliga åtta konventioner, de grundläggande.
För vår del från Miljöpartiets sida handlar det i grunden om att efterleva ILO:s konventioner och dessutom att, i stället för att bara försöka vara bäst i klassen i EU-sammanhang, försöka vara duktig i FN-sammanhang. Det är det som det handlar om.
Därför vill jag för Miljöpartiet yrka bifall till majoritetens förslag. Vi har flera reservationer, men för tids vinnande väljer jag att säga att vi står bakom samtliga men att jag inte yrkar bifall till någon av dem.