Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag berör många motioner som gäller arbetsrättens område. Jag ska själv ägna mig åt att tala om det som berör Laval framför allt.
Jag ska börja med att säga att jag står bakom de två reservationer som Folkpartiet är med på, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1.
Herr talman! Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har med utgångspunkt i kommittémotioner och ett antal enskilda motioner förenat sig om ett tillkännagivande att regeringen ska tillsätta en utredning om lex Laval. Vi i Alliansen konstaterar att det inte finns något förslag om en utredning av det slaget i motionerna, som i stället har yrkanden om att lex Laval ska rivas upp.
Det här ger en anledning att fundera över var oppositionspartierna egentligen står i den här politiskt viktiga frågan.
Jag vill säga några ord om bakgrunden till lex Laval, som det har talats om här. Det handlar i korthet om de fackliga stridsåtgärder i form av en blockad som vidtogs på en byggarbetsplats i Vaxholm hösten 2004. Det är själva bakgrunden. Organisationerna hade krävt kollektivavtal med det lettiska företaget Laval, som hade utstationerat byggnadsarbetare till Sverige. Då något kollektivavtal inte kom till stånd utvidgades stridsåtgärderna genom sympatiåtgärder från Svenska Elektrikerförbundet, Elektrikerna. Laval väckte då talan i Arbetsdomstolen, AD, mot Byggnads, Byggettan och Elektrikerna.
AD avslog ett interimistiskt yrkande från Laval om att stridsåtgärderna skulle förklaras olovliga. I april 2005 beslutade domstolen att begära in ett förhandsavgörande från EG-domstolen, numera EU-domstolen. Då fann domstolen i sin dom med förhandsavgörande att stridsåtgärderna stod i strid med EG-fördraget, eftersom de innebar en inte motiverad inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.
Fru talman! Regeringen lade fram en proposition,
Åtgärder med anledning av Lavaldomen
, i november 2009. Propositionen innehöll bland annat förslag om ändringar i utstationeringslagen och medbestämmandelagen. Regeringen bedömde att lagändringar var nödvändiga för att svensk lag skulle vara förenlig med EU-rätten. Det ansågs som tämligen klart att ändringarna måste avse svenska arbetstagarorganisationers möjlighet att vidta stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare i utstationeringssituationer.
De tydligt angivna utgångspunkterna för lagförslagen var att det svenska systemet för att fastställa arbets- och anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare ska vara förenligt med EU-rätten. Den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle i så stor utsträckning som möjligt kunna tillämpas även i utstationeringssituationer. Målet angavs vara att så långt som möjligt och på de villkor som följer av EU-rätten vidmakthålla den grundläggande principen att huvudansvar för bestämmande av framför allt lönevillkor överlåts till parterna utan statlig inblandning.
Vi kan konstatera att lex Laval grundar sig på ett utomordentligt gediget och ambitiöst lagstiftningsarbete. Det är fråga om komplicerade rättsliga bedömningar. Under utredningsarbetet hade Lavalutredningen kontakt med en rad professorer med inriktning på arbetsrätt och EU-rätt såväl i Sverige som i de nordiska länderna. Utredningen bedrevs i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, i god svensk anda. Propositionen 2009 föregicks av en omfattande remissomgång, och de synpunkter som då kom fram kommenteras utförligt i propositionen. Samtliga frågor som nu lyfts fram av oppositionen har faktiskt tidigare analyserats såväl av utredningen som av regeringen i propositionen.
Man ska vara medveten om att de slutsatser som regeringen landat i utgår från att den svenska arbetsmarknadsmodellen i så stor utsträckning som möjligt ska kunna tillämpas även i utstationeringssituationer och att den grundläggande principen att huvudansvaret för att bestämma lönevillkor fortfarande ligger, som sagt var, på parterna utan statlig inblandning, inom de villkor som följer av EU-rätten. Det har inte varit fråga om att välja en lösning som går i den ena eller andra riktningen utan om en strikt tolkning av EU-rätten och vad den kräver eller medger i förhållande till den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I arbetsmarknadsutskottets lex Laval-betänkande 2009 behandlades motsvarande frågor som nu åter aktualiserats. I frågan om bevisregeln och bekräftelseavtal kunde utskottet konstatera att såväl den utredning som låg till grund för propositionen som regeringen har avvisat tanken på att göra det möjligt att vidta stridsåtgärder för att genomdriva ett bekräftelseavtal. I korthet gick resonemanget ut på att effekten av stridsåtgärder till stöd för ett bekräftelseavtal skulle kunna bli diskriminering av det utländska företaget. Ett krav på ett bekräftelseavtal, som ju bara skulle avse själva kontrollen av villkoren, skulle kunna genomdrivas med full kraft och detta även i ett fall när det är klarlagt att arbetsgivaren tillämpar tillräckligt bra villkor. Regeringen hade även hänvisat till de EU-rättsliga principerna om proportionalitet och ömsesidigt erkännande. Den möjlighet till kontroll av vilka villkor som faktiskt tillämpas låg enligt utskottet i stället i det som kan sägas vara den egentliga bevisregeln, nämligen att arbetsgivaren måste visa att de villkor som tillämpas är minst i nivå med det som den fackliga organisationen kan kräva med stöd av stridsåtgärder. Höga krav ska också ställas på tillförlitligheten hos den utredning som arbetsgivaren ska lägga fram.
Frågorna är alltså redan grundligt analyserade. Vi i Folkpartiet står fast vid det sammanfattande omdöme om de nya lagreglerna som utskottet gav uttryck för i lex Laval-betänkandet: Reglerna genomsyras av en ambition att inte genomföra större förändringar än nödvändigt. Det sker på ett sätt som balanserar de olika intressen som gör sig gällande, det vill säga en väl fungerade inre marknad med fri rörlighet för tjänster, en sund och lojal konkurrens mellan svenska och utländska tjänsteföretag och ett upprätthållande av en svensk standard på arbets- och anställningsvillkor för de utstationerade arbetstagarna. Med detta är det dock inte sagt att det inte kan finnas utrymme för olika tolkningar av EU-rätten, något som också framhölls i lagstiftningsarbetet.
Förändringar kan alltså behövas i framtiden. EU-rätten kommer att utvecklas vidare genom ytterligare domar från EU-domstolen till exempel i fråga om utstationeringsdirektivet. Det måste därför finnas en beredskap att framöver revidera lagstiftningen. Det ska också noteras att kommissionen i sitt lagstiftningsprogram för 2011 har ett lagstiftningsinitiativ som syftar till att förbättra genomförandet och efterlevnaden av utstationeringsdirektivet, där ansträngningarna koncentreras på att förbättra tillämpningen och genomförandet av det nuvarande direktivet.
Att, som de rödgröna partierna tillsammans med Sverigedemokraterna, ha som utgångspunkt att reglerna ska rivas upp kan dock inte komma i fråga. Än mindre kan vi i Folkpartiet ställa oss bakom initiativ som kan leda till en begränsning av den fria rörligheten, vare sig denna frihet avser arbetstagare eller tjänster.
Fru talman! Det kan konstateras att det inte är helt lätt att klara ut var de rödgröna partierna står i fråga om lex Laval. Att det finns kritik som förenar de tre rödgröna partierna är klart, men i detaljerna och i fråga om vad som bör komma i stället är ståndpunkterna mer svårförenliga, att döma av partiernas kommittémotioner.
Vad som är mer förvånande är bristen på enhetlighet och konsekvens i den socialdemokratiska ståndpunkten. I den enskilda S-motionen A411 framställs det krav som går långt utöver det som yrkas såväl i det egna partiets kommittémotion som i de övriga kommittémotionerna, detta parallellt med krav som i stort överensstämmer med kommittémotionen. De förstnämnda yrkandena avser dessutom preciserade lagförslag.
Innebörden av lagförslagen är för det första att förutsättningarna för att få vidta en stridsåtgärd i samband med utstationering ska ändras. Det ska räcka att de krav som ställs är minst i nivå med miniminivån enligt lag. Som förslaget får förstås ska någon inskränkning inte alls gälla om stridsåtgärderna syftar till att ta till vara en medlems intresse. För det andra tas bevisregeln bort helt. Den praktiska innebörden är att det skulle vara fritt fram att vidta stridsåtgärder mot utstationerande arbetsgivare alldeles oavsett vilka villkor de utstationerade arbetstagarna redan har. Därutöver har motionen ett konkret lagförslag om att återinföra skyldigheten för utstationerande arbetsgivare att ge en arbetstagare besked om ändringar i arbetstidens förläggning viss tid i förväg.
Men motionen saknar en analys av hur dessa lagförslag förhåller sig till EU-rätten. En analys saknas också av vad som skulle bli de faktiska konsekvenserna av att lagförslagen genomfördes. Det står ju klart att ett genomförande av framför allt motionens yrkande 2 skulle leda till ett omfattande hinder för den fria rörligheten och diskriminering av utländska företagare. Det skulle dessutom innebära en påtaglig risk för ytterligare domar i EU-domstolen som underkänner svensk lagstiftning, liksom risk för kraftiga skadestånd för organisationer som genomför stridsåtgärder enligt reglerna. Jag tycker att det inger allvarlig oro att det i socialdemokratiska motioner på detta sätt framställs yrkanden med en närmast protektionistisk innebörd.
Fru talman! Med något varierande motiveringar framställer Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i sina respektive kommittémotioner också krav på att utstationeringsdirektivet revideras i syfte att säkerställa karaktären av minimikrav så att likabehandling av löntagare kan garanteras, enligt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, eller enbart för att garantera likabehandling av löntagare, enligt Miljöpartiet.
Inte i några motioner utvecklas när och på vilket sätt det här ska ske. Krav på att Sverige ska agera på EU-nivå har framställts av oppositionen under lång tid. Vi i allianspartierna noterar att kommissionen också aviserat ett lagstiftningsinitiativ som syftar till att förbättra genomförandet och efterlevnaden av utstationeringsdirektivet.
Vår uppfattning är att kommissionen gör rätt i att koncentrera ansträngningarna på att förbättra tillämpningen och genomförandet av det nuvarande direktivet. Det finns ju också väldigt många olika arbetsmarknadsmodeller bland EU:s medlemsstater och olika syn på den rimliga balansen mellan den fria rörligheten för tjänster och arbetstagares rättigheter.
Slutsatsen som tidigare har dragits är att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta den uppfattning som tidigare framförts till utskottet av bland annat regeringsföreträdare. Regeringsföreträdare har nämligen framfört att en omförhandling av direktivet skulle kunna leda till ett resultat som inte vore en förbättring ur svensk synvinkel. Denna formulering tycker jag är viktig att ha med sig när man talar om denna fråga.
I detta anförande instämde Annika Qarlsson (C) och Lars-Axel Nordell (KD).