Fru talman! Jag kan konstatera att regeringen ibland är väldigt snabb att vilja följa EU-rätten, och i andra fall är man beredd att ta strid - till exempel när det gäller möjligheten att ha väldigt generösa rättigheter för arbetsgivare att stapla otrygga visstidsanställningar på varandra. Där har EU-kommissionen varit på regeringen och kritiserat den för att skyddet är för svagt. Där valde man att ta strid och gå emot EU-kommissionen.
När det handlar om en inskränkning i löntagarnas rättigheter och möjligheten att kräva en likabehandling har dock regeringen i samband med lex Laval inte bara nöjt sig med att följa vad domen i EG-domstolen kom fram till utan faktiskt även gått längre. Det är detta utrymme vi vill täppa till i dag.
Vi har skrivit i vårt förslag att det är självklart att en ny variant av lex Laval måste uppfylla EG-rättens krav men att det finns ett utrymme, som juristerna hos både LO, TCO och andra arbetsrättsliga jurister menar finns där, som kan ge ett starkare skydd för de utländska arbetare som kommer hit till Sverige och arbetar.
Man kan fråga sig vad Katarina Brännström menar med solidaritet. På vilket sätt gynnar det lettiska byggnadsarbetare att de tvingas arbeta för 30 kronor i timmen när de har rätt att få en lön på kanske 130 eller mer? På vilket sätt är det mer solidariskt och sjyst att vi låter människor, bara för att de är födda och bosatta i ett annat land, arbeta på villkor som är så usla att jag är övertygad om att varken jag, Katarina Brännström eller någon annan människa som är svensk medborgare skulle gå med på dem?
Det är Katarina Brännström och hennes regering som vill diskriminera människor som inte är svenskar genom att upprätthålla olika villkor för svenska och utländska arbetare.
(Applåder)