Fru talman! Den svenska arbetsmarknaden blir alltmer tudelad. Där finns en solsida som ännu präglas av fasta anställningar, hyggliga löner och arbetsvillkor och där kollektivavtal och medbestämmande tillämpas. Det finns också en växande skuggsida som präglas av otrygghet, exploatering och ren laglöshet. Där väntar unga oroligt vid telefonen på att bli inringda på timvikariat och behovsanställningar. Där får gamla trotjänare beskedet att de får gå därför att deras jobb ska tas över av inhyrd personal från ett bemanningsföretag. Där hotas asiatiska diskplockare med utvisning om de klagar på att lönen de får ut bara är en femtedel av vad som lovades i kontraktet. Där går östeuropeiska byggjobbare till arbetet med stukade handleder och influensa eftersom de inte får en enda krona om de sjukskriver sig. Vi har också bärplockarna som lovats skyhöga inkomster av rekryterare och bemanningsföretag i sina hemländer bara för att finna att när de kommer till Sverige kan de inte ens tjäna ihop till de skulder som de har dragit på sig för att komma hit.
Det är två sidor av samma arbetsmarknad och samma ekonomi som vi alla lever i och av. Varje gång vi äter lingonsylt, glider igenom Citytunneln, drar handflatan över en furuskiva eller gläds åt fräschören på en nystädad offentlig toalett är sannolikheten stor att vi njuter frukten av arbete som har utförts på villkor som ingen människa borde tvingas acceptera. Det är villkor som blir allt vanligare i Alliansens Sverige.
Fru talman! Vänsterpartiet accepterar inte denna utveckling. Vi vill se en arbetsmarknad för alla som präglas av goda arbetsvillkor, inflytande över den egna arbetssituationen, en bra arbetsmiljö, trygghet och löner som upplevs som rimliga och rättvisa. Vi vill se en arbetsmarknad där vi inte reduceras till redskap för någon annans vinning utan där vi får utrymme att vara hela människor och får utlopp för våra färdigheter och vår kreativitet oavsett om vi är svenskar eller kommer hit från ett annat land för att jobba.
Det viktigaste och mest grundläggande redskapet för att nå detta mål är den fackliga organiseringen och fackets rätt att förhandla och teckna kollektivavtal och vidta stridsåtgärder om det krävs. Detta är grundläggande rättigheter som slås fast i internationella konventioner som Sverige har att följa.
Men för att dessa rättigheter verkligen ska kunna utnyttjas krävs det också ett rättssäkert och bra anställningsskydd som förhindrar godtyckliga uppsägningar och diskriminering av den som utnyttjar sin rätt att ställa krav.
I dagens betänkande har Vänsterpartiet ett antal reservationer som syftar till att stärka löntagarnas möjligheter att kräva och upprätthålla bra och rättvisa villkor för alla som befinner sig på den svenska arbetsmarknaden. Vi vill stärka rätten till fast anställning och heltid. Naturligtvis behövs vikarier och tidsbegränsade anställningar ibland, och det finns människor som även om de hade haft ett val skulle välja att arbeta deltid. Dessa möjligheter ska naturligtvis finnas kvar. Men när vi så tydligt kan se att otrygga visstidsanställningar och deltider sätts i system för vissa grupper och i vissa branscher måste någonting göras.
Timvikariat, behovsanställningar och deltider är inte undantag utan regel i allt fler tjänsteyrken. Det är unga, invandrade och kvinnor som får hålla till godo med dessa anställningsformer, inte sällan år ut och år in. Det gör det svårare att hävda sig i förhandlingar med arbetsgivarna. Löner och arbetsvillkor släpar efter i de yrken och för de grupper där otryggheten har blivit norm.
Om vi ska lyckas nå målet om en jämställd och diskrimineringsfri arbetsmarknad måste de fasta anställningarna bli fler, och alla som vill och kan måste också få rätt till ett heltidsjobb med en lön som går att leva på.
Vi vill också sätta stopp för möjligheten att säga upp fast anställda och sedan dagen efter ersätta dem med inhyrd personal såsom sker på allt fler arbetsplatser.
Precis i detta nu pågår förhandlingar om uppsägning av ett antal växeltelefonister på ett av Sveriges största taxibolag. De fast anställda telefonisterna som är rutinerade och kunniga yrkesmänniskor ska ersättas av inhyrd personal för ökad flexibilitet, som arbetsgivaren säger. För den typen av flexibilitet har många människor i industrin, på lager och i butiker betalat ett högt pris i form av arbetslöshet eller hot om uppsägning på grund av att rätten till återanställning i LAS är föråldrad. När denna lag skrevs var bemanningsföretag förbjudna i Sverige. När de sedan tilläts struntade man i att anpassa LAS till den nya situationen. Därför är det hög tid att göra det nu när vi har sett konsekvenserna. Ingen ska kunna sparkas och ersättas av inhyrd personal så länge rätten till återanställning gäller.
Vi vill också stärka skyddet för den personliga integriteten i arbetslivet. Den tekniska utvecklingen har öppnat helt nya möjligheter för arbetsgivare att övervaka och kontrollera sina anställa via dataloggar, gps-sändare och övervakningskameror. Tvivelaktiga personlighetstester, drogtester och integritetskränkande krav på att visa utdrag ur belastningsregistret och till och med från Försäkringskassan ställs allt oftare som villkor om man vill ha en anställning.
Nyligen vittnade Rikspolisstyrelsens handläggare om en explosion av antalet begärda utdrag ur belastningsregistret bland arbetssökande. De vittnade också om telefonsamtal från förtvivlade människor som är livrädda för att gå miste om drömjobbet på grund av ett brott som de sonat kanske fem eller tio år tidigare.
Det är klart att det behövs en reglering av arbetsgivarnas rätt att kontrollera och övervaka oss när vi söker jobb och när vi är på jobbet. En utredning med ett sådant förslag har legat på regeringens skrivbord i över två års tid utan att någonting hänt. Det är dags att plocka fram den utredningen och att slå klubban i bordet.
Fru talman! Vänsterpartiet bejakar rörlighet över gränserna. I vår kritik av EU har vi alltid, till skillnad från vad som påståtts av alliansföreträdare här i dag, varit tydliga just om ökade möjligheter för människor att resa, studera och arbeta i andra länder. Det har vi sett som någonting odelat positivt.
Det vi vänder oss emot är när marknadens intresse i jakten på låga priser och höga företagsvinster sätts före människors rätt till rimliga löner och arbetsvillkor. Det är ju så den fria rörligheten i EU alltmer kommit att utvecklas. Priset för det betalas varenda dag av utländska arbetare på svenska arbetsplatser.
Exemplen är otaliga när det gäller byggnadsarbetare, skogsröjare, chaufförer och lantarbetare som jobbar för löner långt under svenska kollektivavtal och som hotas av sina arbetsgivare om de vågar kontakta svenska fack eller myndigheter.
Det finns några modiga som i alla fall gjort det, till exempel den lettiske plattsättaren Gints Jakovels som i ren desperation utanför det hus här i Sverige som han bodde i satte upp en skylt med texten: Hjälp! SOS, här bor slavar!
Han och hans kollega från Lettland hade då jobbat 50-timmarsveckor och till en timlön på ca 30 kronor. Det här fallet är långt ifrån unikt. I de långa kedjor av underentreprenörer som stora bygg- och anläggningsprojekt utgör återfinns allt oftare företag från andra EU-länder vilkas anställda jobbar långt under de löner som svenska kollektivavtal garanterar deras svenska kolleger och utan det försäkringsskydd som kollektivavtalen ger.
Detta gör de därför att den svenska lagstiftningen inte tillåter facken att ställa krav på likabehandling av utländska arbetare i Sverige, den så kallade lex Laval som den borgerliga regeringen utformade i strid med de fackliga centralorganisationernas uppfattning. Lagen är konstruerad för att det här ska kunna pågå.
Vi har till och med hört Katarina Brännström och även Annika Qarlsson här i dag säga att de tycker att det är bra att det finns två parallella regelverk. De som kommer från Lettland ska jobba på lettiska villkor i Sverige. Varför ska vi ha svenska kollektivavtal? Det kan väl lika gärna vara andra avtal, har vi här i dag fått höra. Det är alltså detta som är syftet med utformningen av lex Laval om man får tro Alliansens företrädare.
Jag är därför väldigt glad över att vi i dag här i riksdagen kan fatta beslut om att de luckor som regeringen öppnat för lönedumpning och illojal konkurrens nu ska täppas till. För att vi ska kunna upprätthålla kollektivavtalsmodellen i Sverige måste den gälla lika för alla, oavsett vilket land man är bosatt i eller har sin firma registrerad i. Detta ligger i kollektivavtalens natur.
Till skillnad från regeringen anser vi att det är självklart att stat, kommuner och landsting ska främja bra löner och arbetsvillkor när tjänster upphandlas. Skattebetalarnas pengar ska inte användas till att gynna företag som dumpar löner och som bryter mot arbetsrättsliga lagar. Men detta sker faktiskt ganska ofta i dag.
Vid upphandling av allt från städning till gigantiska infrastrukturprojekt är det priset som oftast avgör vem som vinner. Men bakom ett lågt pris döljer sig alltför ofta också låga löner, dålig arbetsmiljö, bristande säkerhet samt många gånger en total avsaknad av försäkringar och pensionsinbetalningar.
ILO:s konvention 94 upprättades just för att förhindra offentliga aktörer att bidra till att dumpa löner vid sina upphandlingar. Det är hög tid att Sverige ratificerar och lever upp till den konventionen. Faktum är att riksdagen redan 2006 innan den borgerliga regeringen tillträdde fattade beslut om att göra det. Men också det beslutet trängs med annat i regeringens skrivbordslådor dolt under travar av juridiskt mummel och politisk ovilja.
Riksdagen upprepar sitt krav till regeringen och säger: Ratificera nu konvention 94 och stoppa den skattefinansierade lönedumpningen!
Slutligen, fru talman, vill jag lyfta fram förslaget om solidaransvar.
I dag är det möjligt för stora huvudentreprenörer att tjäna grova pengar på att anlita mindre seriösa underentreprenörer som inte betalar skatter, avgifter och avtalsenlig lön. Detta drabbar både svenska och utländska arbetare. Men utstationerade anställda drabbas särskilt hårt eftersom det är nästan omöjligt för dem att i efterhand få ut sin rättmätiga lön om de blivit lurade på den lön de har rätt till.
I flera andra länder - bland annat i Norge, Tyskland och Holland - har huvudentreprenören ett ansvar för att underentreprenörer sköter sina inbetalningar av löner, skatter och arbetsgivaravgifter. Det minskar risken för lönedumpning och exploatering och tvingar huvudentreprenören att kontrollera att de firmor som anlitas är seriösa. Detta gör det möjligt för de arbetare som lurats på lön och andra förmåner att få ut sin rättmätiga ersättning.
Med utgångspunkt i de modeller som finns i andra länder bör Sverige kunna utforma en liknande lagstiftning - återigen för att skydda löntagare både i Sverige och från utlandet mot social dumpning.
Det är helt klart att den svenska arbetsrätten behöver moderniseras och uppdateras så att kvinnor och män, unga och gamla samt inhemska och utländska arbetare kan garanteras skäliga och likvärdiga arbetsvillkor. Den svenska arbetsmarknadens skuggsida kan inte tillåtas breda ut sig och bli en normal del av vår ekonomi och av människors vardag.
Jag står självklart bakom Vänsterpartiets alla förslag i betänkandet. Men för att inte dra ut på voteringarna nöjer jag mig med att yrka bifall till utskottets förslag under punkterna 2, 4 och 6 samt till reservationerna 10 och 11.