Herr talman! I betänkandet finns ett nittiotal motioner om arbetsrätten från alla partier. De omfattar många frågeställningar, från stort till smått. De rödgröna har totalt 15 reservationer, och jag yrkar avslag på dessa reservationer och samtliga motioner. Vi stöder självklart båda våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 1.
Jag kommer att uppehålla mig vid de frågor där den samlade oppositionen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, har enats om tre tillkännagivanden. Det handlar om en utredning om lex Laval, att regeringen ska ratificera ILO 94 och att Sverige ska ta politiska initiativ inom EU om utstationeringsdirektivet.
Vad är det då som vi och oppositionen har så olika uppfattning om? Det är inte alla som vet, kan historien eller förstår alla de uttryck vi använder, så jag börjar med en kort historik.
På våren 2004 fick det lettiska företaget Laval uppdraget att renovera en skola i Vaxholm. Det blev ganska snabbt en konflikt med fackförbundet Byggnads som krävde att Laval skulle teckna svenskt kollektivavtal. Företaget sade nej, men tecknade på hösten ett avtal med det lettiska byggfacket. Det blev varsel om stridsåtgärder och därefter även om sympatiåtgärder.
En morgon i december möttes de lettiska arbetarna, då nyblivna EU-medlemmar, av att den svenska fackföreningsrörelsen skanderade: Go home, go home! Det behövdes polis för att arbetarna skulle kunna komma in på sin arbetsplats. Känslorna var mycket upprörda, både hos dem som var för och hos dem som var emot fackets utspel.
Företaget Laval stämde Byggnads, men Arbetsdomstolen menade att stridsåtgärderna var tillåtna. Efter mer än hundra dagars blockad av bygget, då allt stod stilla, gick bolaget Laval i konkurs, och Lavalarbetarna förlorade sina jobb.
I december tre år efter blockaden kom EU-domen som slog fast att fackets stridsåtgärder inte var tillåtna och att de stred mot den fria rörligheten för tjänster inom EU. Domen upplevdes som ett stort nederlag för Byggnads och LO, och känslorna svallade åter.
Därefter tillsatte alliansregeringen en utredning som skulle se över lagarna och införlivandet av Lavaldomen i svensk lag. Man ville grundligt utreda alla frågetecken för att få en så bra lag som möjligt. I det lagförslag som följde garanteras utländska arbetares villkor så att lönedumpning eller utnyttjande av utländsk arbetskraft inte kan ske, samtidigt som den fria rörligheten inom EU säkras.
Den svenska modellen har därmed bevarats, och balansgången mellan olika behov, som är ganska svår, har utretts och förhandlats med parterna.
Åter till dagens ärende. Det som hände i Vaxholm är väl ingen stolt över i dag, och det är bra att vi har fått en lag som reglerar utländsk arbetskrafts villkor och möjligheter att arbeta i Sverige.
Oppositionen vill ha en utredning av denna lag. Trots krav på att riva upp lex Laval i de motioner man yrkar bifall till nöjer sig de rödgröna och Sverigedemokraterna i sitt tillkännagivande med att begära en utredning av lex Laval. Det är klokt men skapar samtidigt frågetecken om var oppositionen står i frågan.
Moderaterna och Alliansen är måna om den fria rörligheten som är en av EU:s hörnstenar. Vi är också måna om alla arbetares villkor när de arbetar i Sverige. Arbetsvillkoren kontrolleras genom att arbetsgivaren måste visa att villkoren minst är i nivå med det som den fackliga organisationen kan kräva.
Men att som oppositionen nu gör kräva svenska kollektivavtal är inte rätt väg att gå som medlem i EU. Sverige riskerar att få kritik och EU-domar mot oss. Vi riskerar också att få sämre villkor för den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter i dag har ett stort inflytande. Det är en modell vi alla är stolta över och beredda att stå upp för.
De frågor som den samlade oppositionen vill ha svar på är redan grundligt utredda, så någon utredning behövs egentligen inte. Lex Laval är mycket grundligt utredd med en omfattande remissomgång. De nya lagreglerna balanserar de olika intressena väl, garanterar en väl fungerande marknad med fri rörlighet och sund konkurrens mellan svenska och utländska företag och upprätthåller en svensk standard för utstationerade arbetstagare.
Visst kan förändringar komma. EU-rätten kan utvecklas genom nya domar, och en utredning skulle kunna behövas i framtiden. Men att riva upp reglerna, som de rödgröna och Sverigedemokraterna kräver i motionerna, kan inte komma i fråga. Ännu mindre kan vi ställa oss bakom en begränsning av den fria rörligheten inom EU.
De rödgröna söker en konflikt - och får den med hjälp av Sverigedemokraterna. Det är dock farligt att säga att om det inte är svenska kollektivavtal är det lönedumpning.
När det gäller ILO 94 är det osäkert om de krav som ställs är förenliga med EU:s direktiv om offentlig upphandling och andra gemenskapsrättsliga regler. Här ställs krav på villkor i enlighet med svenska kollektivavtal vid all offentlig upphandling. Det är dock oklart vilka villkor man kan ställa.
Flera domar, bland annat Laval- och Rüffertmålen, har gjort att det har uppstått ett oklart läge för vad som gäller. Regeringen har i sitt svar på en grönbok om en modernisering av EU:s upphandlingsregler pekat på att ett tydligt klargörande krävs. Den sittande upphandlingsregeringen har också fått i uppdrag att se över om dagens regler möjliggör att ta sociala och etiska hänsyn. Här ska underlag tas fram. Vi menar att dessa processer bör avvaktas, och så menar även regeringen.
Det tredje tillkännagivandet gäller att regeringen ska agera på EU-nivå för att utstationeringsdirektivet ska revideras. Det är en märklig markering. Man vill att Sverige ska driva en fråga och en svensk linje mot 27 medlemsstater. Med lite olika motiveringar, för man har inte kunnat enas, vill man få till ett minimidirektiv med likabehandling av löntagare. Hur eller när detta ska ske anges inte.
Det är risk för övertro på det svenska och det vi har i Sverige. Inom EU handlar det om att hitta avvägningar och kompromisser som alla kan leva med. Alliansregeringen menar att kravet på att omförhandla utstationeringsdirektivet är att spela rysk roulett med den svenska modellen.
EU-kommissionen har aviserat ett initiativ som ska förbättra efterlevnaden och genomförandet av utstationeringsdirektivet. Det är bra. En omförhandling skulle kunna leda till ett resultat som inte är en förbättring ur svensk synvinkel. Är det verkligen vad oppositionen vill?
Att viktiga frågor tas upp och avgörs i kammaren med stöd av Sverigedemokraterna har vi redan sett ett par exempel på, och fler lär följa. Det har getts stort utrymme i medierna, och Ylva Johansson och Socialdemokraterna har verkat nöjda. Detta är en medveten strategi av Sverigedemokraterna. När ni i de rödgröna partierna villigt öppnar dörren för Sverigedemokraterna att få agera inom andra områden än invandring blir det en stor seger för Sverigedemokraterna. Deras plattform blir både starkare och bredare. Man fäller regeringen, blir normaliserade och får det största medieutrymmet. De verkliga vinnarna är alltså Sverigedemokraterna.
Moderaterna och Alliansen kan leva med en utredning om Laval. Det är ingen förlust. Vi kan också leva med kraven på att införliva ILO 94. Det är ju EU:s regelverk som avgör om dessa krav är rimliga och möjliga, inte vi i Sveriges riksdag.
Vi står upp för den fria rörligheten. Vi står upp för goda villkor för alla som arbetar i Sverige. Vi står upp för god konkurrens på den svenska marknaden och även inom EU. Men det ska vara sjysta villkor både inom och utom Sverige, och det ska vara sjyst konkurrens. Det kan möjligen vara fråga om kortsiktiga vinster för de rödgröna att gå emot regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna och sätta käppar i hjulet utan att visa en vilja att ta ansvar och göra de avvägningar som faktiskt krävs. I längden riskerar man att tappa sina egna väljare till just Sverigedemokraterna. Man tappar också den respekt man har haft och har att leva upp till, nämligen att hålla en rågång mot Sverigedemokraterna. Hur många segrar klarar de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna utan att det slår tillbaka mot dem själva?
I politiken gäller det att inte bara vinna enstaka segrar. Det gäller också att ta ansvar. Det gäller också för oppositionen, för de rödgröna partierna i det parlamentariska läge vi nu har.
I detta anförande instämde Lotta Olsson och Jenny Petersson (båda M), Hans Backman (FP), Annika Qarlsson (C) och Lars-Axel Nordell (KD).