Fru talman! Nu blev det lite nerv i debatten - det var kul att notera - när arbetsmarknadsministern höjde tonläget lite. Det finns jobb att söka. Det finns 1 miljon jobb, menar arbetsmarknadsministern. Om han har den inställningen förstår jag att arbetsmarknadsministern är nöjd med att inte göra någonting. I det läget skulle arbetsmarknadsministern kunna åka på semester till Egypten eller någon annanstans; det är helt okej. Jag har inga problem med det. Men eftersom verkligheten inte är sådan som arbetsmarknadsministern beskriver är det ett stort bekymmer.
Jag vill återigen poängtera att det inte bara är vi i oppositionen som har en annan verklighetssyn. Det är Riksrevisionen. Det är ekonomerna. Det är Svenskt Näringsliv.
Om det finns jobb att söka är det väl en fullständig katastrof för arbetsmarknadspolitiken när näringslivet inte kan rekrytera i tider av hög arbetslöshet eftersom, som de själva säger i sin rekryteringsrapport, det inte finns utbildad arbetskraft. Det beror på att arbetsmarknadsministern i en lågkonjunktur har den absolut sämsta bemanningen när det gäller komvux och arbetsmarknadsutbildning som vi har haft i det här landets moderna historia, sämre än vi hade under högkonjunkturen. Det är inte konstigt att de, trots att det finns jobb att söka, inte hittar folk med rätt utbildning. Arbetsmarknadsministern har gjort folk fattigare men inte gett dem några som helst verktyg för att söka de jobb som eventuellt finns.
För säkerhets skull kan vi ta den här diskussionen utifrån de slutsatser och de utvärderingar som ekonomer av yrket har gjort av arbetsmarknadspolitiken. I nr 2 av Ekonomisk Debatt från 2010 gör Magnus Henrekson en utredning av regeringens jobbstrategi. Det är då inte en person från oppositionen utan en ekonom av kåren, så att säga. Han konstaterar att "den borgerliga alliansregeringen har även i sin fjärde budget fortsatt på den inslagna vägen att sänka skatten på arbete för att höja sysselsättningen och sänka graden av utanförskap i Sverige. Sysselsättningsökningen var dock förhållandevis blygsam även innan den globala krisen. Mycket tyder dessutom på att det framför allt är studenter och friska äldre som arbetar mer, medan framgångarna med att bryta utanförskapet är begränsade.
De stora skattesänkningarna på arbete fick inte de förväntade positiva effekterna."
Det är när ekonomerna själva analyserar det som arbetsmarknadsministern slår sig för bröstet för som man konstaterar det som varje människa i Sverige som öppnar ögonen, går ut på gatorna, läser tidningarna, ser på tv eller lyssnar på radio kan konstatera, att vi har en arbetslöshet där ute, även om arbetsmarknadsministern vill tänka sig bort från den. Men det hjälper inte. De här frågorna återkommer.
Vilka initiativ har arbetsmarknadsministern tänkt ta för att komma till rätta med arbetslösheten när den förda politiken inte visar sig fungera? Det är det vi vill ha svar på nu, och inte bara vi i den här kammaren utan alla de arbetslösa där ute som faktiskt inte bara är arbetslösa utan dessutom drabbas hårt ekonomiskt av den politik som arbetsmarknadsministern för. Alla de företag som skulle kunna anställa och expandera om de fick folk som har rätt utbildning väntar sig svar från arbetsmarknadsministern på frågorna. Då duger det inte att smita undan, sopa allting under mattan och låtsas som om det inte finns några problem. Om det visar sig att den förda politiken inte ger resultat får man faktiskt se till att komma med några andra förslag och se om de möjligen kan fungera.