Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att det är oerhört intressant att Sven Otto Littorin redan vet hur en eventuell kilometerskatt ska se ut i glesbygden; den del av Sverige jag kommer från.
Det vore också intressant om Sven Otto Littorin här och nu kan lova att en moderatledd regering inte kommer att höja några CO2-skatter under nästa mandatperiod. Om jag kan få det löftet blir jag fascinerad och glad. Vi får se vad som händer.
Littorin använder retoriken på ett intressant sätt. Han påstår att det ska bli dubbelt så dyrt att anställa unga. De ska faktiskt ha lön också. Man betalar inte bara arbetsgivaravgifter. Det handlar om några tusenlappar i månaden för de lägst betalda ungdomarna. Att påstå att det ska bli dubbelt så dyrt är en lätt överdrift. Då talar vi naturligtvis om de generella nedsättningarna av arbetsgivaravgifterna. När det gäller de ungdomar som verkligen har bekymmer att komma in på arbetsmarknaden har vi socialdemokrater betydligt kraftfullare medel än vad den här regeringen har lyckats prestera.
Littorin pratar om de stimulansåtgärder som den här regeringen har genomfört. Man har stimulerat dem som redan har pengar. Jag har till exempel fått ungefär 3 000 mer i månaden tack vare regeringens skattesänkningar. Jag kanske inte konsumerar allt. De som verkligen skulle konsumera om de fick ett tillskott i sin ekonomi, nämligen arbetslösa, sjuka och pensionärer, har inte fått någonting. Det är en oerhört missriktad stimulans av ekonomin. Det är elementär nationalekonomi att om ekonomin ska stimuleras och få folk att konsumera mer är det de som konsumerar upp sitt tillskott som ska ha pengarna, inte vi som kan spara dem eller åka utomlands.
Jag skulle ändå vilja ta upp dem på arbetsmarknaden som har det allra svårast, nämligen de långtidsarbetslösa - de som har hamnat i fas 3 i regeringens arbetsmarknadspolitik. Först och främst vill jag att arbetsmarknadsministern berättar för kammaren hur stor ersättning en person får som i fas 2 har haft grundersättningen i a-kassan, drygt 220 kronor om dagen, när den personen övergår till fas 3. Det kan vara en oerhört intressant upplysning.
Vi kan vara överens om att det är de sämst ställda, de värst utsatta på arbetsmarknaden, som borde få tillgång till Arbetsförmedlingens alla verktyg för att få ett arbete. Nu är det precis tvärtom. De som har hamnat i fas 3 har i princip tillgång till två verktyg. De kan få ett lönebidrag på en gång. De kan få ett nystartsjobb. Men de har inte möjlighet till praktik, utbildning eller annat. Det här är oerhört frustrerande för de människor som jobbar på Arbetsförmedlingen och möter dessa personer. Varför kan inte de personer som befinner sig i fas 3, har den svåraste situationen på arbetsmarknaden, få ta del av Arbetsförmedlingens alla resurser för att komma tillbaka till arbete?