Fru talman! Jag kom inte hit till kammaren i dag för att ha en skattepolitisk debatt. Jag kom hit för att ha en debatt med arbetsmarknadsministern om åtgärder mot arbetslösheten, särskilt när det gäller de långtidsarbetslösa.
Vi socialdemokrater är övertygade om att det finns fler möjligheter i Sverige än vad regeringen ger våra unga människor. Och vår första prioritet är jobben.
Arbetsmarknadsministern kanske inte hann med men får nu ännu en chans att svara på frågan: Varför vill arbetsmarknadsministern och regeringen att människor som kommer in i fas 3 i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin ska hamna i en total återvändsgränd?
Anser arbetsmarknadsministern att det är rimligt att en arbetsgivare får mer i ersättning för att ta emot arbetskraften än vad arbetskraften får för att utföra 40 timmars arbete i veckan?
Finns det någon rimlighet i att en människa som utför ett arbete 40 timmar i veckan inte ska ha någon chans att inom arbetsmarknadspolitikens ram ta sig ur sin situation? Varför stänger regeringen alla dörrar för den grupp som behöver arbetsmarknadspolitiken allra bäst?
Om man försöker gå i deras sandaler blir diskussionen om en kilometerskatt tämligen ointressant. Jag förstår att arbetsmarknadsministern just nu är en företrädare för åkeriföretagen. Jag vill vara en företrädare för framtiden, så att vi också överlämnar en framtid till våra barn och barnbarn.