Fru talman! De senaste åren har minst sagt varit en turbulent tid på arbetsmarknadens område. Arbetslösheten har ökat med 100 000 personer. Den höga arbetslösheten och den sjunkande sysselsättningsgraden får också genomslag i det som regeringen kallar för utanförskapet.
Det går att rikta många invändningar mot begreppet och mätmetoden, men faktum är att utanförskapet har ökat med minst 70 000 människor enligt den definition som arbetsmarknadsministern och hans parti själv har använt sig av.
Trots detta är arbetsmarknadsministern rätt nöjd med sin insats. Han har vid flera tillfällen sagt att han också har full tillit till Arbetsförmedlingens förmåga att hantera situationen.
Det regeringen har gjort är att bedriva en utbudsfixerad politik - att öka utbudet av arbetskraft. Men om en sådan politik ska få genomslag krävs det att det finns jobb att söka. När den lilla förutsättningen saknas fungerar inte tankesättet över huvud taget. Det blir liksom inte fler jobb av att en ung person söker 100 jobb som han eller hon ändå inte är kvalificerad att få. Däremot är det ett rätt bra sätt att knäcka många unga människor. Det är också rent av förnedrande för många av de enskilda som blir utsatta för denna politik, inte minst för dem som hamnar i fas 3. Jag vet att vi återkommer till detta under debatten.
Regeringen hävdar ständigt, och kommer tillbaka till, att det beror på den globala finanskrisen. Men då berodde ju uppgången åren innan dess på högkonjunktur och inte heller då på regeringens politik. Det är en logik som inte håller, vilket också Finanspolitiska rådet konstaterade redan 2008.
Regeringens politik ska leda till lägre löner på sikt och en större arbetsmarknad med låglönejobb, särskilt inom tjänstesektorn. Som väl är har EU:s konkurrensregler satt stopp för fler tilltänkta subventioner. Måhända kommer det ett litet skatteavdrag för att gå ut med hunden innan valperioden är slut. Men det är inte genom att gå ut med varandras hundar som Sverige kommer tillbaka till en tätposition när det gäller jobb, tillväxt och välfärd. Det är inte heller genom att slänga ut en halv miljon människor från arbetslöshetsförsäkringen eller genom att försvara och till och med öka en oändlig mängd otrygga anställningar.
Det är genom satsning på utbildning och forskning och genom att ha fokus på tillväxtbranscher, exportfrämjande och småföretagens utveckling som vi kan komma framåt igen. På så sätt kan vi ge de unga människorna en framtidstro och tydligt se att jobben finns och jobben kommer. Kort sagt: Jobben måste gå före stora skattesänkningar.
Siffrorna visar tydligt att långtidsarbetslösheten inte har påverkats av vare sig dessa sänkta ersättningar till arbetslösa eller sänkta avgifter för arbetsgivarna. Långtidsarbetslösheten fortsätter att vara hög. Då är frågan: Vad är nästa medicin som regeringen tänker skriva ut efter det här experimenterandet? Är det Jan Björklunds recept om halverade ungdomslöner? Är det Maud Olofssons recept om skrotad arbetsrättslagstiftning?
Det citerades här tidigare ett förslag om lägre anställningstrygghet. Hur kan den bli lägre? Det finns ju unga som rings in timme för timme. Det finns unga som får jobba gratis i en vecka för att visa vad de går för. Vad kan en lägre anställningstrygghet vara?