Fru talman! Jag instämmer i miljöministerns slut-
ord i svaret, att det gäller att avväga många olika
intressen i den här frågan. Det gäller framför allt i
fjällvärlden. Men när vi diskuterar skoterfrågor och
körkortsfrågor i allmänhet diskuterar vi ett större
område. Det rör sig inte bara om fjällvärlden utan
kanske om hela det s.k. skoterområdet, dvs. det snö-
område där skoter används.
Jag delar inte interpellantens uppfattning att riks-
dagsmajoritetens beslut i samband med den proposi-
tion där skoterfrågan behandlades skulle bygga på
okunnighet och ett bristande engagemang. Flera av
oss som då var med på olika sätt bor och verkar i
skoterområden och är brukare av skotern under nästan
hela den tid av året som den kan användas i den
svenska naturen. Skotern är på många sätt både viktig
och nödvändig från närings-, turist- och nöjessyn-
punkt. Det handlar alltså om positiva effekter som
måste tas till vara. Utskottet ändrade faktiskt den
omdiskuterade hastighetsbegränsningen från det som
regeringen hade föreslagit.
Däremot håller jag med interpellanten om att det
finns olika åsikter om skotern. Det finns en grupp som
vill köra skoter och en grupp som vill förbjuda sko-
tern. Men även i fråga om skotern som sådan råder
det olika uppfattningar. I mina hemtrakter ser man
nog skotern som ett normalt redskap, fordon, som
ingår i det vanliga livet. I ett annat område anses
skotern på olika sätt kanske vara en exklusivitet.
Det positiva med riksdagsbeslutet är att Sverige
fastnade för en egen modell, till skillnad från hur det
är hos våra nordiska grannar. Den här frågan har
kommit upp till debatt med skoterorganisationerna.
Därför undrar jag om det är miljöministerns slutmål
att vi skall ha en egen modell. Det är vad jag efter-
strävar. Jag ser mycket positivt på detta med en egen
modell, på den generella rätten. Står ministern alltså
fast vid att vi för framtiden skall ha en egen modell?
En annan fråga som har varit aktuell är körkorts-
frågan. Vi har framfört i riksdagsdebatten att det inte
finns någon likhet mellan att köra skoter i Karesuando
och att köra traktor i Skåne, för att ta till geografiska
ytterligheter i Sverige. Det finns ingen likhet däremel-
lan. Motivet var att föra in det här i trafikbrottslagen,
men det blev kanske för lätt, som även interpellanten
varit inne på.
Läget i dag är både olyckligt och rent av dåligt för
allmänheten. Den trovärdighet som vi som politiker
har är kanske ifrågasatt, i alla fall i debatten med
skoterorganisationerna. I svaret säger miljöministern
att regeringen då, 1996, ej bedömde att det var moti-
verat att införa den s.k. förarlicensen, skoterkortet,
som då byggde på frivillighet att skaffa sig. Jag tänker
på de olika skoterklubbarna.
Är det inte dags att i dag, när läget är som det är,
göra ett omtag för att aktivt få med skoterorganisatio-
nerna på vagnen och arbeta för ett skoterkort som
bygger på den tidigare frivilliga förarlicensen; detta
som ett nytt sätt att gå vidare i frågan?