Herr talman! Vi har med två reservationer här. Vi
står bakom båda två. Jag yrkar bifall till reservation 7.
Reservation 2 under moment 1 står vi som sagt var
bakom, men jag yrkar inte särskilt bifall till den.
Sonja Rembo har ju redan utvecklat det här med re-
servation 7 på ett övertygande sätt, så det tänker jag
inte säga så mycket om.
Däremot kan jag inte avstå från att komma med
några synpunkter på det här med bankkrisen och dess
konsekvenser, eftersom motionen L206 har hamnat
under den rubriken. Jag vill egentligen bara helt kort
beröra detta. Jag är alldeles övertygad om att bankkri-
sen och den ekonomiska kris som Sverige gick ige-
nom i början av 90-talet var orsakad av makroeko-
nomiska fenomen. Vi kommer väl i sinom tid att få en
vetenskaplig belysning av vad som verkligen hände.
Jag tror att man skall ha i bakhuvudet att det från tid
till annan blir sådana här kriser när man har en fri
marknadsekonomi. Brott och vanskötsel, och det ena
med det fjärde, har inte haft någon avgörande bety-
delse.
En annan reflexion rör bankernas ställning i sam-
hället. Det är naturligtvis väldigt viktigt med betal-
ningssystemet. Men det är också, tror jag, väldigt
viktigt att hålla fast vid att bankerna i grund och bot-
ten är affärsföretag. De skall som vilka företag som
helst kunna gå i konkurs, och de skall leva under
marknadsekonomiska villkor. Självklart skall insät-
tarnas pengar vara skyddade, men i övrigt skall vanli-
ga villkor gälla. Det blir osunt om affärsföretag så att
säga känner en tröghet, att de kommer att klara sig
vad de än gör. Nej, de skall vara underkastade mark-
nadens hårda och tuktande villkor.
Jag skulle också vilja påstå att marknaden egentli-
gen är den enda säkra regulatorn när det gäller de här
företagen. Regleringar och tillsyn har ingen egentlig
betydelse. Jag tror t.ex. inte att Bankinspektionen i
något avgörande avseende har någon vikt i de här
sammanhangen. Den är egentligen bara en kosmetisk
historia, som gör att politiker kanske tycker att det
känns bra, och att de har något att säga gentemot en
oroad allmänhet. Realt sätt har den ingen betydelse.
Det fick vi ett utomordentligt belysande exempel på i
samband med den här krisen, då inspektionen över
huvud taget inte visste någonting mer än någon annan.
Som jag sade tidigare har brottsligheten inte haft
någon större betydelse i samband med krisen. Där-
emot gav krisen en rejäl insyn i sådana förhållandena
som man kanske inte hade haft insyn i annars. Det
blottlades oegentligheter som det naturligtvis var
beklämmande att få ta del av. När man å ena sidan har
sagt att brottsligheten inte haft någon avgörande bety-
delse för krisen, skall man å andra sidan också säga
att den brottslighet som blottlades i absoluta tal är
fullständigt oacceptabel. Att vi har den typen av
brottslighet i bankväsendet var naturligtvis ett kvitto
på att vi i det svenska ekonomiska livet över huvud
taget har en brottslighet som för många är helt out-
härdlig.
Vad som har stört mig särskilt är det som vi också
fick höra av Lars Bäckström, alltså att vi inte har sett
några påföljder med anledning av det som har ägt
rum. Det är ingen tvekan om att det har förekommit
allvarliga överträdelser och brott. Det är, menar jag,
helt klart. Men ingenting har egentligen lett till något
rättsligt efterspel. Där tror jag bl.a. att det är fråga om
en brist i det sätt som våra lagar är utformade på.
Därför finns det ett motiv för att föra in den här dans-
ka modellen med vårdslös kreditgivning. Det är klart
att det i det stora hela är en sidohistoria, men det är
bra att ha det stödet, så att man får en känsla av det
blir likhet inför lagen. Jag tror att många med viss rätt
säger sig att bankdirektören inte åker dit, medan
gråtjyven får sitta av straffet för sina oegentligheter.
Det ligger tyvärr någon form av sanning i detta. Det är
oerhört besvärande för vårt rättssystem. Även om vi i
grund och botten är mycket emot regleringar och
liknande, tror jag faktiskt att man måste införa en
sådan här regel, och det ganska kvickt.
Avslutningsvis kan jag inte heller avstå från en
reflexion när jag ser rubriken om bankkrisens konsek-
venser. Jag var ju själv så oerhört intensivt med under
den perioden. När jag satt på planet hit i morse, läste
jag att man hade noterat att de svenska fastighetsbola-
gen nu börjar investera utomlands igen i en omfatt-
ning som var överraskande för många iakttagare. Det
var ett av de stora, besvärande elementen att de stora
svenska fastighets- och byggbolagen hade investerat
bort sig utomlands. Man kan också notera att konst-
handeln nu har börjat snurra runt på ett utomordent-
ligt lukrativt sätt. Konsthandeln var det första som
gick över styr i krisens inledning. Man kan vidare
konstatera att skattetrycket stiger. Skatteplaneringen
ökar. Kapitalrörelserna ökar. Bankerna är överlikvida.
Vi håller på att gå in i en inhemsk deflation, alltså ett
prisfall.
Konkurserna har stagnerat och ligger på ca 12 000
för andra året i rad. Det var ungefär 8 000 före krisen
i slutet på 1980-talet, så det är mer nu. Det känns som
om vi inte har kommit ur detta, och vi får nästan vara
öppna för att det kan hända igen. Jag trodde faktiskt
inte det. I slutet av krisen tänkte jag att det kommer
att ta minst ytterligare en generation innan vi hamnar i
den sitsen igen. Men en hel del egendomliga förhål-
landen ute i den ekonomiska terränglådan gör att man
blir orolig.
Det finns väldigt litet nytänkande och konstruktiva
element för att ta Sverige ut ur detta en gång för alla.
Man kan i alla fall ha det som ett moment: Titta mer
på den verklighet vi har och på framtiden, och över-
driv inte innebörden av en sönderreglering av eko-
nomin på grund av vår historia!