Herr talman! Sverige behöver fler företag, fler fö-
retagare och fler jobb. Det är den absolut viktigaste
utmaningen för oss politiker. En väl fungerande kon-
kurrens är en viktig del i att skapa ett sådant klimat
där vi får fler företag och fler jobb. Vi har många
sektorer med bristande konkurrens och bristande
effektivitet. Det ger dyrare och sämre produkter och
färre jobb. Vi behöver färre konkurrensbegränsningar
och bättre konsumentskydd.
Det här betänkandet handlar om bank- och fi-
nansmarknaden. Vi tror att det vore till fördel för
effektivitet, konkurrens, konsumentmakt och jobb om
det fanns fler aktörer på bank- och finansmarknaden.
Vi tror att det är bra att staten har en roll som lagstif-
tare och kontrollör av regelverket. Därför bör inte
staten också vara aktör på marknaden. En sådan dub-
belroll är ytterst olämplig.
Vi vill alltså inte öka konkurrensen inom banksek-
torn genom att vidga statens ägande. Tvärtom, vi vill
minska statens inblandning när det gäller att driva
verksamhet. Eftersom riksdagen, som har påpekats
här, redan har givit regeringen i uppdrag att följa
utvecklingen, tycker vi inte att man i dag behöver ta
något nytt steg eller fatta något nytt beslut. Men vi vill
ta avstånd från de idéer som handlar om att staten
ytterligare skall gå in som en aktiv aktör.
Herr talman! Vi behöver alltså färre konkurrens-
begränsningar och bättre konsumentskydd. Monopol-
tendenser skall alltid angripas var de än uppstår. Men
tyvärr är det en sektor som håller på att bli mer och
mer monopoliserad, och det gäller de här kollektivt
tecknade sakförsäkringarna. De upphandlas inte i
konkurrens. De ger inte enskilda människor valmöj-
lighet. Risken för dubbelförsäkring är stor.
När nu kanske 1½-2 miljoner LO-medlemmar
finns i systemet blir man en väldigt stor aktör på
marknaden. När försäkringarna inte skall kosta något
extra för den enskilde kan den enskilde i praktiken
inte heller avstå från försäkringen och slippa betala. I
praktiken betalar man. Man får också betala för två
personer även om man bara behöver en försäkring.
För oss liberaler är det beklämmande att se hur
man beskär den enskilda människans rätt att besluta
och hur man beskär den enskilda människans rätt till
skydd och kontroll över sitt privatliv. Vi tilltror män-
niskor förmågan att bäst veta vad man själv behöver
och vill ha. Det finns uppenbarligen de som har en
stark misstro mot det. Det finns de som vill blockera
en utveckling där människor skall få ta ett större an-
svar och slå sönder en ändå hyggligt fungerande kon-
kurrens.
Den här misstron mot den enskilde leder till att
konsumentskyddet begränsas. Det är en väldigt un-
derlig paradox. Som Sonja Rembo tidigare redogjorde
för har man som föreningsmedlem inte alls samma
skydd som en riktig försäkringstagare och konsument.
Herr talman! Jag vill verkligen poängtera att Folk-
partiets kritik mot de kollektiva sakförsäkringarna inte
handlar om någon negativ inställning till fackföre-
ningarna som sådana eller till det viktiga arbete som
man gör när det gäller att tillvarata medlemmarnas
intresse på jobbet i arbetslivet.
Men det här handlar inte om det. Det här handlar
om att ge sig in på andra domäner, med andra meto-
der. Jag tror personligen att fackföreningsrörelsen i
längden bara förlorar på att ge sig på sådant här arbe-
te i stället för att koncentrera sig på att bli bra på det
som gör att människor faktiskt har anledning att söka
sig dit som medlemmar. Vi ser att det förekommer
stora konflikter inom förbunden. Det måste man lösa
själv. Men jag tror inte att ytterligare sådana här sido-
spår är något bra sätt att lösa de konflikterna på.
Sonja Rembo har mycket noggrant gått igenom
argumenten och sakförhållandena. Jag ser ingen an-
ledning att förlänga debatten. Av de skäl som här är
redovisade anser vi från Folkpartiets sida att regering-
en borde lägga fram förslag om skärpning av konkur-
renslag och marknadslagstiftning, så att sådana här
kollektiva sakförsäkringar inte kan undandras konsu-
mentskydd och skydd mot oskälig konkurrens.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 7.