Fru talman! Låt mig börja på detta sätt: Nästan alla föregående talare i debatten har på ett eller annat sätt tagit sin utgångspunkt i de gamla friggebodarna och diskussionen om dem. De säger att det här är någon form av utveckling av detta, att friggebodarna uppdateras, att det blir Attefallshus och att det blir större möjligheter - men i grunden har de tagit sin utgångspunkt i det.
Utifrån detta kan man inte låta bli att fundera på att det inte är någon som har ifrågasatt att den reformen var bra. Det verkar det finnas en samstämmighet om. De flesta verkar nu vara överens om att friggebodarna och den frihetsreform som då kom till var någonting positivt och vettigt. Frågeställningen som nu dyker upp är: Kan man gå längre?
Man kan inte låta bli att fundera på hur diskussionen såg ut när det fattades beslut om friggebodsreformen. Man fattade beslutet den 7 november 1979. Det fascinerande är att rätt mycket känns igen. Diskussionen under den debatten handlade just om att remissinstanserna hade varit skeptiska. De hade fört fram oro för granntvister, för förstörd utsikt och för olämpliga placeringar. Det var alla typer av de argument som vi nu känner igen. På den tiden stod Socialdemokraterna i talarstolen och sade att friggebodsreformen är en skenreform som bara kommer att öka byråkratin och inte få några positiva följder över huvud taget.
Det fascinerande är att när man lyssnar på Lars Eriksson, som går upp och yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen hör man att han låter precis så där kritiskt. Han talar om de bristande analyserna och de undermåliga beredningarna för att sedan ändå någonstans mellan raderna erkänna: Vi tänker rösta ja här i eftermiddag, för vi tycker att det i grunden är ett bra förslag. Jag tycker att man ska ha med sig detta, för det säger en del om diskussionen.
Jag tänkte egentligen börja i en annan ände och konstatera att det är trevligt att vi får anledning att ses så här ofta. Då tänker jag just på att vi träffas i kammaren för att diskutera ett av civilutskottets betänkanden, som handlar om att minska regelkrånglet och att göra bostäderna fler.
Vi har haft flera sådana debatter den senaste tiden, och om bara ett par veckor ska vi fatta ytterligare beslut som syftar till precis det som är grunden för Alliansens bostadspolitik: att skapa en bostadsmarknad som fungerar bättre, att se till att regelverket är uppdaterat efter vår tid och att se till att vi använder de bostäder som finns på ett smartare sätt.
I grunden finns stora utmaningar; det vet vi. Det diskuterar vi hela tiden. I ett land där man under alldeles för lång tid har byggt alldeles för lite skapas med tiden en oerhört problematisk situation. När det dessutom sker i det land i Europa som kanske urbaniseras snabbast inser man att städer får växtvärk, att bostadsköerna blir längre och att frustrationen bland dem som söker bostad blir större. Om detta är det många som tycker. Tyckandet sker naturligtvis hela tiden med olika utgångspunkter, och de förslag som kastas fram i debatten går i lite olika riktningar. Men en sak är alldeles uppenbar: Alla är överens om att Sverige behöver genomföra genomgripande och strukturella förändringar för att långsiktigt öka byggandet.
Vi ser nu att vi börjar röra oss i rätt riktning. Förra året ökade byggandet kraftigt i Sverige, även om det skedde från en nivå som vi väl alla är överens om är för låg. Om man ska lyckas i denna ambition tror jag att utgångspunkten måste vara att man kan göra flera saker samtidigt. Det är lätt att säga; det tycker väl alla. Men om vi ska vara riktigt ärliga är det för alla oss som följer den bostadspolitiska debatten lätt att se att företrädare surrar sig fast vid just sitt förslag, som de menar är vägen framåt. Ni vet hur det brukar låta. Det är ett alexanderhugg som, lite beroende på vem man pratar med, ibland är ett skatteförslag, ibland ett PBL-förslag och ibland ett hyressättningsförslag. Om man pratar med oppositionen är det alltid ett nytt subventionsförslag. Det är lösningen.
Vår utgångspunkt har varit annorlunda. Den har handlat om insikten om att om man på allvar vill genomföra förändringar krävs det att man ser helheten. Det krävs att man gör flera saker på en gång och att man vågar testa nya grepp.
Ett sådant grepp är det förslag som vi ska fatta beslut om i dag. Det handlar, som vi har varit inne på, i korthet om att småhusägare ska kunna vidta en lång rad nya åtgärder utan att de behöver söka bygglov. Det blir möjligt att uppföra större komplementbyggnader, Attefallshus, på tomten om sammanlagt 25 kvadratmeter, man ska kunna göra tillbyggnader och man ska kunna inreda ytterligare en bostad i ett hus som i dag bara har en.
Det är i grund och botten ganska populära reformer, allihop. Det märks rätt tydligt. Jag ska villigt erkänna att det inte är alltid som lagförslag om ändringar i PBL leder till att det ringer på telefonen och plingar till i mejlkorgen av nyfikna väljare som hör av sig och egentligen har en enda fråga: När börjar det här gälla? Svaret är den 2 juli, därför att vi levererar.
Fru talman! Är då detta lösningen med stort L som med en knapptryckning i eftermiddag kommer att lösa en bostadsbrist som fått växa till sig under mer än 20 års tid? Nej, det är klart att det inte är. Men det är en av alla de pusselbitar som kan hjälpa till. Den fogas till andra pusselbitar i det pussel som vi lägger för att långsiktigt vända den trend som vi alla är överens om att vi vill vända.
Exakt hur de här lagförändringarna kommer att användas återstår lite grann att se. Det vi i grunden nu gör handlar om att erbjuda lite större frihet för småhusägare att själva bestämma - en välkommen frihetsreform, med andra ord. Om den dessutom kan ge ytterligare några bostäder är det förstås alldeles utmärkt. Här varierar uppskattningarna ganska kraftigt, men helt klart är att det finns en potential för att skapa bostäder i Sverige som faktiskt inte fanns förut.
Detta ska dessutom läggas till de reformer som redan har genomförts i den delen om högre schablonavdrag för andrahandsuthyrning och den nya lagen om privatuthyrning, som vi ju ser kraftigt har ökat utbudet av lägenheter och gjort en tidigare grå och svart marknad mer öppen och överskådlig.
Som sagt: Det här är inte hela lösningen. Men det är en av flera pusselbitar om man vågar göra flera saker samtidigt. Om man lyssnar på vad olika bedömare, Boverket och andra, säger om bostadsmarknaden hör man att det är precis detta. Det finns ingen motsättning mellan att satsa på ökad nyproduktion och att bedriva en politik för att utnyttja befintliga bostäder bättre.
Fru talman! Detta är alldeles särskilt sant om man dessutom har en regering som i ord och handling visar att den har kraft att såväl utreda som att ta fram förslag och leverera reformer som är både efterfrågade och verkningsfulla. Det faktum att vi bara den här våren fattar beslut om fem större propositioner i den här kammaren om ökat byggande och fler bostäder säger en hel del om både reformiver och leveransduglighet, tycker jag. Att de konkreta förslagen blev fler än det stora antalet utredningar, som ibland diskuteras, säger också en hel del.
Om man tittar specifikt på just den här propositionen tycker jag att man ska se den i två dimensioner. Dels är den en frihetsreform - en anpassning där vi säger att vi har som politisk vilja att enskilda människor ska ges lite större möjligheter att själva bestämma. Dels är den en bostadspotential, där just potentialen kanske är viktigare än den exakta siffran, för den återstår att se.
Fru talman! Som jag nämnde inledningsvis har utskottet noterat ett mycket stort intresse för propositionen. Vi har sett det i medierna, och det märks i skrivelser till utskottet. Folk hör av sig, och det märks som sagt inte minst i våra egna e-postkorgar.
Även om förslagen är populära - de flesta som hör av sig är positiva - har det också framförts kritik, som vi har varit inne på tidigare i debatten. Låt mig därför uppehålla mig en kort stund vid det. Den mest övergripande kritiken har handlat just om att det har gått för fort att ta fram förslaget. Man menar att remisstiderna har varit för snäva och att det har varit för svårt att tycka till. Dessutom fanns en diskussion under själva utskottsbehandlingen där man pekade på en del negativa reaktioner från remissinstanser och andra.
Regeringar som genomför reformer kommer att mötas av kritiken att det går för fort. Så tror jag att det alltid är, men jag tycker ändå att man ska ta den här typen av reaktioner på allvar. Det var också anledningen till att civilutskottet bjöd in bostadsministern och myndighetsföreträdare för att mer utförligt redogöra för hur beredningen har gått till och för de synpunkter som inkommit.
Framför allt tyckte vi att det var viktigt att lyssna på den kritik som kommit in mot själva beredningen. Utskottet tog denna kritik på så stort allvar att vi bad konstitutionsutskottet att tycka till om beredningen och de lagliga aspekterna på förslaget. I den delen finns i betänkandet ett yttrande från konstitutionsutskottet som visar att utskottet är tydligt med att de inte vill avstyrka förslaget, även om man väljer att läsa upp delar där man naturligtvis kan tycka att saker och ting kunde ha gjorts på annorlunda sätt. Att KU:s yttrande dessutom har en mycket bred majoritet bakom sig stärker också argumenten för att det är rätt att fatta de här besluten i dag.
Fru talman! Vi går nu fram med ytterligare ett förslag som kan minska regelkrånglet och skapa fler nya bostäder. Jag har full förståelse för att oppositionen i olika delar framför synpunkter, men man ska komma ihåg att det finns en bred majoritet bakom förslaget i dag. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet konsekvent säger nej till reformer på bostadsområdet har vi vant oss vid.
Trots de retoriska dimridåer som Lars Eriksson försöker lägga ut här har reformens popularitet uppenbarligen lett till att man har gjort bedömningen att man stöder regeringens förslag i detta sammanhang. Det är välkommet.
Men det finns en viktig lärdom som kan dras av oppositionens agerande i detta ärende. Vi såg häromdagen att EU-kommissionen lämnade rekommendationer för reformområden i Sverige och återigen pekade på bostadsområdet som prioriterat framöver. I ett läge där oppositionen just nu leder i opinionsmätningarna inför valet kan det vara intressant att granska hur en annan regering skulle hantera bostadsfrågorna.
Lars Eriksson från Socialdemokraterna sade här i dag att om ni vinner valet kommer det att bli en annan bostadspolitik i Sverige. Det tror jag är alldeles riktigt. Men vad blir det?
Sett ur den aspekten är dagens ärende ganska typiskt. När det gäller krav på utvärdering av reformen kan jag konstatera att det finns lika många reservationer som det finns oppositionspartier med olika uppfattningar. I denna fråga, precis som när det gäller varenda en av de bygg- och bostadspolitiska propositioner som har lämnats till riksdagen i vår, är oppositionen djupt splittrad i vad man faktiskt vill göra. I den mån man över huvud taget kommer överens handlar det om att säga nej och stoppa förändring. Jag tycker att det är tråkigt. Vi behöver reformer i Sverige. Vi behöver förändring, och vi måste våga göra flera saker samtidigt. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)