Fru talman! Miljöpartiet har som en grundläggande princip att vi tycker att beslut ska fattas så nära dem som berörs av beslutet som möjligt. Det är väl lite grann det som den här debatten handlar om. Det är bara det att vi tycker att besluten ska fattas på ett rättssäkert sätt.
Förslaget som vi diskuterar i dag innebär - det syns tydligt i majoritetstexten i betänkandet - att man först har valt att öppna för någonting och sedan insett att det man öppnar för leder till mängder av problem. Man hänvisar till det mesta från remissinstanserna som jag tog upp i mitt anförande och säger att man ska rätta till det här efteråt. Är det så vi ska lagstifta?
Anser ministern att det är okej att den frihet som ni talar om är friheten att leva med en tillbyggnad till sin fastighet som inte är legaliserad? Det vet man ju inte om den är när man får ett startbesked. Det är först om grannen begär ett tillsynsärende och det slutligen går till process i domstol som man vet om man får ha kvar tillbyggnaden.
Jag försökte tidigare få svar här från ministerns partikamrat på om ni ser någon skillnad på det som ni hänvisar till, friggebodsreformen, och den här reformen. Jag hoppas att åtminstone ministern kan ge ett svar på det. Är det enligt ert sätt att se på det någon skillnad mellan en reform där man får tillstånd att bygga en byggnad att ha som redskapsbod eller liknande, alltså inte som åretruntboende, och reformer som innebär att en villafastighet kan förändras från en bostad för en familj till en tomtyta där tre familjer bor? Är det ingen skillnad mellan de förslagen?