Fru talman! Det här är i grunden en frihetsreform. Det offentliga får lite mindre att säga till om, och människor får större chans att påverka sina egna liv.
Att kunna bygga ut sitt lilla hus när familjen växer eller att kunna ställa en stuga på tomten när tonåringen har blivit större motsätter sig delar av oppositionen. När man inte motsätter sig förslaget som sådant försöker man åtminstone att hitta kritik mot det så att man kan vara emot, trots att man egentligen är för.
Jag tycker att det hade varit bättre om oppositionen i stället hade lyft fram alla de positiva sidor som finns i förslaget, för egentligen har vi en ganska stor enighet när det väl kommer till votering i eftermiddag.
Här gäller gamla system. Det är gamla detaljplaner som kommuner inte orkat uppdatera. Bostadsbristen i många kommuner är skriande. Här har kommunerna ett väldigt stort ansvar själva. Men när de inte tar det ansvaret, ja, då får vi på riksnivå försöka göra så gott vi kan med de medel som vi har. Ett verktyg är andrahandsuthyrningen, och den här reformen är ytterligare ett verktyg.
Skillnaden mellan regeringen och oppositionen är att oppositionen gärna vill kasta ut pengar till de stora och redan vinstrika bostadsbolagen, medan Centerpartiet och regeringen vill att man ska få bestämma lite mer själv.
Det är svårt att i förväg föreställa sig exakt hur reformen kommer att utvecklas. Ska kompletteringsbyggnader användas som kontor eller verksamheter i nystartade små företag? Kommer familjedaghem att kunna utveckla sin verksamhet och skapa större ytor för ytterligare barn eller för de barn som finns? Kommer det att bli vävstugor, pingisrum, nya kök och badrum eller festlokaler? Det kanske till och med kan bli ett bostadshus för tonåringen, den lilla familjen, en äldre släkting eller för sommargäster.
Oavsett hur det blir kommer man att få nya små, men fullt moderna och funktionsdugliga hus och utrymmen som människor kan bo i om de vill. Husen är också i vissa fall tillgängliga för uthyrning.
Om man lyssnar på delar av oppositionen säger den: Ja, det här kommer inte att lösa bostadsbristen. Nej, det kommer det inte att göra. Det kommer inte att bli 300 000 nya bostäder genom det här enskilda förslaget. Men det är en liten del i det stora pusslet.
Även om det nu blir 15 000 och inte 300 000 bostäder är det ju bra. Det är 15 000 personer som annars inte hade haft någonting att flytta till över huvud taget. Det är lätt att säga att det är ett dåligt förslag för att det inte löser bostadsbristen, men säg det till de 15 000 personerna som får chans till en bostad! Säg det till de individer som i dag inte har någon bostad alls! Det är det som är alternativet.
Fördelen är också att den som äger ett hus eller en tomt slipper vänta på att kommunen ska uppdatera gamla detaljplaner som kanske inte ens ligger i pipeline för revidering.
Oppositionen lyfter fram många olika problem, både i sina reservationer och i tidigare debatter. Man säger: Nej, det blir inga fler bostäder, och det löser inte bostadsbristen. Samtidigt säger man att om det blir bostäder - som man nu inte erkänner att det blir - ja, då kommer grannarna att klaga. Kommuner kommer att behöva rusta upp va-nät, bygga ut befintliga busslinjer och kollektivtrafik, så de kommer att få mer och mer problem. Här finns det en motsättning. Oppositionen säger att det inte blir några fler bostäder, och sedan lyfter man fram alla problem som nya bostäder för med sig.
Jag tycker snarare att det är bra att människor får större möjligheter att flytta in i ett modernt och nybyggt hus. Man kan antingen hyra in sig eller bygga ut sitt eget hus. Det kan bli nya, hållbara och energieffektiva byggnader i ganska omoderna bostadsområden. Antagna detaljplaner som inte är aktuella för revidering kan utnyttjas bättre. Det blir fler människor som ger bättre underlag för service, handel, arbetstillfällen och andra typer av tjänster.
Frågan till oppositionen blir: Var tycker ni att människor ska bo? Kommuner bygger ju inte på det sättet som de borde göra. Exempelvis den rödgröna majoriteten i Göteborg bygger betydligt mindre än vad man gör i allmännyttan i Stockholm. Man har inte klarat sina bostadsmål någon gång under de senaste 20 åren. Det är klart att om man inte klarar det på kommunal nivå - oavsett regering - då får vi göra åtminstone en liten av vår del här, och det tycker jag att vi också gör.
Det här är ett litet steg framåt. Det är inte hela lösningen på bostadsbristen, för den kan inte riksdag eller regering lösa. Den kan bara lösas ute på plats. Men vi gör åtminstone vår del. Det ger minskad byråkrati, det ger lite mer frihet och det ger lite fler bostäder. Det tycker vi i Centerpartiet och i Alliansen är bra, och därför yrkar vi bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)