Fru talman! Jag skulle vilja säga att det är en gradskillnad men ingen artskillnad.
Jag delar också Jan Lindholms ambition att beslut ska fattas så nära dem som berörs som möjligt. Det kallas på kristdemokratiska för subsidiaritetsprincipen. Beslut ska fattas på den mest ändamålsenliga nivån.
Det är precis vad det här handlar om. Vi lägger beslutet närmare människorna. Vi ger den enskilda familjen möjlighet att forma sitt liv och hitta lösningar. Vi tror att människor kan ta det ansvaret. Och vi har, tycker vi, tillräckliga spärrar mot att det skulle missbrukas på något sätt.
Man ska vara ödmjuk inför alla reformer och följa upp dem noggrant. Det kommer vi att göra också i den här frågan. Men jag vänder mig mot att Jan Lindholm använder uttryck som inte rättssäkert, maktmissbruk, rättssabotör och skandalartat. Ändå tänker han rösta ja till tre av de fyra förslagen.
Vore det skandalartat och rättsosäkert skulle jag aldrig rösta ja till ett förslag. Då skulle jag rösta nej. Men tycker jag att det är en rimlig avvägning och en bra lagstiftning - jag kanske har synpunkter på detaljer, men jag tycker att det sammantaget är ganska rimligt - då röstar jag ja.
Jag tolkar det som att Miljöpartiet kommer att rösta ja till tre av de fyra förenklingsförslagen. Socialdemokraterna röstar ja till alla, medan Vänsterpartiet är mer konsekvent och har något slags logik i förhållandet mellan retorik och knapptryckning.
Som sagt: Analysera de olika invändningarna och titta på hur vi bemött dem! Att Lagrådet kritiserar överklagandemöjligheterna är en principiell, juridiskt knepig frågeställning som i så fall berör fler områden i den nuvarande lagstiftningen. Den kräver alltså analys. Men det är inte så att det uppstår något nationellt trauma dag ett när vi har infört lagstiftningen. Man får se vad praxis blir av detta, vad man måste titta på och hur man ska hitta en bra ordning för detta. Men vi vill göra det enklare att bygga ett komplementbostadshus, inte krångligare.