Fru talman! Jag tackar för detta svar, som jag
tycker gav besked vad gäller de sex frågor som jag
hade ställt men som ändå var vagt och icke så tydligt
som jag hade hoppats på. Nu är jag medveten om att
mycket i de frågor som jag ställer inte kan hanteras på
ett departement, av en minister eller ens av en riks-
dag, men jag skulle ändå vilja att ni delade oron inför
framtiden. Denna oro kommer fram både i den enkät
som gjorts av TCO bland undersköterskor och sjuk-
vårdsbiträden och i en enkät om sjuksköterskor som
nu gjorts av Vårdförbundet.
Dessa enkäter visar att det finns en stark rörelse-
benägenhet inom vården. Av sjuksköterskorna kan
t.ex. 40 % tänka sig att byta arbetsgivare och 13 %
tänka sig att helt lämna vården. Till det som jag här
har försökt att visa på kommer den analys som visar
att vi ändå kommer att ha en oerhörd brist på andra
sidan av år 2000.
Vad kan vi göra åt denna oro? Ministern kan göra
mer än vad jag kan. Hur gör vi detta? Vad gäller
rekryteringsbasen kan gymnasieskolans vårdprogram
förändras. Man kan se till att programmet blir en
avstamp för samtliga vårdutbildningar i stället för att
som i dag inte leda till någonting. Man blir inte ens
undersköterska efter att ha gått igenom programmet.
Man bör se till att detta program blir basen för dem
som skall bli läkare, sjukgymnast, sjuksköterska osv.
Man kan där binda ihop naturvetenskap, teknik, sam-
hällskunskap och humaniora, dvs. det som vårdarbetet
handlar om. Det gäller att möta människor.
Ministern säger att vården fungerar än så länge,
men min fråga är: Hur länge till? Vi måste tidigt se till
att det fungerar också i fortsättningen.
Ministern säger också att arbetet inom vården
måste uppvärderas. Ja, självklart, men frågan gäller
hur vi tillsammans skall göra det. Hur skall vi se på
vårdgivarna och arbetsgivarna? Vi måste inse att de
har duktig personal, som är högt begåvad och högt
utbildad, som kan ta eget ansvar och som inte vill
annat än att ta detta ansvar. Den vill ha inflytande och
vill använda sin kreativitet. Hur höjer vi status och
löner? Det är detta som jag vill att vi skall diskutera.
Vi är vidare mycket väl medvetna om att det fort-
farande finns en stark hierarki, även om man har
lyckats att förändra det administrativa ledningsansva-
ret, som under några år var helt knutet till läkarpro-
fessionen. Jag har dock nyligen fått veta att Socialsty-
relsen återigen har varit ute i Skaraborg och sagt att
det på de arbetsenheter där sjuksköterskor är ansvari-
ga chefer finns en litet otydlig arbetsorganisation.
Omedelbart börjar man i Skaraborg återigen lägga på
en ledningsnivå. Därmed plockar man bort det ansvar
som ett antal sjuksköterskor hade fått över hela sin
arbetssituation.
Det behövs fler män i vården. De skall inte bara
finnas bland läkarna. Hur gör vi vården attraktiv? Det
beror på löner, status och möjligheten att få använda
sin kreativitet och att ta eget ansvar.
Det finns annat jag vill säga. Jag ser att min talar-
tid är slut. Men jag vill att ministern skall fundera
över min beskrivning av högskoleutbildningen för
undersköterskor. Hur skall dessa undersköterskor
användas?