Fru talman! Jag skall trösta de tre tidigare talarna.
Jag har varit ute varje onsdag sedan förra sommaren
på något vi kallar för Samtal om vården. Jag har träf-
fat personal i äldreomsorgen, boende, anhöriga och en
mängd olika människor som jobbar i vård och om-
sorg.
Det första som kommer fram är följande: "Vi är
tröttkörda. De kör hårt med oss. Vi har fått arbeta på
gränsen till vår förmåga." Men lika ofta framhåller de
vad de är stolta över: "Det här är ett nytt arbetssätt.
Det är spännande och faktiskt bättre än förr. Det gäl-
ler kring den enskilde patienten. Vi jobbar med indi-
viduella vårdplaner. Krisen har lett till att vi har hittat
ett sätt att utveckla jobbet, och det har fört med sig
något bra." Sådana undersökningar skall läsas noga.
Kom ihåg vad som rapporterades: Det är så många
som vill byta jobb. Vi fick intrycket att vårdpersona-
len ville flytta.
Det visade sig att 90 % trivdes jättebra i vården
och ville stanna kvar. Det var 10 % som kunde tänka
sig att byta jobb. Det tål att jämföras med vilken an-
nan yrkesgrupp som helst. Däremot ville de gärna
flytta inom yrket och pröva på någonting annat. Men
det här framställdes som att det var en total personal-
kris i vården, som att alla otrivdes, skulle jag vilja
säga. Det var alls inte så. I själva verket vill de allra
flesta stanna, men de känner naturligtvis att de senaste
åren med mycket tuffa nedskärningar och jättestora
organisationsförändringar har inneburit att de har fått
jobba på gränsen till sin förmåga.
Jag kan inte annat än understryka igen: Vi måste
satsa på utbildning, forskning och ge möjligheter att
ständigt få utvecklas i sitt arbete, få fortbildning och
kompetenshöjning och få jobba med en lärande orga-
nisation. Det vi kan göra är att se över grundutbild-
ningarna. Det håller vi på med just nu. Vi gör det
också i samband med äldrepropositionen, som vi skall
komma med. Vi måste naturligtvis satsa mer på
forskning, se till att det t.ex. genom Dagmarpengar
och stimulansmedel ständigt sker en utveckling av
organisationen.
Låt mig nämna vad man gör på universitetssjukhu-
set i Malmö. Man har genomfört en decentralisering.
Man har delat upp den slutna vården i resultatenheter.
Varje resultatenhet leds av en chef som antingen är
sjuksköterska, läkare eller paramedicinare, alltså en
kurator eller arbetsterapeut. Det här har inneburit ett
jättestort lyft för dem arbetsmässigt. Det måste inte
vara på det gamla sättet. Många sjuksköterskor har
fått chansen att bli arbetsledare, och det fungerar
alldeles utmärkt väl. Det här är de stolta över, och det
förtjänar att lyftas fram som ett sätt förnya arbetssätt
och komma vidare.
Naturligtvis måste sjukvårdshuvudmännen stän-
digt se över sin organisation. Alla de här sakerna
måste gå hand i hand, och vi måste någon gång lyfta
fram också det som är positivt med vårdyrkena och
säga att här behövs unga duktiga människor. Det är ett
otroligt givande jobb, även om vi alla tycker att lö-
nerna naturligtvis borde höjas. Men jag kan inte låta
bli att undra: Hur har Leif Carlson tänkt sig att det
skall räcka till alla de här sakerna när hans parti före-
slår att man skall dra ned statsbidragen till kommuner
och landsting med 16 miljarder?