Fru talman! Det vi upplever just nu är ett slags
förgummning, och detta både på gott och på ont. Det
är mycket erfaren personal som har förtrogenhet med
sina yrken och professioner, men som slits ut fortare,
som tycker att förändringstempot är alldeles för högt
och som börjar känna sig alldeles utbränd. Dessutom
går vi miste om unga människors syn på hur vården
och omsorgen skall organiseras. Det behövs friska
ögon. Det är inte säkert att man behöver göra saker på
samma sätt som man gjorde för 20 år sedan. Det är
inte bara de som jobbar i landstingens tjänst som
känner sig utbrända, utan det gäller nog i lika hög
grad de som är privat anställda.
Det är inte längre fråga om en monopolsituation. I
dagens Aftonbladet inleds en serie om de som i stor
utsträckning tjänar pengar på vården. Jag vill att man
skall söka komma överens, eftersom det på sätt och
vis rör sig om samma pengar. Det blir ju inte mer
pengar för att en del av vården privatiseras. Det
handlar om samma offentliga finansiering.
Jag skulle inte vilja ha det som i USA där så
mycket går åt till administration. Där är man inte ett
dugg effektivare. Och med tanke på Norge, hur är
vården där? Hur ser den ut? Man åker ju dit för de
högre lönerna, men den norska sjukvården kan inte
sägas vara outstanding på något sätt. Där har man haft
problem i många år och vi har exporterat svensk per-
sonal dit som är välutbildad och som har lärt sig att
jobba på ett oerhört effektivt sätt.
Man måste ibland påminna sig vad det är som har
hänt, vad det är som har förändrat vården så drastiskt
under så kort tid. Numera behandlas sjukdomar på ett
sådant sätt som inte var möjligt för bara tio år sedan.
Det är mycket större grupper som behandlas. Åldern
är inte längre ett hinder ens för mycket omfattande
operationer. Vi har fått nya läkemedel som gör att
man inte längre behöver operera eller som gör att det
inte är nödvändigt med sjukhusvistelse. Magsår ope-
reras ju aldrig utan medicineras i stället. Det är klart
att man inte kan ha samma kapacitet eller lika många
vårdplatser när det har skett strukturförändringar.
Detta har naturligtvis gjort att vi också mentalt har
svårt att ställa om oss.
Jag håller med väldigt mycket om det som Margit-
ta Edgren säger. Det är precis de åtgärderna som
behövs. Jag tycker nog att vi har hjälpt till. Vi har sagt
till om att man skall gå vidare när det gäller sjukskö-
terskornas förskrivningsrätt. Vi har sagt till beträffan-
de specialistutbildning, och vi har lagstiftat om det.
Och vi kommer att hålla tummen i ögat för att se till
att man fortsätter att hålla en god kvalitet och en hög
nivå på specialistutbildningen. Det är ju helt avgöran-
de om vi skall kunna hålla en hög kvalitet. Vi måste
också fortsätta att ständigt omvandla utbildningarna
så att de är anpassade efter dagens och helst framti-
dens krav.
Jag håller helt med om att vi har nått en sorts
smärtgräns där alla känner att det inte går att gå så
mycket längre, för det orkar vi bara inte med. Nu
måste det bli arbetsro en tid då vi måste få känna att
detta stabiliseras. Jag tror också att det värsta är över,
och vi är förstås glada att vi kan tillföra pengar. Men
säg inte att det är möjligt att sänka skatten, dra ned på
statsbidragen till landstingen och samtidigt kräva att
man skall göra mer, Leif Carlson.