Fru talman! Margitta Edgren har ställt en rad frå-
gor till mig rörande personalen i vården. Hon undrar
bl.a. på vilket sätt regeringen tänker bidra till att ung-
domar ser vården som en inressant och viktig arbets-
marknad, hur kraven på jämställdhet skall kunna ökas
samt hur vårdens innehåll och organisation skall kun-
na förändras för att unga människor skall välja om-
vårdnad som sin yrkesväg.
Bakgrunden till interpellationen är bl.a. en rapport
från Landstingsförbundet som visar att vården kom-
mer att ha brist på personal efter år 2000. Som orsak
till detta anges åldersstrukturen på de anställda och att
antalet nyutexaminerade inom vårdutbildningarna
minskar.
Jag delar Margitta Edgrens oro för den situation
som kan uppstå, om vi inte kan vända utvecklingen
och göra arbetet inom vård och omsorg attraktivt
bland unga männniskor igen. Här har sjukvårdshu-
vudmännen, vårdgivarna och vi politiker en viktig
uppgift. Den debatt som förts rörande bl.a. äldreom-
sorgen har alltför mycket kommit att präglas av nega-
tiva omdömen. Att vården i allmänhet fungerar
mycket bra glöms bort, inte minst i medierna, och
kvar finns endast en bild av en vård i kris. Detta bi-
drar självklart till att skrämma bort ungdomarna från
vården.
Vi måste försöka förändra allmänhetens bild av
vården. Det är ju trots allt så att vården och omsorgen
i de allra flesta fall fungerar bra och att det runt om i
landet finns mycket kompetent och engagerad perso-
nal som trivs med sitt arbete, även om den tycker att
det finns saker som skulle kunna förbättras. Här har
vårdgivarna ett stort ansvar. De måste vara lyhörda
för personalens synpunkter och föra en öppen diskus-
sion, så att personalens erfarenheter och kunskaper tas
till vara. Arbetet inom vården måste uppvärderas.
Personalen måste kunna känna stolthet över sitt yrke
och få uppskattning för det oerhört värdefulla arbete
man utför.
Sverige är av tradition ett jämlikt samhälle med få
hierarkier. Ändå finns det just inom hälso- och sjuk-
vården mycket att göra, då arbetsorganisationen där
förändrats mycket litet under de senaste 100 åren. En
stark hierarki med läkaren i toppen och patienten
längst ned lever kvar.
En stimulerande och utvecklande arbetsmiljö bi-
drar till att personalen trivs. I Dagmaröverenskom-
melsen för 1998 har särskilda medel, totalt 120 miljo-
ner kronor, avsatts för att bryta hierarkier och stimule-
ra verksamhetsutvecklingen på såväl nationell som
regional nivå. Jag tror att sådant utvecklingsarbete är
oerhört angeläget. Det inre arbetet påverkas i hög
grad av den snabba kunskapsutvecklingen samtidigt
som kraven från patienter, allmänheten och övriga
intressenter ökar. För att anpassa nya kunskaper till
det dagliga arbetet behövs system för ett kontinuerligt
lärande och fortbildning. Ledare måste rekryteras och
tränas för att kunna leda verksamheten och ta till vara
alla medarbetares kompetens.
Det behövs också fler män i vården. Självklart
skall man försöka uppnå jämställdhet på detta område
liksom i övriga samhället. Tyvärr lockas få män, om
man bortser från läkarutbildningen, till vårdutbild-
ningarna. Orsakerna till detta är säkert flera.
Det vikande intresset för gymnasiets omvård-
nadsutbildning bör undersökas närmare. Det kan
också behövas åtgärder för att stimulera utbild-
ningsinsatser för den personal som fortfarande saknar
formell grundutbildning. Förändringar i vård- och
omsorgssektorn har inneburit större krav på många
yrkesgrupper. Regeringen anser att det är av största
vikt att dessa grupper får en utbildning som svarar
mot de behov som kommer att finnas inom den fram-
tida vården och omsorgen. En kontinuerlig utveckling
av dagens utbildningar är därför nödvändig.
Inom ramen för högskolans samverkan med det
omgivande samhället förs i dag vid högskolorna en
kontinuerlig diskussion med arbetsgivare och yrke-
sorganisationer om innehållet i de olika utbildningar-
na. I utvecklingen av dagens utbildningar måste där-
för arbetsgivarna spela en aktiv roll, där de försöker
precisera vilka krav som måste uppfyllas i framtiden.
Jag vill generellt understryka vikten av att vårdperso-
nalen får vidareutbildning och att dess kompetens
breddas och fördjupas. Samtidigt bör man vid utfor-
mandet av nya utbildningar beakta att de flesta yrken
inom hälso- och sjukvården i dag är reglerade.
Jag vill slutligen framhålla att vården är en fram-
tidsbransch. Utan kunnig och engagerad personal kan
inte vård och omsorg fungera. Det är därför helt avgö-
rande att vårdgivarna inleder ett förändringsarbete för
att göra vårdjobben attraktiva för en ny generation.
Nytänkande krävs när det gäller ledarskap, arbetsför-
delning, kompetensutveckling och flexibilitet. Här
finns ett fält där utveckling är möjlig. Det är ett pro-
blem som kan förvandlas till en framgångsfaktor.