Fru talman! Margitta Edgren tar upp principiellt
viktiga frågeställningar. Hur skall vi få den vårdper-
sonal vi behöver? Hur skall vi få unga att söka sig till
vården?
Socialministern talade i svaret allmänt om behovet
av att ändra allmänhetens bild av vården, fler män,
uppvärdering osv. Det är bra. Men det är vackert tal
som inte räcker. Det är för vagt.
Det behövs konkreta åtgärder. Det behövs en rik-
tig arbetsmarknad med fler producenter och en riktig
lönesättning. Problemet är inte nytt. Professor Mats
Thorslund påpekade redan för tio år sedan att efter år
2000 kommer en stor del av ungdomskullarna att
behövas om omvårdnaden skall hålla den kvalitet som
fanns då. Mänsklig omvårdnad tar mänsklig tid. Pro-
blemet gäller hela personalen.
Vi har internationellt sett många sjuksköterskor.
Men alltfler vill byta yrke, utflyttningen till utlandet
ökar och det är svårt att nyrekrytera. Framtidsper-
spektivet är oroande.
Låga löner, brist på inflytande, små möjligheter att
göra karriär är orsaker till dålig rekrytering. Man vet
att inte ens strejker påverkar arbetsförhållandena.
Man har en monopolarbetsgivare.
För de unga läkarna är förhållandena likartade.
Man får inte lura sig av att den starkt politikerstyrda
utbildningen har gjort att grundutbildningen har varit
omfattande. Nu finns det ett överskott av grundutbil-
dade för flera år framåt. Men det måste ske en specia-
listutbildning, så att inte grundutbildningen sköljs bort
under tiden. Få ST-block har tillsatts. Med hjälp av
förändringar i lagstiftningen bör det bli bättre fram-
gent. Men på det hela taget har detta område miss-
skötts grovt. Under flera år kunde det ha varit en
mindre omfattning på grundutbildning, och pengarna
kunde ha använts till en mer omfattande specia-
listutbildning - för att om tre fyra år låta grundut-
bildningen öka i omfattning igen. Ett bra och flexibelt
utbildningssystem skulle fungera så.
Fru talman! I många undersökningar redovisas att
85 % av de unga läkarna tycker att Landstinget inte
sköter sina uppgifter på ett sätt som gör att de vill
stanna. 10 % av dem funderar på att flytta utomlands.
Orsakerna är desamma som för all annan vårdperso-
nal. Internationellt sett låga nettolöner. Svårigheter att
etablera sig som egen med en kreativ idé. Svårigheter
att påverka den offentliga arbetsgivaren med idéer
eftersom det råder en monopolsituation. Det blir idé-
fattiga, sterila nedskärningar där kreativa åtgärder
skulle behövas. Det är tyvärr utmärkande för svensk
sjukvård i dag.
Det största hindret att få personal till vården är
den monopoliserade arbetsmarknaden, dvs. frånvaron
av en riktig arbetsmarknad. Sjuksköterskorna fick lära
sig tämligen nyligen att de kan strejka sig blåa utan att
det berör monopolarbetsgivaren det minsta. Man har
ju ingen annanstans att gå.
Det behövs fler producenter som konkurrerar om
arbetskraften. Det behövs möjligheter att etablera sig
som vårdgivare om man har en vårdidé. Då kommer
utbildning, kreativitet, ledarkvalifikationer - oavsett
kön - att betyda någonting. Då kommer avance-
mangsvägar att öppnas, liksom lönesättning och
marknadskonkurrens - så som det är i samhället i
övrigt. Då slipper vi det låglöneträsk som vården
håller på att bli.
Ett fasthållande vid landstingens och kommuner-
nas reella vårdmonopol kommer att dränera vården på
personal på alla nivåer med åtföljande försämringar.
Fru talman! När tänker socialministern börja agera
så att det blir en riktig arbetsmarknad för vårdperso-
nalen, med många producenter och därmed många
arbetsgivare och en vital arbetsmarknad? Det är nöd-
vändigt för att få personal till vården. Det måste fin-
nas en vital arbetsmarknad.