Herr talman! När vi hade ett seminarium i skatteutskottet med skatteforskare för ett tag sedan var de deltagande forskarna ganska överens om att fastighetsskatten egentligen är en rätt så bra skatt. Det är en stabil skattebas, och skatten har inte några större snedvridande effekter.
Men de var också överens om att allmänheten inte uppfattar den så. Tvärtom är fastighetsskatten en av de absolut mest impopulära skatterna vi har. Forskarna spekulerade lite grann i om det beror på att fastighetsskatten är mycket mer synlig än många av de andra skatter som vi betalar antingen indirekt via de varor vi köper eller som våra arbetsgivare betalar åt oss. Och kanske är det så. Då står vi som politiker inför ett svårt pedagogiskt problem: att våga stå upp för de skatter som kanske inte är så populära alla gånger men som faktiskt ändå är bättre än dem som kanske syns mindre. Då skulle man kanske kunna göra någonting åt just dem som är mer skadliga.
Samtidigt ska vi inte blunda för att det finns problem med fastighetsskatten. En del brukar ta upp det här med att det är en skatt på vinster som man ännu inte har realiserat. Men det blir egentligen i första hand ett problem om man inte kan förutse skatten och inte kan ta med den i sina boendekalkyler. Det är kanske det stora problemet; fastighetsskatten har inte varit så förutsägbar som man skulle önska. Man kanske har bott länge i ett område, och plötsligt har många flyttat dit. Området har blivit mer attraktivt, och fastighetsvärdena har rusat i höjden. Då står man plötsligt där med en fastighetsskatt som var mycket högre än vad man hade räknat med.
För att de här människorna inte skulle behöva flytta från sina hem på grund av fastighetsskatten införde den förra majoriteten en begränsningsregel, så att man inte skulle behöva betala mer än 4 procent av sina inkomster i fastighetsskatt givet någorlunda normala inkomster och någorlunda normala hus.
Men den här begränsningsregeln var förstås ingen tröst för de människor som köpte exklusiva bostäder i exklusiva områden. Därför lovade regeringen att helt avskaffa den statliga fastighetsskatten och ersätta den med en låg kommunal avgift. Det visade sig dock vara lite svårare än man hade tänkt, så efter mycket dribblande kom man till slut fram till en reformering som inte har så väldigt mycket mer med vallöftet att göra än terminologin.
Det så kallade avskaffandet av den kommunala fastighetsskatten handlar snarare om ett omdöpande till fastighetsavgift - kommunal, dessutom - trots att alla egentligen är medvetna om att detta är en skatt, precis som tidigare, och dessutom inte ens kommunal. Kommunerna får visserligen pengarna, men de har ingen möjlighet att påverka vare sig nivån på eller utformningen av skatten.
Att läsa regeringens motivering där man väljer att använda språket på det här lite nydanande sättet är faktiskt riktigt roande, så jag tänkte underhålla er med lite högläsning.
Bland annat skriver regeringen så här: Det är en i och för sig naturlig utgångspunkt att en avgift som i statsrättslig mening utgör en skatt också benämns som en sådan. Valet av benämning på en avgift saknar dock betydelse för den statsrättsliga innebörden. Den kommunala fastighetsavgiften måste därför inte med nödvändighet benämnas skatt även om den bedöms vara en sådan i statsrättsligt hänseende. Det är fullt möjligt att benämna den avgift.
Och det är förstås helt korrekt. Så länge vi är överens om att det är en skatt kan vi ju egentligen kalla den vad som helst. Varför inte pepparkaka, så här i juletider? Då skulle regeringen dessutom kunna ståta med att den nu kommer med pepparkakor till alla bostadsägare!
Anledningen till att man ändå väljer att kalla skatten för avgift har Marie Engström redan redogjort tydligt för. Man vill distansera sig från den tidigare fastighetsskatten, som inte var så populär. Genom att döpa om den hoppas regeringen att folk tror att den är någonting helt annat och börjar tycka om den i stället. Men nu tror jag inte att folk är riktigt så lättlurade.
Det vore förstås hemskt oärligt av mig att påstå att det är precis samma system som tidigare, bara med ett nytt namn. Den stora skillnaden är att man nu inför ett tak för hur mycket man ska behöva betala i fastighetsskatt. För småhus är taket 6 000 kronor om året och för flerbostadshus 1 200 kronor per bostadslägenhet. För de bostäder som inte kommer upp i de här nivåerna gäller däremot det gamla taxeringssystemet.
Den nya fastighetsavgiften är därför egentligen inte någon generell lösning på problemet, utan en skräddarsydd lösning för framför allt dem med de dyra villorna. För till exempel glesbygdsbor med lågt värderade hus är det här egentligen inte till någon hjälp. För många bostadsrättsägare är det också de tidigare reglerna som gäller. Den som däremot bor i de dyra villorna kan få sin skatt sänkt med många sköna tusenlappar, eller rentutav med tiotusenlappar om det funnes.
Men i regeringens fördelningsanalys trollar man bort de här effekterna så behändigt, eftersom man inte jämför med de regler som gällde före regeringsskiftet utan med de regler som gällde vid det här årets början, då man redan hade infört begränsningen av markvärdet. Det är förstås också en intressant jämförelse. Nu avvisar man däremot bestämt alla påståenden från Villaägarna med flera om att 220 000 småhusägare får betala höjd skatt nu och säger: Ja, men det är jämfört med i år; man måste jämföra med innan regeringsskiftet! Då kan det vara lite klädsamt att räkna så själv också.
Jämför man med de regler som gällde före regeringsskiftet ser man att omläggningen av fastighetsskatten precis som regeringens övriga skattepolitik är en satsning på de välbeställda. Den tiondel av befolkningen som tjänar mest får mer än en fjärdedel av skattesänkningen.
De regionala effekterna är ännu mer slående. I den kommungrupp som Sveriges Kommuner och Landsting kallar förortskommuner får man över 2 000 kronor i sänkt skatt, medan ingen annan kommungrupp når upp ens till över en tusenlapp. I glesbygdskommunerna handlar det om 320 kronor. Kommungruppen förortskommuner kanske leder tankarna till miljonprogramsförorter. Men det är inte riktigt fallet. Visserligen samsas såväl Danderyd som Botkyrka i den här gruppen, men utifrån min begränsade uppländska horisont tycks ändå de välbärgade kommunerna vara i majoritet. Min inte alltför kvalificerade gissning är att de boende i Danderyd tjänar mer på det här än de boende i Botkyrka. Skulle vi ha beräkningar på kommunnivå skulle vi nog få se ännu tydligare skillnader.
Det finns alltså uppenbara brister med regeringens förslag till omläggning av fastighetsskatten, och då har jag inte ens gått in på de förändringar av reavinstskatten och uppskovssystemet som tidigare talare har pratat om. Jag tänkte faktiskt inte heller gå in mer på dem, utan jag konstaterar helt enkelt att det kanske hade varit klokt att utreda först och lova sedan. Att utreda, hur tråkigt det än låter, tror jag är vad regeringen behöver göra nu. Regeringen bör erkänna att det här systemet kanske inte blev helt lyckat i alla sina delar och fundera på hur man skulle kunna få fram en fastighetsbeskattning som tar vara på de fördelar som fastigheter ändå har som skattebas - inte minst fördelningspolitiska - men utan att dras med den oförutsägbarhet som det nuvarande systemet har. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.