Herr talman! Jag återkommer till samma sak. Marie Engström ägnar återigen tid åt att diskutera semantik och formuleringar och vad jag eventuellt har skrivit på min blogg. Jag minns faktiskt inte det du hänvisar till. Du ägnar mer tid åt att diskutera sådana saker än att diskutera politikens innehåll.
Jag måste säga att jag har mycket svårt att förstå kritiken om parallella system. I realiteten behåller vi delar av det gamla systemet, precis som du säger, men vi sätter ett tak. Jag förstår inte hur det kan förvirra tillvaron för människor. Det som är den stora skillnaden med fastighetsbeskattningen nu mot tidigare är att man inte kan betala mer än en viss summa. På vilket sätt kan det förvirra människor? Det innebär bara en lättnad. Man slipper den här oförutsägbarheten att helt plötsligt kan fastighetsskatten, bara på några år, skjuta i höjden och gå från att vara några tusenlappar per år till att vara tiotusentals kronor för att grannen helt plötsligt säljer till ett högt pris för att området har blivit attraktivt. Det är problemet med fastighetsskatten. Det har varit den stora puckeln som vi har försökt att hantera. Det gör vi genom att sätta de här taken. Hur det förvirrar och skapar bristande förutsägbarhet kan jag inte förstå.
Sedan har vi problemet med begränsningsregeln. Jag vill framhålla att de siffror som har figurerat i medierna om att 220 000 hushåll skulle få ökad fastighetsskatt inte stämmer. En riksdagsledamot har frågat RUT om samma sak, och man har konstaterat att det handlar om 25 000 personer. Vi har sagt att vi ska återkomma i ärendet. Det är väl inte så underligt? Det har man gjort flera gånger. Det har man gjort under tider då vi har haft socialdemokratiska regeringar stödda av Vänsterpartiet. Man återkommer i en fråga därför att det finns nya fakta på bordet som man inte tidigare räknade med. Det är någonting som vi ska titta på och följa.