Fru talman! Propositionen Privata vårdgivare
kan, om man är välvillig, ses som ett steg framåt. I
propositionen talar regeringen väl om privatvårdens
betydelse och lättar på remisstvånget så att remiss inte
får krävas inom specialiteterna barnsjukvård, gyneko-
logi och psykiatri. Regeringen öppnar en liten möjlig-
het för de privata läkare som fyllt 65 år att få erhålla
ersättning från försäkringskassan och att få vikariera.
Men det är ett blygsamt steg. I stort är remisstvånget
kvar liksom åldersgränsen. Den private vårdgivaren är
fortfarande helt utlämnad till landstingens godtycke. I
verkligheten medför förslaget inte att man följer pri-
vatvårdens utveckling utan dess avveckling. Re-
misstvång, vårdavtal och förbud mot ersättningseta-
bleringar innebär att privatvården inte kan verka på
samma villkor som den offentliga vården. På sikt
innebär det en avveckling.
Redan nu, sett över en längre tid, har ju utveck-
lingen för privat läkarvård varit starkt negativ. Mellan
1950- och 1990-talen har kvoten mellan offentligan-
ställda läkare och privatpraktiserande läkare ökat med
en faktor på mellan fyra och fem. Utbyggnaden har
alltså ensidigt gällt offentlig vård. Patienternas val har
därmed satts nästan helt ur spel.
Vi delar inte Socialdemokraternas uppfattning om
fördelarna med ett integrerat hälso- och sjukvårdssys-
tem med landstingen som både producenter och fi-
nansiärer. Välbehövlig konkurrens för att pressa kost-
nader och effektivisera uteblir. Man värnar den egna
verksamheten och hindrar andra tänkbara aktörer i
vården.
Vi moderater anser att landstingen, så länge de
finns kvar, skall ha en enda central uppgift, nämligen
att garantera medborgarna vård och omsorg samt att
se till att det finns ett brett utbud av olika vårdgivare.
Fru talman! Jag skall ta upp huvudinnehållet i våra
reservationer. För oss är det självklart att en utbyggd
privat vårdsektor behövs för att ge patienten valfrihet
i vården. Det stärker patientens ställning, något som
alla talar väl om i dag men som uppenbarligen för
många inskränker sig till just tal. En utbyggd privat
sektor är också kostnadspressande och ger personalen
en arbetsmarknad. Det är då ett måste att yngre läkare
och sjukgymnaster kan beredas en framtid inom pri-
vatvården. Åtgärder som snarast måste vidtas om den
privata sektorn inte helt skall utarmas är fri etablering,
att landstingen inte skall få avgöra vem som skall få
etablera sig som vårdgivare, inget remisstvång och
upphävande av 65-årsregeln för såväl läkare som
sjukgymnaster samt rätt till ersättningsetablering.
Fru talman! Vi delar inte uppfattningen att vårdav-
tal utgör den naturliga verksamhetsformen för privat-
vården. Den enskilde vårdgivaren tar en stor risk. Han
måste ha stabila och långsiktiga regler, vilket inte
vårdavtalen ger. Eftersom landstingen är den enda
uppdragsgivaren, är den privata vårdgivaren helt i
händerna på en konkurrent. Det är ett bisarrt förhål-
lande. Landstingen använder vårdavtalen enbart för
att gynna egna intressen.
Följande framgår av rapporten De privata allmän-
läkarna från Delegationen för samverkan mellan
offentlig och privat hälso- och sjukvård:
"Det allmänna intrycket av de synpunkter som
framkommit bland dem som upphörde med sin verk-
samhet, först i och med husläkarlagens upphävande
eller var verksamma under 1996 i avvaktan på att
pågående avtalsdiskussioner skulle avslutas, är att
sjukvårdshuvudmännen varit ointresserade eller t.o.m.
negativa till att träffa vårdavtal."
Av de privatpraktiserande läkare som drabbats av
65-årsregeln har bara 20 % träffat vårdavtal. 85 % av
dessa vårdavtal är på ett år eller mindre. Samtidigt
säger mer än 90 % av dem som inte fått vårdavtal att
de önskat fortsätta med samma villkor som 1996. Av
sjukgymnasterna fick bara 4 % vårdavtal, medan
80 % önskat fortsätta. Nu fortsätter 45 % av läkarna
och 37 % av sjukgymnasterna ändå med enbart pati-
entavgiften som intäkt. Men självklart går inte det i
längden, bl.a. därför att patienterna själva tvingas stå
för kostnaderna för röntgen- och laboratorieunder-
sökningar och därför att patienternas kostnader inte
läggs till grund för frikort.
I Socialdemokraternas Sverige är det alltså bara de
rika som kan välja vård och få kontinuitet. Alla övriga
som vill ha kvar sin privata vårdgivare tvingas av
landstingen till vårdgivare som de inte har efterfrågat.
De förlorar sin fasta läkarkontakt. Särskilt för äldre
människor kan det vara ett svårt slag. Dessutom stri-
der det mot tanken på en flexibel pensionsålder, och
tanken att möjligheterna till en god vård enbart skulle
bero på läkarens ålder är ju rent befängd.
För den private vårdgivaren innebar också mot-
tagningen en tillgång som säkrade en stor del av ål-
derdomens trygghet. Här fanns investerat kapital,
arbete och goodwill. Nu faller detta då han inte har
rätt att överlåta verksamheten. Han bestjäls helt enkelt
på frukterna av sitt arbete av sin konkurrent med
staten som medbrottsling. Det är inte underligt att
delegationen kan konstatera att de äldre vårdgivarna
är upprörda och bittra. Delegationen konstaterar att
det som allra mest upprör är "avsaknaden av att kunna
överlåta sin praktik och att därmed många års inves-
teringar och utveckling av en verksamhet plötsligt kan
betraktas som helt utan värde såväl materiellt som ur
goodwillsynpunkt".
Fru talman! Vi tar i våra reservationer upp flera
andra punkter som måste åtgärdas om vi skall få
svensk privatsjukvård på fötter och därmed få hela
den svenska vården i bättre skick. Det rör en sund
förhandlingsordning vid taxeförhandlingar, så att även
oorganiserade representeras och att en skiljenämnd
kan motverka landstingens totala dominans. Företags-
hälsovårdens roll, det reducerade ersättningtaket och
arbetstiden längd, ersättning för avvecklingskostnader
och rätten för vikariatsgivaren att välja vikarie är
andra punkter. Jag skall inte gå in närmare på dessa,
utan jag hänvisar till reservationerna.
Fru talman! Jag började med att säga att detta är
ett litet steg framåt, och det är det. Men det allra
mesta i propositionen och i majoritetens hemställan i
betänkandet är endast välvilliga ord om privatvårdens
värde. Det är ordkaskader som inte ges något sub-
stantiellt innehåll. Det är som bonden som klippte
fåret och som sade: Mycket väsen för litet ull. Om
svensk privatvård skall kunna spela den roll som
betydelsefullt komplement till den offentliga vården
som även regeringen säger sig önska, då krävs det
mycket mera ull.
Fru talman! Vi står självklart bakom alla våra re-
servationer, men jag nöjer mig för tids vinnande med
att yrka bifall till reservation 2.