Fru talman! Propositionen om privata vårdgivare
har väckt häftiga reaktioner, framför allt hos lands-
tingsledningarna i våra tre storstadsområden.
Skälet är naturligt. Sjukvården har överlag haft
väldigt tuffa sparbeting och tvingats till hårda ned-
skärningar i verksamheten. Att i detta läge föreslå att
en sektor av verksamheten, den privata delen, skall
skyddas och undantas från sparkrav ter sig stötande.
Att man reagerat särskilt hårt i Stockholm, Göte-
borg och Malmö beror naturligtvis på att det är där
som vi har den stora etableringen av privat sjukvård.
Att ha två parallella sjukvårdssystem inom ett sjuk-
vårdsområde är naturligtvis i sig självt kostnadsdri-
vande, eftersom kostnadskontrollen försvåras. Om
dessutom den ena delen har fri dragningsrätt på
landstingspengarna, garanterad av en nationell taxa,
ökar risken för att kostnaderna drar i väg och skapar
stora hål i budgeten.
Innan regeringsskiftet passade den borgerliga re-
geringen på att höja ersättningen kraftigt till den pri-
vata vårdsektorn, vilket ledde till att de privata läkar-
na fick en ersättningsökning mellan åren 1993 och
1995 på ca 25-35 % och sjukgymnasterna sannolikt
en något högre ersättningsökning. Detta är en av de
viktigaste anledningarna till att vi dras med stora
sjukvårdsproblem i våra storstäder. En annan bieffekt
är att allmänläkarutbildningen minskat kraftigt, efter-
som det blivit svårt att bedöma vilken sektor som
skall svara för sjukvårdsproduktionen i framtiden.
Det finns således inga tunga skäl till att just den
privata sektorn skall favoriseras, allra helst som man i
propositionen skriver: "Privat vård kan också i vissa
fall vara mer kostnadseffektiv än den vård som be-
drivs i landstingets egen regi." Om man som i vårt
förslag fryser taxorna, får man ju en bra möjlighet att
bevisa att man är så effektiv och tvingas att på samma
sätt som den offentliga vården medverka i saneringen.
Nu har ändå regeringen beslutat att tillstyrka en
ersättningsökning om 6 % till privatläkarna och 4 %
till sjukgymnasterna. Detta har gjorts sedan proposi-
tionen lades fram och sedan vi har skrivit våra motio-
ner. Om man nu hade velat ha ett råd från riksdagen,
och det intrycket får den som läser propositionen,
hade det varit klädsamt om man hade avvaktat denna
debatt. Nu kan motionärerna känna sig överkörda, och
vårt yrkande om frysta taxor är överspelat. För att
markera var vi står i denna fråga vill jag ändå yrka
bifall till reservation nr 3.
Jag vill också passa på att säga något om det s.k.
remisstvånget - det är ju egentligen tveksamt om det
existerar. Remisser förekommer, ja visst, men tvånget
kan se väldigt olika ut från landsting till landsting,
och i de flesta fall är det inte politiker som kräver
remisser utan den s.k. professionen.
I vilket fall som helst kan jag konstatera att vi fått
igenom kravet i vår partimotion att barnsjukvården,
gynekologin och psykiatrin skall undantas från re-
missförfarande. Detta är naturligtvis bra och mycket
tillfredsställande, en sak som jag har kämpat för i
många år. Men jag har också en fundering. Denna
lagstiftning gäller bara privata vårdgivare. Landsting-
en får i dessa fall i princip vara sina egna lagstiftare.
Detta kan, om ekonomin är urusel, leda till att en-
skilda landsting tvingas införa remisstvång i den egna
verksamheten, låt oss säga inom barnsjukvård och
psykiatri. Då uppkommer återigen den orättvisa situa-
tionen att landstinget tvingas hålla en sämre service-
nivå medan den privata sektorn går fri från besparing-
ar. Logiskt sett borde den här typen av beslut gälla
både offentlig och privat vård.
Fru talman! Propositionen och betänkandet inne-
håller en hel del ideologiskt snömos om den privata
vårdens förträfflighet. Jag kan bara beklaga att rege-
ringen tvingats till denna högersväng, men det är
kanske priset för samarbetet med Centern. Eftersom
lovsångerna till privatiseringen saknar substans och
mer tycks handla om tro än vetande, nöjer jag mig
dock med att yrka bifall till vår reservation.