Fru talman! I samband med att riksdagen våren
1995 behandlade regeringens proposition om primär-
vård och privata vårdgivare fastställdes det regelverk
som nu gäller för privata vårdgivare. Delegationen för
samverkan mellan offentlig och privat hälso- och
sjukvård påbörjade sitt arbete under 1996 med att
utvärdera resultatet av propositionen. Delegationens
arbete är ej slutfört ännu.
De nya reglerna har gällt under en mycket kort
tidsperiod. Samverkansdelegationen har i sin rapport
konstaterat att det är för tidigt att på ett allsidigt sätt
kunna belysa olika effekter av nuvarande regler. Jag
vill instämma i den bedömningen.
Den proposition vi behandlar i dag handlar i hu-
vudsak om vissa smärre förtydliganden och ändringar
i lagen om läkarvårdsersättning samt ett antal motion-
syrkanden från allmänna motionstiden. En fråga som
alldeles uppenbart vållat bekymmer och olika tolk-
ningar är hur lagen om offentlig upphandling skall
tolkas och tillämpas när det gäller vårdavtal med
sjukvårdshuvudmän om hälso- och sjukvård. Rege-
ringen säger i propositionen att man avser att tillsätta
en utredning med uppgift att göra en analys av denna
fråga. Det finns anledning att välkomna detta besked.
Fortsatt oklarhet i denna fråga gynnar ingen.
I hälso- och sjukvårdsdebatten förekommer ofta
uppgifter om och bedömningar av den privata vårdens
omfattning. Alltför ofta presenteras uppgifterna om
den privata vården på ett sätt med tydliga politiska
förtecken. I propositionen presenteras det faktiska
läget i början av 1997. Jag vill ta fasta på några av de
siffrorna.
Det finns 1 645 privata specialistläkare med lä-
karvårdsersättning i landet. Det finns dessutom 182
enskilda läkare med vårdavtal, 386 vårdavtal med
juridiska personer och 422 privata allmänläkare. Det
motsvarar 13 % av det totala antalet läkare i primär-
vården.
Det finns 2 136 sjukgymnaster med ersättning en-
ligt taxa. Det finns 56 vårdavtal med enskild sjuk-
gymnast och 116 vårdavtal med juridiska personer.
Ser man till den öppna vården utgör de privata sjuk-
gymnasterna således ungefär 50 % av det totala anta-
let.
Jag är givetvis medveten om att spridningen av
dessa vårdresurser över landet borde vara bättre än i
dag. Samtidigt är det utomordentligt svårt att ta till sig
den beskrivning av den privata vårdens situation som
återfinns i ett antal borgerliga motioner från allmänna
motionstiden, när man tar del av dessa siffror.
Utredningen om ersättningen till privata vårdgiva-
re har dessutom visat att landstingens totala utgifter
för den privata vården ökat kraftigt sedan den nya
nationella taxan infördes 1994. När utredningen jäm-
fört taxor för läkare och sjukgymnaster som var yr-
kesverksamma både före och efter den nya taxan har
man konstaterat betydande ersättningsökningar sett
som procentuella förändringar. Jag drar slutsatsen att
den eländesbild man ibland kan få när det gäller den
privata vårdens omfattning här i landet helt enkelt inte
kan stämma.
En viktig fråga är hur styrningen av patienter till
rätt vårdnivå skall gå till. Under senare tid har många
sjukvårdshuvudmän infört betydande avgiftsskillnader
mellan primärvård och sjukhus. Effekten har blivit
den man kunde tänka sig, nämligen en överströmning
av patienter till primärvården. Frågan om det är än-
damålsenligt med remisskrav eller ej har därmed
minskat i betydelse, om man ser den ur ett helhet-
sperspektiv för sjukvårdens del. För vissa specialiteter
är dock frågan av utomordentligt stor betydelse.
Regeringen föreslår nu att landstingen inte skall ha
möjlighet att införa krav på remiss vid specialistbesök
hos gynekolog, psykiatriker och barnmedicinare.
Även om det är få landsting som har använt sig av
denna möjlighet menar utskottet att det är angeläget
att stödja regeringens förslag när det gäller den här
förändringen.
Sjukvården är en verksamhet som med nödvän-
dighet innehåller ganska mycket regler. Den enskilde
patientens primära intresse torde dock vara vilka
samlade resurser som står till sjukvårdens förfogande.
Både den offentliga och privata sjukvårdens utveck-
ling hänger, förutom när det gäller regelverkets ut-
formning, samman med vårdens resurser.
I nästa vecka skall vi i kammaren behandla rege-
ringens vårproposition. Regeringen föreslår där att
bl.a. sjukvårdshuvudmännen tilldelas ytterligare några
miljarder för att bedriva sin verksamhet. Mot detta
står bl.a. Moderaternas förslag till ekonomiska ramar,
som drastiskt skulle minska vårdens resurser. I debat-
ten vill man framställa det som att regelverket inte har
något samband med de ekonomiska resurserna.
För var och en som vill ha en ansvarsfull ekono-
misk utveckling även för sjukvården torde det dock
vara uppenbart att regelsystemet måste vara sådant att
det finns möjlighet att klara av sjukvårdens ekonomi
och styrningen av sjukvården. Det system vi har i dag
- och det visar väl utfallet av ekonomin i de allra
flesta landstingen - är ett sådant system att det fak-
tiskt är möjligt att klara av den uppgiften.
I övrigt vill jag instämma med de talare före mig
som har sagt att underlaget för en helhetsdebatt om
den privata vården har vi framme när den delegation
som nu jobbar har gjort hela sitt arbete.
Fru talman! För dagen nöjer jag mig med att slut-
ligen yrka bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det av avslag på de reservationer som har fogats till
detta.