Fru talman! Under förra mandatperioden inleddes
och genomfördes ett stort reformarbete inom den
svenska hälso- och sjukvården. Vi liberaler var pådri-
vande i det arbetet. Två exempel med anknytning till
dagens betänkande är husläkarreformen och den fria
etableringsrätten för privata specialister och sjukgym-
naster. Dessa två reformer, som innebar större valfri-
het både för patienter och för anställda inom vården,
har den socialdemokratiska regeringen nu avskaffat.
Under samma period gjordes också en del intres-
santa försök i en del borgerligt styrda landsting. Även
andra yrkeskategorier än läkare och sjukgymnaster
skulle nämligen ges möjlighet till mera självständigt
arbete, exempelvis fristående barnmorskemottagning-
ar.
Nyligen publicerade Landstingsförbundet en jäm-
förelse mellan privat och offentlig vård, Kostnadsjäm-
förelser mellan privata och offentliga läkarmottag-
ningar, som visar på det kostnadspressande elementet
i den privata vården i förhållande till den offentliga.
Landstingsförbundets slutsats är: "Privata mottag-
ningar har kunnat utveckla arbetsformer där man
effektivare tillvaratar tillgängliga resurser än man gör
vid sjukhusmottagningar inom motsvarande speciali-
teter." Det är alltså positiva resultat som visas.
Fru talman! Delegationen för samverkan mellan
offentlig och privat hälso- och sjukvård har bedömt
att antalet specialistläkare för år 1997 skulle minska
med 277 personer, 14 %, jämfört med hösten 1996
och att antalet specialistläkare enligt den nationella
taxan vid ingången av 1997 skulle vara färre än det
var 1993. I huvudsak beror detta på regeringens rigida
regel om att läkare måste sluta med sin verksamhet
vid 65 års ålder, om de inte lyckas få ett avtal med
landstinget. Utredningen visar också att antalet sjuk-
gymnaster minskade från år 1994 till år 1996.
Mot bakgrund av det minskade antalet privata
specialister och allmänläkare skriver regeringen i
propositionen att man i likhet med utredningen vill se
att det tecknas fler vårdavtal mellan privata vårdgiva-
re och landstingen. Det är svårt att förstå regeringens
tankekedja. Först avskaffade socialministern den fria
etableringsrätten. Sedan upphävdes lagen om husläka-
re. Därpå infördes 65-årsregeln. Det här är beslut som
sammantaget minskar antalet privata vårdgivare.
Sedan upptäcker regeringen att antalet verkligen
minskar. Man påstår sig vara orolig över detta och
önskar att fler vårdavtal tecknas.
Det är lätt att öka antalet privata vårdgivare igen.
Ett råd till utskottsmajoriteten och till regeringen:
Återinför den fria etableringsrätten och upphäv 65-
årsregeln!
Fru talman! Folkpartiet liberalerna har i sin hälso-
och sjukvårdsmotion föreslagit en utredning av före-
tagshälsovårdens ställning, inriktning och framtida
finansiering. Vi anser också att det i utredningen bör
tas upp i vilken utsträckning företagshälsovården kan
anslutas till försäkringskassa eller få vårdavtal med
landstingen. Inom regeringskansliet bereds för närva-
rande hur man skall stärka företagshälsovården. Vi
tycker att det enda rimliga är att följa vårt förslag för
att få en samlad och långsiktig lösning vad gäller
företagshälsovården.
Många olika regler gäller i dag i landstingen vad
avser remisser till specialistläkare. Det är i högsta
grad förvirrande för patienterna. Ibland förekommer
remisstvång som inte är politiskt beslutade. I proposi-
tionen föreslås nu att krav på remiss inte längre får
ställas till specialist i gynekologi, psykiatri och barn-
medicin. Folkpartiet anser att det inte skall finnas
något generellt remisstvång i vården. De flesta pro-
blem kan lösas genom ett förtroendefullt samarbete
mellan patienten och dess husläkare eller genom att
patienten själv, som ju också ofta är ganska klar över
om det är en kirurg eller en öronläkare man behöver
söka, klarar av att vända sig till rätt specialist.
I betänkandet anser utskottsmajoriteten att det är
landstingen som bäst kan avgöra en läkares eller sjuk-
gymnasts kompetens att upprätthålla ett vikariat. Vi
anser att det är helt orimligt. Det är naturligtvis vika-
riatsgivaren som bäst kan avgöra vikariens kompetens
och lämplighet. Det är dock vikariatsgivaren som har
kunskap om de egna patienterna och vet vem som bäst
lämpar sig att upprätthålla vikariatet.
Fru talman! Sammanfattningsvis kan man konsta-
tera att regeringens förslag och slutsatser är mycket
svåra att förstå. Sällan eller aldrig har man sett en så
välvillig inställning till privata vårdgivare från social-
demokratiskt håll. Regeringen anför att den privata
specialistvården och privata sjukgymnaster är ett
betydande komplement till den offentligt administre-
rade vården och att privatvården skall vidmakthållas
och utvecklas. Det är även vår uppfattning.
Vi har också inställningen att olika driftsformer
inom hälso- och sjukvården har positiva effekter på
personalen och att privat vård i vissa fall kan vara mer
kostnadseffektiv. Regeringen vidhåller dock, trots den
positiva inställning man säger sig ha, att det är lands-
tingen som skall bestämma vilka läkare och sjukgym-
naster som skall få etablera sig, om de skall få arbeta
kvar efter 65 års ålder och t.ex. vilken vikarie de får
sätta in. Dessa förslag innebär att landstingen får total
kontroll inte bara över den privata vårdens utveckling
utan även möjlighet att stegvis helt avveckla den vård
som ges av privata läkare och sjukgymnaster. Detta
kan vi aldrig acceptera.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga de
reservationer som vi har skrivit under i detta betän-
kande, men jag yrkar nu bifall endast till reservation
nr 2 under mom. 1.