Fru talman! Jag är litet oklar över logiken i Stig
Sandströms resonemang. Sett över de senaste 30 åren
har andelen privatläkare minskat drastiskt i förhållan-
de till andelen offentliga läkare. Det har skett en för-
ändring med faktor fyra eller fem de senaste 30 åren.
Vi har få privata läkare i Sverige, som kan utöva
konkurrens och därmed ett kostnadstryck mot lands-
tingen. Det finns skäl att tro att vården är dyr enbart
därför.
Landstingen har planeringsansvaret. Om kostna-
derna skenar i väg därför att man har låtit privatläkar-
nas verksamhet öka - vilket inte är fallet - måste
planeringsansvaret innebära att landstingen drar ned
på sin egen verksamhet, om de vill ha konkurrensef-
fekten. Det blir en nödvändighet. Annars får vi, som
Stig Sandström säger, två stora, parallella system. Det
är ingen betjänt av. Att väga in det ingår i landsting-
ens planeringsansvar.
Jag kan inte tro att Stig Sandström menar att alla
som går till privatläkare i dag egentligen inte skulle
behöva gå till läkare. Det är först då det blir en be-
sparing i det system som han talar om. Om de som går
till privatläkare behöver sjukvård, skulle det bli ännu
dyrare om det inte fanns privatläkare och de fick gå
till landstinget. Alla undersökningar visar ju att pri-
vatvården är billigare. Jag förstår inte riktigt vad Stig
Sandström vill uppnå. Om det är så att dessa personer
inte behöver gå till sjukvården över huvud taget, blir
det en besparing. Om de faktiskt behöver sjukvård, är
det en besparing att de går till privatläkare.