Fru talman! Såväl regering som riksdag har redan
tidigare framhållit vikten av att andelen privata vård-
givare ökar. Även i regeringens proposition om priva-
ta vårdgivare, som nu ligger till grund för det betän-
kande som vi i dag debatterar, framhålls detta. Tyvärr
har det visat sig att man i verkligheten inte har levt
upp till riksdagens intentioner. Antalet privata vårdgi-
vare minskar snarare än ökar, vilket är ett mycket
oroande tecken. Det är på grund av detta som jag har
en reservation avseende det inledande avsnittet om
alternativa driftsformer. Det är viktigt att riksdagen
klart och tydligt anger sin viljeinriktning på denna
punkt.
Samverkansdelegationen har fått i uppdrag att
analysera orsaker och hinder för den önskade utveck-
lingen. Nu måste det tas ett helhetsgrepp om situatio-
nen så att effektiva lösningar kan presenteras. Jag
delar därför utskottets bedömning att Samverkansde-
legationens arbete bör slutföras innan riksdagen de-
finitivt tar ställning till konkreta förslag.
Inte minst finns det anledning att oroa sig över
återväxten av privata vårdgivare. De vårdavtal som
hittills har träffats gäller nästan uteslutande vårdgiva-
re som redan har en personlig etablering och som
därför kan återgå till att vara verksamma enligt lag
och taxa, om vårdavtalet skulle upphöra att gälla.
Den kraftiga minskning som ägde rum vid årsskif-
tet på grund av pensionsavgångar har inte kompense-
rats av att sjukvårdshuvudmännen träffat vårdavtal
med nya vårdgivare. Huvudsakligen tycks detta bero
på sjukvårdshuvudmännens bristande intresse, men
också på den osäkerhet som en presumtiv vårdgivare
naturligtvis känner inför den brist på långsiktighet
som två- och treåriga - tidsbegränsade - vårdavtal
medför.
För att garantera en återväxt av privata vårdgivare
måste sannolikt frågan om ersättningsetablering lösas
i någon form, liksom kraven på långsiktighet måste
tillgodoses. Men samtidigt måste hela tiden hänsyn tas
till sjukvårdshuvudmännens samlade planerings-
ansvar. De här frågorna diskuteras just nu i Samver-
kansdelegationen.
Också när det gäller remisstvånget ställer jag mig
bakom utskottets förslag till skrivning. Anledningen
är att jag helt enkelt anser att riksdagen i dag saknar
ett allsidigt beslutsunderlag som motiverar att, utöver
de begränsningar som föreslås av regeringen, ändra
ett beslut som riksdagen fattat så sent som för två år
sedan.
Det finns all anledning att påminna om att det är
riksdagen som begärt att regeringen skall ge en allsi-
dig belysning av remisskravets effekter vad avser
patienternas valfrihet och möjlighet till adekvat vård
utan onödig väntan samt i vilken utsträckning re-
misskravet är en kostnadseffektiv metod för att vård
skall ges på rätt vårdnivå. Det här uppdraget har re-
geringen lagt på Samverkansdelegationen, som därför
naturligtvis bör få slutföra sitt uppdrag innan riksda-
gen på nytt behandlar frågan.
Fru talman! När det gäller åldersgränsen för priva-
ta vårdgivare och de förändringar som nu föreslås i
lagen om ersättning till sjukgymnastik och lagen om
läkarvårdsersättning tycks de problem som hittills
noterats mera vara en fråga om hur sjukvårdshuvud-
männen tillämpar gällande regelsystem än om att göra
ytterligare förändringar i lagstiftningen.
Tillämpningen finns det all anledning att noga
följa. Enligt min mening har sjukvårdshuvudmännen
hittills varit alldeles för restriktiva när det gäller att
träffa vårdavtal. De avtal som har träffats har nästan
uteslutande varit på ett år eller t.o.m. kortare tid. Vår-
davtalen har alltså i stor utsträckning träffats för att
vårdgivarna skall kunna avsluta pågående behandling
av gamla patienter. Detta agerande ligger enligt min
mening inte i linje med de uttalanden som regering
och riksdag gjorde i samband med att gällande regel-
system beslutades. Bl.a. förutsattes att sjukvårdshu-
vudmännen skulle pröva möjligheten för privata
vårdgivare att vara verksamma med offentlig finansi-
ering i ytterligare två år.
Jag vill också, fru talman, i detta sammanhang pe-
ka på en annan näraliggande fråga som jag inte anser
har blivit tillräckligt belyst. Det gäller de äldre vård-
givare som fortsätter att vara verksamma med enbart
patientavgifter som inkomstkälla. I det här samman-
hanget har patientperspektivet fullständigt glömts
bort. I nästan samtliga landsting gäller nämligen att de
patienter som besöker läkare som står utanför det
offentliga finansieringssystemet också får betala hela
kostnaden för eventuella röntgen- och laboratorieun-
dersökningar. Dessutom utgör de patientavgifter som
erlagts till dessa läkare inte underlag för den summa
som patienten själv skall betala innan frikort utfärdas.
Det är alltså inte läkaren som i första hand drabbas
av sjukvårdshuvudmannens beslut att inte bevilja
fortsatt verksamhet, utan det är patienternas valfrihet
som i högsta grad begränsas därför att patienterna helt
enkelt inte har råd att stå för alla kostnader.
Jag har redan tidigare markerat att frågan om er-
sättningsetablering för att garantera återväxten och
möjligheten att överlåta sin etablering måste få en
lösning. Att däremot, som föreslås i ett antal motio-
ner, återinföra den fria etableringsrätten tror jag inte
är en framkomlig väg. Det skulle omöjliggöra det
planeringsansvar som i lag åvilar sjukvårdshuvud-
männen.
Jag kan också påminna om att fri etableringsrätt
inte förekommer i England, Danmark, Finland, Tysk-
land eller Holland. I Kanada, där den har funnits ett
tag, införs för närvarande successivt begränsningar i
de olika provinserna.
Med hänvisning till vad jag nu anfört finns det be-
hov av att vidta åtgärder för att främja den viktiga
utvecklingen av alternativa vårdformer. Jag delar
emellertid utskottets bedömning att vi bör avvakta
Samverkansdelegationens arbete, så att riksdagen kan
få ett allsidigt beslutsunderlag. Riksdagen har faktiskt
i vissa delar beställt ett sådant av regeringen.
Fru talman! Med anledning av det jag nu har sagt
yrkar jag bifall till reservation 1. I övrigt yrkar jag
bifall till hemställan i betänkandet.