Fru talman! Jag deltar i denna debatt för att un-
derstryka några för mig viktiga saker angående krav
på remiss för sjukgymnastisk behandling i primär-
vård, dels utifrån min motion So36, dels utifrån ut-
skottets behandling av densamma.
En effektiv sjukvård måste ha möjlighet att orga-
nisera sin verksamhet efter principen om lägsta effek-
tiva omhändertagandenivå. I annat fall får vi ett dåligt
resursutnyttjande, onödiga sjukskrivningar och onö-
dig läkemedelskonsumtion. Detta måste naturligtvis
ligga till grund för bedömningar och beslut.
Jag är därför bekymrad över att det i detta betän-
kande endast föreslås åtgärder i läkarlagen. Det är bra
att patientens ställning stärks och att tillgängligheten
till de tre föreslagna läkarspecialiteterna markeras.
Men med tanke på det sätt remisskravet infördes och
de resultat regeringen redovisar finns enligt min me-
ning skäl att även markera tillgängligheten till sjuk-
gymnastik.
I det läge vi befinner i oss vad gäller denna fråga
är vissa risker för orättvisor inbyggda, som jag ser
det. Det är alltid så att högutbildade, resursstarka
personer har större möjlighet att hävda sin rätt gente-
mot doktorn, alternativt betala sig fram till vård.
En patient i behov av sjukgymnastisk behandling
kan få sin remiss av en specialistläkare och kringgår
på det sättet primärvårdsläkarens roll som gatekeeper,
på grund av olika vårdbudgetar. Det förutsätter natur-
ligtvis viss kunskap och ekonomiska resurser, efter-
som det besöket i de allra flesta landsting är väsentligt
dyrare. Risken är uppenbar att den ordning som in-
förts i 22 landsting hindrar de resurssvaga i samhället
att få en tidigt insatt rehabilitering.
I betänkandet skriver utskottet att regeringen har
för avsikt att noga följa effekterna av eventuella krav
på remiss för övrig specialistvård eller sjukgymnastik
såväl vad avser patienternas valfrihet som kostnader
och effekter för vård i olika driftsformer. Det är bra.
Samverkansdelegationen har följt tillämpningen
av bestämmelserna vad gäller remissförfarandet. Jag
anser att det man där hittills har kommit fram till
stämmer väl överens med den bild jag målar upp i
min motion. Kravet på likställighet har medfört att
remisstvånget utökats i stället för tvärtom. Jag tror
inte att detta automatiskt är rätt väg att gå, och jag
argumenterar för det i min motion.
I de flesta landsting har man inte bara i all hast
beslutat om att införa remiss utan även beslutat om
detaljerade remissregler. Precis som vi har hört tidiga-
re här är dessa i regel framtagna av tjänstemän i
landstingen som har utgått från att doktorn är "bäste
sjukgymnasten". Antalet behandlingar skall enligt
dessa regler anges i förväg av doktorn. Det är lika
kränkande för professionen som om primärvårdsläka-
ren skulle föreskriva operationstid för kirurgen.
Ibland känner man sig litet tjatig, men tyvärr
måste jag göra en upprepning av det jag tidigare sagt
från denna talarstol: Sjukgymnasten är i förhållande
till läkaren en specialist, och yrket är ett från läkarens
skilt och självständigt yrke. Sjukgymnasten arbetar
under legitimationsansvar och inte på delegation.
Sjukgymnasten är enligt Socialstyrelsen skyldig att ge
patienten god behandling oavsett eventuell begräns-
ning av antalet behandlingar på remissen.
I min motion tar jag också upp jämställdhetsaspek-
ter som jag anser inryms även i denna fråga. För mig
handlar det nämligen om hur vi som lagstiftare ser på
en högutbildad, kvinnodominerad låglöneyrkesgrupp.
Jag ser det som min skyldighet att också lyfta fram
detta i debatten. Rätt och slätt handlar det om möjlig-
heter för denna yrkesgrupp att påverka uppläggningen
av sitt arbete, att välja en annan verksamhetsform och
även då ha möjligheter att göra ett bra och fullgott
arbete. Detta måste utvecklas inför framtiden.
Precis som Conny Öhman berättade om på ett
väldigt bra sätt här tidigare anser Samverkansdelega-
tionen att det ännu är för tidigt att på ett allsidigt sätt
kunna belysa effekten av möjligheterna för landsting-
en att besluta om generella remisskrav som införts.
Delegationen anser dock att det finns indikationer på
att antalet remisser till privata sjukgymnaster, i syn-
nerhet i vissa landsting med remisskrav, har minskat
markant genom att allmänläkare i större utsträckning
än tidigare styr patienterna till den offentliga produk-
tionen. Delegationen har därför ansett att det är ange-
läget att berörda landstingsledningar tydligt informe-
rar om patientens rätt att välja vårdgivare. Delegatio-
nen kommer även under detta år att noga följa remiss-
förfarandet samt dess effekter.
Utskottet är alltså medvetet om det problem som
jag tar upp i min motion, men anser att delegationen
bör få slutföra sitt uppdrag innan riksdagen överväger
något initiativ.
Min motion och dess krav har uppmärksammats.
Då jag har stort förtroende för utskottsmajoritetens
kompetens och klokskap nöjer jag mig tills vidare
med detta och kommer inte att yrka på något. Men om
det behövs så återkommer jag vid lämpligt tillfälle.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag göra en liten
kommentar till ett par av de moderata reservationerna.
Jag kan inte annat än förvånas av den politiska mar-
kering Moderaterna gör med anledning av min motion
om jag sätter den i relation till vissa av partiets egna
krav. Nog borde medlemmarna i ett parti som Mode-
rata samlingspartiet hålla sig för goda för detta. Nog
borde en riksdagsledamot som Liselotte Wågö - för
övrigt sjukgymnast som jag själv - hålla sig för god
för att tillsammans med övriga moderater framföra
direkta felaktigheter vad gäller anslutningsgrad till ett
fackförbund för att genom det ge luft åt sitt förakt för
fackliga organisationer. Jag kan upplysa om att den
verkliga anslutningsgraden inom sjukgymnastkollek-
tivet är 95 %. Jag och Wågö har faktiskt skrivit en
motion gemensamt där vi uppger den korrekta siffran.
Men det här bevisar väl bara det vi i och för sig redan
visste - att Moderaterna aldrig kan förväntas föra en
konsekvent argumentation för betydelsen av ett fack-
ligt medlemskap.
Jag måste säga att det är mycket märkligt att man
från moderat håll på ett så tydligt - och jag måste
säga barnsligt - sätt markerar mot min motion i den
reservation där frågan om remissförfarandet behand-
las. Som sagt - man upphör aldrig att förvånas.
Allra sist har jag en liten upplysning till Stig
Sandström, som påstår att det är professionen som
kräver ett remisstvång. Det är fel. Åtminstone LSR,
dvs. sjukgymnasternas fackliga organisation, driver
krav emot detta.