Herr talman! Det svenska rättsväsendet och den
svenska juristkåren har av tradition sett på straffrätten
ur ett gärningsmannaperspektiv. Om vi ser på ju-
ristutbildningen har stor kraft lagts ned på att definie-
ra vad som i lagens mening är att betrakta som brott,
och straffsystemet har under de senaste två århundra-
dena ofta diskuterats med utgångspunkt från vad som
bäst främjar brottsprevention. Bakom detta har natur-
ligtvis legat omsorg om brottsoffer, men brottsoffret
har inte blivit synligt i debatten. Enligt min mening
har vi sent, alltför sent, satt brottsoffret i fokus för den
kriminalpolitiska debatten. Enligt min mening borde
även brottsoffret sättas i fokus för den straffrättsliga
utbildningen av framtidens jurister.
Under de senaste tio åren har ett antal reformer
genomförts - till att börja med främst reformer till
följd av att enskilda problem blivit tydliga och krävt
åtgärder. Först genom proposition 1993/94:143,
Brottsoffren i blickpunkten, kom förslag till åtgärder
efter en mera systematisk genomgång av brottsoffrets
situation med utgångspunkt från hur ett brottsoffer
upplever den rättsliga processen och de problem ett
brottsoffer möter efter att ha drabbats av brott.
Brottsoffren i blickpunkten byggde bl.a. på många
möten med brottsoffer och med personer som hade
kontakt med brottsoffer. Deras erfarenheter och utta-
lade behov blev inspirationskälla till förslaget.
Ett behov som blev uppenbart vid den genomförda
inventeringen var att åtskilligt arbete för brottsoffer
hindrades på grund av resursbrist. Ideellt arbete gavs
upp då de engagerade inte enbart behövde ge av sin
tid och sitt engagemang utan också fick bekosta loka-
ler, telefon osv. Intressant tvärvetenskaplig forskning
hamnade mellan stolar. Inte var det rent samhällsve-
tenskaplig forskning; inte var det medicinsk forsk-
ning. Hela tiden hänvisades de som sökte forsknings-
bidrag till någon annans bord.
Bl.a. dessa erfarenheter resulterade i inrättandet av
Brottsofferfonden, som enligt intentionerna skulle
finansieras med hjälp av en avgift utdömd av domstol
samt ett avdrag på fängelsedömdas ersättning. Den
senare finansieringskällan fick stark kritik från en
minoritet i riksdagen. Skälet till kritiken var att de
fängelsedömda ansågs få behålla alltför litet om de
skulle bidra till att stärka brottsoffrens ställning.
Efter regeringsskiftet 1994 såg den nuvarande re-
geringen, som motsatt sig avdraget, chansen att mins-
ka tillflödet till Brottsofferfonden. Emellertid hade
man tydligen glömt sitt tidigare argument mot avdra-
get. Det som hände var att Brottsofferfonden förlora-
de ett viktigt tillskott, men de fängelsedömda fick inte
höjd ersättning. Avdraget blev nu i stället en ren be-
sparing för staten.
Snart har tre år förflutit sedan propositionens för-
slag började tillämpas. Redan i propositionen avisera-
des att en utvärdering borde göras för att utläsa effek-
terna och även se vilka ytterligare behov av stöd för
brottsoffer som kunde föreligga. På grundval av bl.a.
en moderat motion uttalade riksdagen förra året att en
uppföljning skulle genomföras, och regeringen har till
följd av riksdagens tillkännagivande också initierat en
sådan.
Åtskilliga av de motioner som behandlas i det nu
aktuella betänkandet tar upp just sådana frågor som är
föremål för utvärdering och prövning av den pågåen-
de utredningen. Av detta skäl har vi moderater ställt
oss bakom majoritetsförslagen i dessa delar. Vi menar
att vi skall fortsätta på den inslagna vägen, inte återgå
till 80-talets dellösningar utan försöka att ha den hel-
hetssyn som brottsofferpaketet 1993/94 syftade till.
Flera av de aktuella motionerna tar upp förslag
som återfinns i Kvinnovåldskommissionens förslag.
Vi står bakom majoritetens förslag att avvakta bered-
ningen. Vi vill dock redan nu klargöra att även om
denna beredning resulterar i förslag till förbättringar
rörande t.ex. krav på högre prioritering av våldsbrott
mot kvinnor krävs att det nedrustade rättsväsendet får
väsentligt högre anslag än i dag om förbättringsför-
slag skall bli någonting annat än pappersprodukter.
Centern har i en motion föreslagit att brottsoffer
skall kunna erhålla hjälp till terapikostnader. Det är
ett problem för många brottsoffer som har behov av
kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi att det i
dag finns ytterst begränsade möjligheter att få eko-
nomisk hjälp till denna behandling. Därför står vi
bakom detta förslag.
Frågan om information till målsäganden om det
egna ärendet är av största betydelse. Det är därför
viktigt att samtliga yrkeskategorier inom rättsväsendet
också ger den information som krävs för att målsä-
ganden skall kunna ta till vara sin rätt. Enligt vår
mening bör därför brottsutredarna åläggas att fortlö-
pande hålla brottsoffren informerade om hur utred-
ningen fortskrider. I de fall åtal inte väcks bör beske-
det om detta till brottsoffret innehålla information om
dennes möjlighet att begära överprövning. När åtal
har väckts bör ett personligt möte kunna ske mellan
åklagare och målsägande på ett tidigt stadium, om
målsäganden uttrycker önskemål om detta. Det är
också viktigt att domstolarna tar väl hand om målsä-
ganden i samband med rättegång.
Vår uppfattning är att det är väsentligt att detta
beaktas i det pågående översynsarbetet. Vi föreslår att
riksdagen ger regeringen detta till känna och yrkar
därför bifall till reservation 10. Naturligtvis står vi
bakom även våra övriga reservationer, men för tids
vinnande nöjer vi oss med att yrka bifall till reserva-
tion 10.