Herr talman! I detta betänkande om våldsbrott och
brottsoffer behandlas motioner som väckts under den
allmänna motionstiden. Inledningsvis yrkar jag bifall
till hemställan i betänkandet samt avslag på reserva-
tionerna.
Våldet i samhället har ökat och därtill blivit råare
och brutalare. Allt som oftast utövas det med knivar
eller andra tillhyggen. Det är vanligt att brottet sker
under påverkan av alkohol eller andra droger. Våld
som sker utanför bostaden drabbar oftast män, medan
våld som sker i bostaden drabbar kvinnor.
Det är viktigt att få kunskap om orsaker och sam-
band för att kunna vidta de rätta åtgärderna och för att
kunna förebygga, förhindra och nedbringa vålds-
brottsligheten. I dag vet vi ganska mycket, men det
behövs naturligtvis mera kunskap. Det handlar inte
enbart om skärpningar av lagstiftningen, utan det
handlar också om alkohol- och narkotikabekämpning
och om hur vi kan begränsa lättillgängligheten till
vapen, knivar osv. Säkerligen kan också samhällsut-
vecklingen i sig förklara en del. Det handlar om
ojämlika uppväxtvillkor, misslyckad skolgång, osä-
kerhet i fostrarrollen, brist på normer och regler,
segregation, utslagning, utanförskap och arbetslöshet,
men kanske också om brister i den sociala kontrollen.
En sådan fanns faktiskt då jag växte upp. Alla de här
sakerna har kopplingar till varandra. De hänger sam-
man. När man nu skall angripa orsakerna måste det
ske med ett brett register av åtgärder på alla plan och
med allas medverkan.
Också när det gäller kvinnovåldet måste kunska-
pen om orsaker och samband bli bättre. Varje år
misshandlas, kränks och förnedras kvinnor, oftast av
en närstående och oftast i hemmet. Det handlar om
makt och om förlegade föreställningar om mannens
överlägsenhet och rätt att bestämma. Vad vi vet något
om är de misshandels- och våldtäktsbrott som anmäls.
Mörkertalet sägs vara stort, om än inte dolt. I de allra
flesta fall känner någon i omgivningen till vad som
försiggår, eller också känner man på sig hur det är.
Antalet anmälda misshandelsfall har planat ut nå-
got, men det säger egentligen inte så mycket om före-
komsten av brott. Alltför få känner kanske till vilken
hjälp och vilket stöd som redan i dag finns att tillgå
och därför inte anmäler. Men också hot om mera våld
både mot sig själv och mot barnen gör att kvinnan i
många fall räds att anmäla mannen.
Kvinnovåldskommissionen har lagt fram en hel
del förslag, och många av förslagen är bra, om en
mera fullödig statistik som kan ge oss mera kunskap
och möjligheter att förhindra att brott upprepas. Vida-
re gäller det förslag om forskning, om en skärpning av
lagstiftningen, om kunskaper för att identifiera och
synliggöra brotten och om utbildning och kunskaps-
förmedling, främst i de yrkesgrupper som kommer i
kontakt med misshandlade kvinnor, men också om
information till allmänheten. Svaga grupper i sam-
manhanget lyfts fram. Det handlar då om barnen och
om kvinnor i särskilt utsatta situationer.
Jag tror att det är viktigt att barnen uppmärksam-
mas särskilt. Alltför ofta utsätts ju också barnen i
samma familj för våld. Det räcker med de traumatiska
upplevelser som barnen har av att modern misshand-
las för att de skall få skador för livet. Många av de
män, säger man, som misshandlar har själva upplevt
en barndom med våld och övergrepp. Talesättet att
våld föder våld är i många stycken en realitet. I Kvin-
novåldskommissionen finns också förslag om hand-
läggning och handläggningstider i samband med dessa
brott.
Enligt regeringens budgetproposition på rättsvä-
sendets område är våldsbrott tillsammans med narko-
tikabrottslighet och ekonomisk brottslighet prioritera-
de uppgifter, liksom att brottsoffrens ställning skall
stärkas.
Herr talman! Jag går nu över till att kommentera
utskottets ställningstagande till de olika förslagen i
betänkandet. Jag instämmer gärna i det som Alice
Åström här pläderade för, nämligen att vi egentligen
inte har så olika uppfattningar. I stället är vi ganska
överens om vartåt vi vill gå och om vad vi vill åstad-
komma.
I reservation nr 1 yrkar man på ett tillkännagivan-
de om inrättandet av en våldskommission. Uskottet
yrkar avslag. Dels har regeringen, som nämnts, angett
våldsbrotten som en prioriterad uppgift. Dels har
regeringen lagt fram ett nationellt brottsförebyggande
program, Allas vårt ansvar, som handlar om hur vi
kan bekämpa och förebygga förekomsten av brott i
stort och som självfallet också inkluderar våldsbrot-
ten. Det handlar om att engagera hela samhället i det
brottsförebyggande arbetet, på alla plan och med alla
till buds stående medel.
Skrifterna Motverka våldet och Hjälp mot våldet
skall inspirera och sprida information om våldet.
Därtill har en mängd andra åtgärder vidtagits och
initierats för att nedbringa våldsbrotten. Ökade möj-
ligheter för polisen att ingripa i samband med större
arrangemang övervägs. En översyn av vapenlagstift-
ningen är i gång liksom en ökad användning av över-
vakningskameror. Snart kommer på riksdagens bord
förslag om hot mot målsägande och vittnen som inne-
bär skärpta straff för övergrepp i rättssak.
Det nationella brottsförebyggande programmet
skall ses som ett första steg i ett långsiktigt och uthål-
ligt brottsförebyggande arbete. En genomförande-
kommitté har tillsatts, vars uppdrag är att verka för att
intentionerna i programmet genomförs och att befint-
lig kunskap på området sprids ut över landet.
Utskottet anser att det utöver de initiativ som re-
dan tagits på det här området inte behöver tillsättas en
kommission mot våldet. Jag tror inte att det är mer av
konventioner eller program som behövs. Det är nu
handling som det gäller, att sprida ut vad som behöver
åstadkommas och att engagera så många som möjligt i
kampen mot våldet.
Så till våldet mot kvinnor. Flertalet av förslagen
sammanfaller med de förslag som Kvinnovåldskom-
missionen lagt fram. Jag vill här starkt markera att
utskottets yrkanden inte på något sätt skall tolkas så
att vi avvisar de i Våldskommissionens betänkande
framlagda förslagen. Det är brukligt att när någon
fråga är under utredning eller beredning i departemen-
tet avvakta förslagen från regeringen. En proposition
har aviserats till hösten, och vi får då ta ställning till
de förslag som läggs fram.
Jag vill också kommentera de moderata reservan-
ternas avslagsyrkande med hänvisning till att polisen
måste tillföras mer resurser för att kunna uppfylla
kravet på en snabbare handläggning. Eftersom utskot-
tet här egentligen inte tar ställning till de enskilda
förslagen, med hänvisning till beredning av ärendet,
kan vi inte heller ställa oss bakom den motivering
som moderaterna anfört, som dessutom tar sikte bara
på en del av förslaget.
Detsamma gäller, herr talman, förslaget om krimi-
nalisering av köp av sexuella tjänster. Utskottet tar
inte ställning till Prostitutionsutredningens förslag, då
även dessa är under beredning och övervägande i
departementet. Jag vill därför inte här gå in på vad
som kan tala mot eller för en kriminalisering på det
här området. Jag vill ändå säga att det inte är en allde-
les lätt fråga. Det är viktigt att samhället markerar sin
syn på prostitutionen, men det krävs en rad åtgärder
för att komma till rätta med den.
Det är möjligt att det bör lagstiftas på det här om-
rådet, men frågan om tillämpning och efterlevnad
måste noga övervägas innan man väljer den vägen.
Det vore olyckligt om lagstiftningen skulle innebära
att prostitutionen försvinner någon annanstans, där vi
inte kan komma åt den. Känslomässigt är det kanske
inte så svårt att tillstyrka förslaget, men frågan tarvar
ett noggrant övervägande.
I reservation 5 yrkas på att regeringen skall fram-
lägga förslag om lagändring innebärande att åklagare
ej skall kunna utfärda strafföreläggande när det gäller
misshandel av kvinnor. Riksdagen har ju helt nyligen
tagit ställning till förslag när det gäller strafföreläg-
gande. I betänkandet framhålls att den typ av gärning
som avses torde vara av den karaktären att det ej kan
bli aktuellt med strafföreläggande. Liksom vid andra
förändringar är det av stor vikt att frågan noga följs
upp, så att den typ av brott som avses i förslaget inte
kan komma i fråga för strafföreläggande. För närva-
rande anser inte utskottet att det finns belägg för att så
skulle vara fallet, och därför avstyrks reservationen.
Även frågan om oetisk kontaktförmedling och
kvinnoimport är under utredning. Utredningsarbetet
beräknas vara i det närmaste avslutat, och dess resul-
tat bör därför avvaktas.
Även reservationerna om barnpornografibrott och
om brottsofferfrågor avstyrks med hänvisning till
pågående beredning och utredningar.
I reservation 9 begärs tillsättande av en aktions-
grupp inom Östersjöområdet mot prostitution, köns-
handel och sexhandel med barn. Den senare frågan
har uppmärksammats internationellt, och initiativ har
tagits såväl genom den särskilda världskongressen
föregående år som inom EU och Europarådet. Utskot-
tet utgår från att man också inom ramen för Öster-
sjörådet kommer att uppmärksamma de här frågorna.
Förslagen i de övriga reservationerna, om förskot-
tering av skadestånd och om terapikostnader för
brottsoffer, avvisas med hänvisning till vad som har
anförts i betänkandet.
Låt mig till sist, herr talman, säga att många av de
förslag som väckts är under utredning eller beredning
och att det inte vore rätt att föregripa och nu ta ställ-
ning till delar av utredningarnas förslag eller medan
beredning nu pågår. Det föreligger väldigt många bra
förslag, men trots allt händer det faktiskt en hel del på
de här områdena.
Arbetet med det nationella brottsförebyggande
programmet är i full gång. En hel del förslag till lag-
stiftning på olika områden är på väg. Brottsoffrens
ställning skall stärkas, och det är en prioriterad upp-
gift. Det pågår också en utredning om detta. När det
till sist gäller våldet mot kvinnor pågår det en hel del
projekt ute i landet. Så sprids t.ex. det som påbörjades
med Rikskvinnocentrum innebärande särskild mot-
tagning av misshandlade kvinnor. En rad landsting
har satt i gång en sådan verksamhet.
Samarbetet mellan hälso- och sjukvården, polisen,
socialtjänsten och frivilligorganisationer är i full gång
på många håll i landet. Också försöksprojekt med
dokumentation genom videofilmning sprider sig till
alltfler polisdistrikt. Arbetet med frågor om kvinno-
våldet måste prioriteras i polisens verksamhetsplaner
på det sätt som sker bl.a. inom Stockholmspolisen.
Mycket mer behöver naturligtvis göras, men åtskilligt
är på gång ute i landet i kampen mot våldet.
Herr talman! Än en gång bifall till betänkandet
och avslag på reservationerna!