Herr talman! Våldsstatistiken från 1994 visar att
antalet fall av våld som krävde läkare var 45 000.
Antalet fall av våld med synlig kroppsskada var
120 000. Antalet fall av våld utan synlig kroppsskada
var också 120 000. Antalet fall av begränsat våld mot
kroppen var 235 000 och av hot om våld var så
många som 310 000. Av dessa fall användes kniv i
80 000 fall, skjutvapen i 20 000 fall och annat tillhyg-
ge i 110 000 fall. I 50 % av fallen kände offret och
gärningsmannen varandra. 25 % av alla hushåll i
Sverige utsattes för stöld eller skadegörelse. Var tion-
de ungdom bär kniv för att skydda sig.
Mer än 90 % av allt våld som över huvud taget ut-
övas, utövas av män. Men säger man rent ut att det är
män som begår våldsbrott blir många män kränkta
och tolkar det som mansfientlighet. Och trots att krig
till 99 % förs av män skriver man sällan att det är
serbiska eller kroatiska män som anfaller.
Våld är tyvärr manligt. Men så har det inte alltid
varit, och det behöver inte heller förbli så. Man måste
också skilja mannen och manligheten från mansrollen
och manssamhället.
Det är bara 75 år sedan som svenska män praktiskt
taget ostraffat kunde misshandla sina hustrur. För inte
så längesedan slog högsta domstolen i Italien fast att
det inte är brottsligt att slå sin fru, bara man inte gör
det för ofta.
Av de våldsbrott som begås utförs ca 90 % av
män, och det är en tragedi i sig. Man kan då fråga sig:
Varför är det så här? Jag och många med mig tror att
många av dessa problem har uppkommit därför att det
i dag råder brist på tillit, det är ett samhällsproblem.
Det egna samvetet som personlig känsla - mogna-
den för att bli en någorlunda rättskaffens människa -
måste vi satsa oerhört mycket mera på. Om det är
någonting som vi lider brist på i vårt samhälle så är
det tillit.
Det finns några som har sagt att på folkhälsans
och sjukdomarnas område ser vi nu en ny epok ran-
das. Med många obesvarade frågor på hjärtat är vi
alla på väg in i vad man kan kalla tillitohälsans epok.
Början av detta århundrade präglades av fattig-
sjukdomar som kolera, lungsot och skjörbjugg. I dag
har vi vällevnadssjukdomar som hjärt- och kärlsjuk-
domar, magsår, karies och allt vad det nu kan vara.
Men framför oss ser vi nu ett tredje slags vårdsamhäl-
le befolkat av människor som framför allt lider brist
på tillit. Det rör sig inte bara om brist på tillit till sig
själva, till sina medmänniskor, till vårdapparaten och
till samhället, utan tragiskt nog lider man brist på tillit
när det gäller meningen med livet.
Att vi är otrygga i själen kostar pengar, det finns
det många uppgifter om. En uppgift är att så mycket
som 40 % av vårdens kostnader kan kanske hänföras
till "bristande förmåga att hantera livets risker och
osäkerheter".
Men vad kostar då inte tillitsbristen på brottslighe-
tens område?
Människor med tillitsbrist kan uttrycka sin oro
bl.a. genom "misshandel och förstörelse". Sjukdom
och kriminalitet vävs samman, nu precis som det har
gjort i alla tider. Men mönstren är delvis nya och
priset är högt.
Det är ett stort problem för oss västerlänningar att
vi har förlorat så mycket av tilliten till oss själva och
av tilliten till andra. Familjen är för många ett upplöst
nätverk. Vi kanske inte finner plats i näringslivet. Vi
har kanske svårt att kommunicera med det stora och
starka samhället. Många av oss har t.o.m. tappat tron
på att finna ett godtagbart svar på de existentiella
frågorna i livet. Det är alldeles för många ungdomar i
dag som ställer sig frågan: Varför finns just jag här på
jorden?
Bristen på tillit har funnits i alla tider. Förr i tiden
var härskarna ännu hårdare, livsbetingelserna grym-
mare och frågorna om sjukdomar och rättvisa var
ännu svårare att finna svar på. Vi skall komma ihåg
att meningslöst våld fanns också i bondesamhället.
Att tillitsbristen nu aktualiseras som det allt över-
skuggande problemet kan bl.a. förklaras med den
behovshierarki som Maslow har konstruerat. Det var
en forskare som menade att ju fler grundläggande
behov som vi har fått tillgodosedda - mat, husrum,
fysisk hälsa - desto mer fokuseras behoven på subtila
frågor.
Därmed inte sagt att de existentiella problemen är
några lyxproblem. Mycket tyder på att dessa problem
i dag har blivit mer smärtsamma att leva med i absolut
mening. För den ensamma, den nyfattiga och den
bortrationaliserade kan lidandet vara nog så påtagligt.
Vi måste komma ihåg att känslan av mening med
livet byggs upp genom att man upplever sig ha tre
grundläggande saker, nämligen tillhörighet, resurser
och uppgifter. Mellan dessa faktorer är det inte plus-
tecken utan det är multiplikationstecken. Om man har
noll känsla av tillhörighet, då blir det noll hela vägen.
Det finns en forskare som heter Leonard Ber-
kowitz. Han ger en bild för att förklara våldsbeteen-
det, som vi har svårt att förstå. Det handlar om det
negativa nätverket av onda minnen eller - som han
uttrycker det - livets samlade kränkningar.
Leonard Berkowitz säger: Man kan se varje ont
minne som en svart klump i magen - det onda från
sorgen från pappas slag, från förödmjukelser, kränk-
ningar och nederlag hemma, i skolan och på andra
ställen. Alla svarta klumpar har förbindelse med var-
andra. Om man då har lagt locket på och inte bearbe-
tat de onda minnena kan en ny förödmjukelse bli den
tändande gnistan som går rakt ned i nätverket och
orsakar vulkanutbrott.
När man har undersökt det rasistiska våldet i Eu-
ropa har man funnit att de som knivstuckit flyktingar,
de som bränt ned moskéer eller kastat brandbomber
mot förläggningar har obearbetade, svåra erfarenheter
och dessutom en ganska miserabel vardag. Då räcker
det med litet sprit och vacklande samhällsnormer för
att aggressiviteten skall bryta fram.
Det hjälper inte hur mycket pengar vi än ger åt
polis, åklagare, domstolar och kriminalvård. När det
har gått så här långt är det för sent. Självfallet skall
dessa ha resurser, men vi måste se till att arbeta före-
byggande. Vi måste börja tänka lika mycket här som
när det gäller sjukvården. God sjukvård och goda
läkare är viktigt, men vi kan inte den vägen lösa pro-
blemen utan vi måste jobba förebyggande.
Det är så oerhört viktigt att komma ihåg att nyre-
kryteringen till brottsliga livsstilar sker i unga år, ofta
redan i 10-12-årsåldern. Vi kan inte bara prata om att
vi skall vidta åtgärder, utan vi måste verkligen se till
att åtgärderna också sätts in för våra ungdomar.
Familj, barnomsorg och skola är därför viktiga för
att tidigt identifiera och förhindra barn att börja med
brottslig verksamhet. Det är viktigt att peka på varje
individs ansvar för sina handlingar och på att man
alltid skall respektera andra människor. Uppväxtens
roll kan aldrig nog understrykas.
Herr talman! Jag skall avsluta med att säga något
om de motioner som vi har skrivit under allmänna
motionstiden. Jag vill bara kort meddela att Eva Fly-
borg m.fl. har skrivit om hur man skall göra för att
förbättra säkerheten för kvinnor. Denna motion står vi
bakom. Vi folkpartister har också skrivit att vi tycker
att man skall inrätta en våldskommission som påtag-
ligt skall visa på olika åtgärdsförslag.
Med anledning av att vi har lovat att hålla igen på
yrkanden av reservationer här i kammaren, skall jag
nöja mig med att yrka bifall till reservation 1.