Fru talman, ledamöter! I politiken brukar vi ofta prata om rättvisa. Rättvisa är någonting som går in i många politikområden. Kanske tänker vi oftast på utvecklingssamarbete, biståndspolitiken alltså, eller på socialpolitiken, handelspolitiken, ekonomisk politik med transfereringssystem och offentlig service. Men frågan är om vi inte i dag behandlar det allra viktigaste området för rättvisepolitiken.
Klimatpolitiken handlar ju om global rättvisa. De fattigaste, som drabbas värst av miljöförstöringen, är de som också har svårast att skydda sig mot den. När det gäller den globala miljöfrågan är det dessutom så att det är vi i den rika delen av världen som står för så oerhört mycket mer utsläpp per capita än de fattigaste människorna, som troligen kommer att drabbas värst.
Samtidigt är det givetvis så att när vi håller på med ett sådant här storskaligt experiment världen över vet vi inte vad som kommer att hända i vår del av världen.
En del kanske tror att vi kommer att tjäna pengar för att skogen kommer att växa snabbare, men vi vet inte om det kommer att bli så. Det kanske blir så att man får mer problem med svampsjukdomar som greminella i skogen och en sämre produktion i stället.
Lars Lindblad sade att det här är en stor internationell utmaning, och det kan jag verkligen skriva under på. Det är en utmaning, för det handlar så oerhört mycket om solidaritet. Och solidaritet är någonting som verkligen är svårt när det väl kommer till handling.
Ofta diskuterar vi målen, och ofta kanske vi står närmare varandra politiskt när det gäller målen. Anledningen till att vi inte samarbetade med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om klimatpropositionen var inte att vi egentligen var missnöjda med målnivåerna i propositionen. Men för att klara målen tyckte vi att åtgärderna inte räckte till, åtgärder som dessutom ofta tillhör andra politikområden.
Det är styrmedelsfrågorna som är viktiga. Ibland pratar man så mycket om vad som borde göras rent praktiskt, som att byta teknik och ändra livsstil. Men det som leder fram till de praktiska åtgärderna i samhället är styrmedlen. Där är jag väldigt glad att vi har jobbat på riktigt bra med den gröna skatteväxlingen under den här mandatperioden. Det låter väldigt hoppfullt när Lennart Fremling lovar marknadsekonomiska styrmedel med en borgerlig regering. Men de borgerliga partierna brukar kritisera den gröna skatteväxlingen utan att presentera några alternativ. Sedan tror jag att Lennart Fremling personligen är övertygad, men det är en annan sak.
Nu har vi faktiskt fått hjälp av marknaden. Det kan vara lättare att jobba med klimatfrågorna tack vare att energipriserna har gått upp. Förutom att ekonomi styr väldigt mycket av vårt handlande, livsstil och teknikutveckling skapar den också en medvetenhet. Jag tror att fler människor börjar fundera på problemet med klimatfrågan i sig där man säger: Men oljan, räcker den verkligen? Det börjar bli väldigt dyrt. Då kanske det finns en grogrund för ett större medborgerligt stöd för en aktiv politik. Det är i alla fall vad jag hoppas.
Jag håller med Lars Lindblad om att det är ett problem att vi har en större medvetenhet om miljöfrågorna och att vi ändå ibland i debatten får fokus på bensinpriser eller elpriser. Samtidigt ska vi veta att det är de som är missnöjda i politiken som ofta hörs väldigt mycket. Ibland visar det sig i undersökningar att vi politiker faktiskt inte förstår hur stora förändringar som många människor är beredda att göra för att uppnå viktiga saker på miljöområdet. Jag tror att det finns ett mycket större stöd än vad vi tror när vi skaffar oss information från artiklar i kvällspressen om bensinpriserna till exempel.
Sedan finns det andra styrmedel som är viktiga som investeringsprogrammet, Klimp har nämnts. Jag vill också lyfta fram en annan bra sak som vi har gjort tillsammans med s och v under den här mandatperioden. Det är miljöbilsprogrammet, som är ett samlat paket av åtgärder och som lett till en miljöbilsexplosion som saknar internationellt motstycke, det vill säga att försäljningen ökar, inte år för år utan månad för månad enligt statistiken. Det är en väldigt stor miljöpolitisk framgång.
Målnivåerna måste jag säga någonting om och hur vi ser på dem. I Miljöpartiet pratar vi om rättvist miljöutrymme. Vi tycker egentligen att alla människor har en lika stor rätt till ett utsläppsutrymme. Det handlar om att vi som har så höga utsläpp per person måste minska utsläppen väldigt mycket. Det handlar om en utsläppsminskning på i storleksordningen 85 % till 2050. Vi tycker att vi ska göra den utsläppsminskningen i jämn takt, inte skjuta den på framtiden, till framtida generationer och politiker med hopp att det ska gå lättare då. Jag tror att det här alltid kommer att vara en svår utmaning, och det kommer aldrig att vara särskilt enkelt.
Jag vill också peka på risker. När vi jobbar med något som är ett svårt och ofta kontroversiellt område försöker vi tänka oss lösningar som vi tror inte ingriper så mycket i samhället och förändrar så mycket och där vi tror att vi kanske inte behöver minska vår energiförbrukning till exempel.
Vi har en reservation om koldioxidlagring. Där ser vi stora risker med att man drar växlar på en teknik som är väldigt osäker och där vi inte vet om den kommer att fungera. Man kanske överdriver hur mycket koldioxid man skulle kunna lagra på det här sättet, om det över huvud taget går.
Så säger man att utsläppsminskningarna bör ske någon annanstans. Men vi måste göra utsläppsminskningar både här och någon annanstans med synsättet att uppnå ett rättvist miljöutrymme, att varje människa har rätt till lika mycket utsläpp.
Tron på jord- och skogsbruk är en annan sak. Det finns jättestora möjligheter till att öka biobränsleuttagen. Men ibland kan man av debatten tro att den ökade produktionen ska lösa precis allting. Det kommer den ju inte att göra. Vi måste jobba väldigt mycket med att effektivisera och minska energiförbrukningen. Vi politiker måste våga säga att vi inte kan fortsätta att låta energiförbrukningen krypa uppåt, utan den måste gå åt andra hållet och börja minska. Tänk om vi kunde bli lika eniga där som vi är när det gäller att det här är ett problem i grunden!
Utsläppsrätterna är jätteintressanta, lika effektiva egentligen som att använda sig av miljöskatter som koldioxidskatt. Men problemet är att vi inte har lyckats använda styrmedel på ett bra sätt. Idén med utsläppsrätter är inte att man ska ha ett administrativt handelssystem, utan det är att stegvis minska tilldelningen till systemet. Det är då utsläppen minskar. Där är det väldigt viktigt att Sverige har en aktiv roll för att trycka på.
Ofta i politiken pratar vi om att det är så fint med ett underifrånperspektiv. Men i fallet utsläppsrätter vill jag förespråka ett uppifrånperspektiv. Det är en helt vansinnig ordning att varje land ska komma till kommissionen och säga att så här mycket vill vi släppa ut. Det är det som leder till en verklig huggsexa och som gör att utsläppsrätterna inte fungerar för att trycka ned utsläppen. Här måste det bli en annan ordning så att länderna av kommissionen blir tilldelade en viss utsläppsmöjlighet.
En annan sak när det gäller utsläppsrätterna är att det vore förödande att ta in trafiken i samma bubbla som den övriga handlande sektorn, för i trafiken är betalningsviljan så god. Europas politiker kommer aldrig att minska tilldelningen så mycket att man lägger ned stålverken i Europa. Det här innebär att man för trafiken med en stor betalningsvilja inte kommer att få någon miljöstyrning. För flyget, som gärna vill in i den nuvarande bubblan, innebär det här ett sätt att slippa annan miljöstyrning och andra miljöskatter helt enkelt. Om vi ska jobba med flyget inom utsläppshandeln måste vi ha en annan bubbla, åtminstone om vi vill göra något åt flygets miljöproblem.
Givetvis ska utsläppsrätterna i framtiden säljas och auktioneras ut. Annars är det helt enkelt så att skattebetalarna delar ut förmögenheter gratis, som de industrier som får alldeles för mycket utsläppsrätter helt enkelt kan sälja och spekulera med på en marknad.
Till sist: Jag tror att vi tillsammans kan bidra med mera av politiskt ledarskap, där vi pekar på att det finns en koppling mellan vår livsstil, vårt teknikval och händelser i andra delar av världen, händelser som vi kan följa på tv-skärmarna, som stora katastrofer. Det gäller att öka medvetenheten bland människorna om att den politik vi för och det vi gör i vår vardag påverkar människor inte bara här utan även långt bort.