Herr talman! I mitt anförande och även i tidigare repliker har jag sagt att det ibland skiljer i medel. Vi har ibland andra medel än regeringen, men i målen finns ganska stora överensstämmelser. Om hela klimatpolitiken skulle stå och falla med klimatinvesteringsprogrammen skulle vi ligga rätt risigt till. Jag tror emellertid att de endast påverkar mycket lite på marginalen. Vi har i tidigare omgångar fått mycket kritik för de lokala investeringsprogrammen, och jag tror att samma kritik kan appliceras på klimatinvesteringsprogrammen.
Jag kan konstatera att Lena Sommestad och jag i fråga om detta betänkande faktiskt står för exakt samma klimatmålsformulering. Jag kan också konstatera att det tagit två år att få fram en proposition som bara innehåller en förnyelse av målet på minus 4 % - två år för den kanske mest innehållslösa proposition jag skådat! Jag förstår att Miljöpartiet inte ville vara med på den.
Vidare kan jag konstatera att Moderaterna kanske ibland inte varit så jättetydliga i den här frågan. Jag noterar dock att min partiledare Fredrik Reinfeldt använde ledarskap i partiledardebatten i går och talade om klimatfrågan som en utmaning. Det tycker jag är mycket intressant.
Miljöministern säger att regeringen vill genomföra en ambitiös klimatpolitik samtidigt som kärnkraften ska avvecklas. Men efter 35 år av nedläggningsdiskussioner har vi beslut från den nuvarande regeringen om en uppgradering av befintliga reaktorer, vilket betyder att vi har mer kärnkraft än någonsin i det svenska energisystemet. Energimyndigheten och Naturvårdsverket har inför kontrollstationer och gjort bedömningen att om vi lägger ned kärnkraften kommer vi i Sverige att ha skenande koldioxidutsläpp till 2010, 2020 och framåt. Den behövs alltså framöver.
Är det inte dags att erkänna att vi behöver kärnkraften för att klara en ambitiös klimatpolitik? Och finns det inte ett mått av dubbelmoral i regeringens klimatpolitik när man i praktiken agerar på det sätt man gör?