Herr talman! Först får vi höra en uppräkning som
ju tyder på att Vänsterpartiet är fött med ett nej i
halsen - inte ett utan en massa. Så går Gudrun Schy-
man upp och pratar om öppenhet. Det är en ganska
fantastisk dialog vi har här.
Jag hoppas och tror att vi i alla, i alla partier, kan
vara överens om att vårt politiska arbete behöver en
trovärdighetsförstärkning. Det går, vänligt uttryckt,
ett stråk av misstro över politikerna och det sätt på
vilket vi sköter de uppgifter som vi i vår demokrati är
satta att bära ansvaret för. Personligen anser jag att
det här är mycket allvarligt. Det gör vi säkert alla.
Demokratin vilar förstås på ömsesidig respekt.
Under den gångna EU-valrörelsen har vi nog lite
var plågats av att vi inte riktigt nått fram eller lyckats
fånga uppmärksamheten. Men det finns speciell an-
ledning, tycker jag, att ni tre partier som står för rege-
ringsunderlaget funderar över det demokratins klimat
som ni skapar. Med jämna mellanrum hör vi att ni
skall hålla ihop hela mandatperioden. Men om kittet
enbart är maktambitioner från de här tre hållen, då
finns det anledning att känna stor ängslan. Regering-
ens uppgift är ju inte att sitta kvar. Regeringens upp-
gift är självfallet att regera.
Det är tydligt att regeringens stödpartier kommu-
nicerar med Göran Persson via DN:s debattsida. Och
för att få uppmärksamhet drar man sig inte ett vitten
för att slå på allt vad blåljus och sirener heter:
Pinsamt Natofjäsk, Persson, skrev Schlaug vid ett
tillfälle.
Vid ett annat tillfälle var den schlaugska rubriken:
S skapar grogrund för rasism.
Det är inte vilka beskyllningar som helst som ni
kastar mot varandra.
Och Gudrun Schyman talar ju som vi alla vet ul-
timativt.
Det kan förstås tyckas att jag inte skulle lägga mig
i detta och att detta helt och hållet är en intern fråga
för er tre. Men det är faktiskt inte det. Ni urholkar
politikens legitimitet och urgröper trovärdigheten
ytterligare. Om ni begär - och det borde faktiskt vara
rimligt att ni gör - att medborgarna skall ta del av alla
era verbala råkurr och hot hit och dit, och om ni vill
att folk skall bry sig om era knivkastningar, så vore
faktiskt den logiska utvägen för Göran Persson att
utlysa nyval.
Herr talman! Flera har fått arbete i Sverige, och
det är bra. Men samtidigt som regeringen stoltserar
med att flera har fått arbete och att produktionen ökar,
får vi politiker ständiga besked om att många i vårt
samhälle far illa och har svårt att få sin lilla ekonomi
att gå ihop. Och särskilt gäller det, tycker jag, våra
gamla och sjuka.
Produktionsökningar utgör ju enbart en del av
BNP. Man kan förvisso hävda att BNP-måttet är
trubbigt och abstrakt. Men om vi vill komma närmare
våra medmänniskors vardag och dessutom jämföra
med länder i vår omvärld, då måste vi se på BNP per
capita. Då visar det sig att hushållens reala disponibla
inkomster i vårt land mellan åren 1980 och 1997 har
ökat med 4,5 %. Motsvarande tal för EU är 27,5 %
och för USA 30 %.
Herr talman! Det är alldeles tydligt när sådana här
jämförelser görs att det existerar något strukturfel i
vårt Sverige. Det finns ett flertal hämskor eller ned-
fällda bommar som blockerar. Och jag tror att en hel
del socialdemokrater är klara över detta. Men Göran
Persson har legitimerat Gudrun Schyman och Väns-
terpartiets politik så till den grad att ni socialdemo-
krater nu tydligen inte vågar vidta de åtgärder som
behövs för att få fart på svensk ekonomi. Ni vågar
tydligen inte, Göran Persson, ta nappatag med Gud-
run Schyman. Ni sitter så till den grad fast i ängslans
dy att ni låter Vänsterpartiet nära nog häckla er under
hela EU-valrörelsen och förresten även efter.
Skulle Schymans arbetstidsförkortning i kombi-
nation med Vänsterpartiets förtjusning över höga
skatter få reellt fotfäste, då, det är jag helt övertygad
om, skulle de ekonomiskt sämst ställda grupperna i
vårt land ha det ännu sämre. Då skulle svensk eko-
nomi släpa efter ännu mer. Då skulle resurserna räcka
till ännu sämre för de redan svaga.
Ta ett realpolitiskt nappatag med Schyman och
med bromsklossarna i LO, Göran Persson, inte för att
vi skall få bråk och tidningsrubriker utan för att en
politik skall kunna släppas fram som skapar förutsätt-
ningar för att vård, skola och omsorg skall få ytterli-
gare resurser.
Herr talman! Det sägs ständigt, som ett skattepo-
litikens mantra, att alla skattesänkningar skall betalas.
Det låter ju faktiskt som om staten äger våra inkoms-
ter. Varför ordas det så lite om hur individen, hur
hushållet, skall klara av att finansiera sin existens när
skattebelastningen blir så betungande att man inte
mäktar med att betala sina utgifter? Staten har utgifter
och skall förstås kunna betala för sig. Men det enskil-
da hushållet har också utgifter, och om nu inte ar-
betsinkomsterna är statens, så kan det väl inte vara
orimligt att visa ett rejält intresse för att hushållen
också skall kunna betala för sig. Statens benägenhet
att agera överförmyndare dominerar även när det är
de ekonomiskt sämst ställda som drabbas.
Om tillväxten blir lägre än förväntat, då måste åt-
gärder sättas in som främjar tillväxt. Och jag begriper
inte varför socialdemokraten Persson i Sverige skall
vara så komplett obenägen att lyssna på socialdemo-
kraten Blair i Storbritannien och socialdemokraten
Schröder i Tyskland. Båda dessa premiärministrar
pläderar ju för sänkta skatter för att få fart på tillväx-
ten. Men nog är det häpnadsväckande minst sagt att
inte Göran Persson vill ta till sig ett uns av de stånd-
punkter som hans stora partibröder ivrigt förfäktar.
Och förresten, hur kan ni ena stunden proklamera
styrkan i att flera europeiska stater styrs av socialde-
mokrater, när ni i nästa stund har så diametralt mot-
satta uppfattningar om ur arbetslösheten skall vältras
tillbaka? Göran Persson var ju med om att starta det
reformarbete som socialdemokraterna kallade den
tredje vägens politik. När så resultatet är färdigt väg-
rar Göran Persson att skriva under.
För en kort tid sedan skrev ledamoten av social-
demokratiska partistyrelsen, förra statsrådet Jörgen
Andersson, i en morgontidning:
"Det som även kommer att visa sig nödvändigt är
att skatterna inom unionen kommer att harmonise-
ras."
Ja, bli inte förvånade över att de nationella parla-
menten så småningom kommer till den slutsatsen.
Och om Sverige hade stannat utanför EU, hade vi
säkert tvingats harmonisera ännu mer. Vi kan låtsas
som om verkligheten inte berör oss, men det blir i så
fall ingenting annat än en låtsaslek.
Det finns de som tror att Sverige skulle bli något
slags självständighetens och oberoendets oas om vi
struntar i skeendet i vår omgivning. Sanningen är i
stället att vårt land, om vi isolerar oss, kommer att
traska ut i det mest hopplösa ökenlandskap.
Herr talman! När skattesamtalen mellan riksda-
gens partier inleddes delade den dåvarande finansmi-
nistern ut ett kompendium som klart och entydigt,
med hjälp av konkreta exempel, belyser hur ointres-
sant det ekonomiskt sett kan te sig för en arbetslös att
skaffa sig arbete. Tröskeleffekterna blir så stora att
familjer förlorar avsevärt på att lämna arbetslösheten
och ge sig ut i arbetslivet. Att gå från deltid till heltid
kan också bli en ren förlust. Och vi vet att det i regel
inte lönar sig för ett sjukvårdsbiträde att studera och
dra på sig skulder för att bli sjuksköterska, och det
gör det ofta inte heller för en ingenjör som vill bli
civilingenjör. Det måtte väl ändå säga sig självt att så
här kan vi inte ha det, och så här skall vi inte ha det.
Jag vet inte hur många gånger som vi från oppo-
sitionens sida har räknat upp vilka konkreta åtgärder
som måste vidtas för att näringslivsklimatet skall bli
sådant och sysselsättningsintresset bli sådant att vi får
fart på den ekonomiska tillväxten. Och, herr talman,
det är ju inte enbart oppositionen i Sverige som säger
det - då kunde det kanske negligeras utifrån partitak-
tiska synsätt - utan det är även OECD, IMF och de
ledande socialdemokratiska regimerna i EU osv.
Herr talman! Jag sällar mig inte till de politiker-
grupper som isolerar människors standard till uträk-
ning av BNP per capita, trots att vi alla så innerligt
väl vet hur ytterligt angeläget det är att det finns re-
surser för att vi skall kunna skapa trygghet och om-
sorg. Men välfärd mäts inte enbart i kronor och pro-
centtal.
Jag tillstår gärna att skol- och utbildningsfrågor
alltid fångat mitt intresse. Kanske är det så för många
av oss. Vi vet ju att barn och ungdomar är framtiden
och att framtiden fordrar kunskap och åter kunskap.
Svensk skola befinner sig, enligt mitt förmenande,
i kris. Det är min uppfattning att skolan är som en
jäsande deg som kommer att välla över oss med
ofantliga bekymmer och framtidsproblem. Skolsitua-
tionen för massor av elever är klart otillfredsställande.
Skolan är våra barns arbetsmiljö, säger vi ofta. Men
på åtskilliga håll uttrycker man sig alldeles för vänligt
om man kallar denna våra barns arbetsmiljö för mise-
rabel. När vi läser om hur mobbning och oordning
och misslyckanden är vardag för många elever och
lärare, fordras det praktiska åtgärder nu av regering-
en.
Det är vår plikt att tillse att elever slipper lida ne-
derlag, slipper känna sig som förlorare. Är det något
som knäcker självkänslan, så är det förstås nederlag
och misslyckanden. Sådant kan mycket väl ge skador
för livet. Utanförskap och marginalisering ger en
negativ självbild och pekar rakt ut mot de samhällets
utmarker där droger lockar och där identiteten söks i
allsköns våld och vanvett.
Statens ansvar för varje enskilt barn har ökat,
skriver författaren till SOU-boken Gör barn till med-
borgare och tycker att detta är något mycket positivt.
Jag har heller ingenting emot att staten tar ansvar
men statens ansvarstagande räcker inte. Låt mig åter-
ge Tony Blair: Familjerna är hjärtat i vårt samhälle.
De flesta av oss lever i familjer och vi värdesätter
dem därför att de ger oss kärlek, stöd och omsorg. De
undervisar oss och lär oss vad som är rätt och fel. Vår
framtid beror på hur de lyckas uppfostra barnen. Det
är därför vi är så måna om att stärka familjelivet.
Varhelst, fortsätter Blair, det är nödvändigt skall
regeringen, hellre än att försöka ersätta föräldrarna,
erbjuda stöd till alla föräldrar så att de bättre kan
stödja barnen.
Så talar Tony Blair.
Herr talman! Vill vi ta upp kampen mot våra
barns vilsenhet, känsla av utanförskap och negativa
självbild måste vi göra familjerna och föräldrarna till
våra allra bästa bundsförvanter, och då måste vi re-
staurera skolsystemet.
Demokratin fordrar att alla skall ha samma värde.
Men i detta ligger inte att vi är kopior av varandra.
Om en ung människa utsätts för alltför hårda krav och
alltför felaktiga krav utifrån hennes specifika begåv-
ning och läggning främjar inte detta rättvisa. Det
skapar däremot besvikelser och brist på självkänsla.
Drygt 20 % av eleverna når inte kunskapsmålen i
grundskolan, redovisar Skolverket. I dag är det fyra
av tio ungdomar med invandrarbakgrund som hoppar
av gymnasiet. Nog finns det risk för att invandrar-
ungdomar som hoppar av gymnasiet kan komma att
bilda ett permanent socialt B-samhälle.
Enligt uppgifter i medierna kommer det att saknas
15 000 lärare när höstterminen börjar i år.
Skolfrågorna har med våra barns värdighet att gö-
ra. Det handlar om respekt för unga människors in-
tegritet och fysiska och psykiska hälsa. Men var ock-
så övertygade om att det handlar om ett lands framti-
da ekonomiska standard och förutsättningar!
Herr talman! Unga människor måste få känna sig
efterfrågade. För att unga människor skall få känna
sig efterfrågade måste vårt land skaffa sig ett nä-
ringslivsklimat som är vitalt och uppfordrande.
Tjänstesektorn måste öppnas för den nya tidens ar-
betstillfällen. Studiesystemet kan inte utgå från att
alla kan, eller ens bör, stöpas i samma formar.
Det är mentalt förödande att vi sitter fast i en
struktur som innebär att så unga människor får starta
sina liv som bidragsberoende.
Herr talman! Emellanåt kan det i debatten verka
som om talet om ekonomisk tillväxt är målet i sig.
När vi repeterar att dubbelbeskattningen måste bort,
att fastighetsskatten är en felkonstruktion som slår
blint och att förmögenhetsskatten undandrar samhäl-
let resurser och när vi envist stryker under att in-
komstskatterna motverkar sysselsättningen uppfattas
det av och till som vore vi ute efter att berika de redan
rika. Men för oss kristdemokrater handlar det om att
riva trösklar och bända ned blockeringar. Det handlar
om att öka möjligheterna att förbättra barnens skola
och möjligheterna att främja våra gamlas livskvalitet.
Detta sker inte genom att snöpa näringsliv och genom
att lasta skatter på näringsliv och medborgare så att
man dignar.
Herr talman! Ganska nyligen levererades påpe-
kanden om att besparingarna inom vårdsektorn drab-
bat våra gamla i synnerhet. Värst drabbad är gruppen
över 80 år. På fyra år har den gruppens sjukvårds-
och läkemedelskonsumtion i pengar minskat med
nästan 5 000 kr per år och person, medan vi övriga i
lägre åldrar har tagit för oss. Vi vet ju allesammans
att antalet äldre ökar ytterligare.
Vad ämnar regeringen göra åt detta? Inte någon
av oss borde faktiskt uthärda att våra gamla placeras
vid sidan om, för det är situationen i dag. De förklaras
klinikfärdiga och får sedan finna sig i att vara utan
läkarkompetens och utan tillräckligt med övrig perso-
nal för att dagarna skall te sig uthärdliga.
Vi kristdemokrater hävdar, och kommer envist att
hävda, att våra äldre måste få något som vi gärna
kallar för en värdighetsgaranti.
Herr talman! Runtom i Sverige har det ännu ett år
sjungits "Den blomstertid nu kommer - - -." och "En
vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och äng-
ar."
Det hade känts tungt för oss alla, tror jag, att gå ut
i det sommarfagra Sverige där väldigt mycket är
alldeles utmärkt om inte folkfördrivningen hade stop-
pats och om bomberna hade fortsatt att falla.
Det demokratiska ansvaret kan aldrig låsas in
bakom nationsgränser. Människovärdet kräver av oss
internationell aktivitet och ett gränslöst ansvarstagan-
de. Vi kristdemokrater hoppas att vi samfällt i alla
partier kan aktivera oss konkret för ett uppbyggnads-
arbete på Balkan.
Herr talman! Låt mig redan i samband med mitt
huvudanförande få önska er alla en riktigt skön som-
mar!
(Applåder)