Fru talman! Resonemanget om att unioner inte
skall militariseras är utmärkt. Jag har haft åtskilliga
debatter med liberala kandidater i EU-
parlamentsvalet som har vägrat att inse det stora pro-
blemet när unioner militariseras och det uppstår flera
block i världen. Det var trevligt att höra.
Vi har just avslutat en valrörelse. Det finns skäl
att summera både sakinnehållet och sådant som är av
samarbetsnatur.
EU är på väg att växa till en allt mäktigare för-
bundsstat. Man har under ett antal år skaffat sig en
gemensam valuta, gemensam centralbank, snart en
gemensam finanspolitik, gemensam asylpolitik, ge-
mensam försvars- och säkerhetspolitik, gemensam
utrikespolitisk talesman, gemensam polis och en
alltmer gemensam lagstiftning. Dessutom har man en
domstol som står över nationell lagstiftning.
Nu talar man om att gå vidare med en gemensam
skattepolitik. Vi fick t.ex. inte ha miljöskatten på
flygbränsle. Man talar om en maktreglerande författ-
ning för unionen. Då är man i verkligheten vid en
statsbildning.
Det är inte ofta Expressens ledarsida och Miljö-
partiet har samma uppfattning, men i denna fråga har
vi det. Vi delar den uppfattningen med stora delar av
Europa i övrigt. EU är på väg att bli en statsbildning.
Det kan man gilla eller ogilla - båda linjerna är fullt
hederliga. Men den som förnekar det, som låtsas som
om det är något annat, far fram med något som är
svindlande nära osanning. Eller också har man drab-
bats av den stora förnekelsen.
Man kan, som sagt var, gilla utvecklingen mot en
reell statsbildning eller ogilla den. Vi ogillar den, och
det är hederligt. Det är också fullt hederligt att gilla
den. Vi ogillar den främst därför att demokratin ero-
derar. Alltmer beslut som berör människors vardag
fattas allt längre bort. Än så länge har inga beslut
flyttats nedåt i den här hierarkin, utan allting flyttas
tyvärr uppåt. Det är inte så att de nationella parla-
menten får överta någonting som EU har haft eller att
kommunerna får överta någonting, utan allting bara
sugs uppåt. Närhetsprincipen existerar bara som en
retorisk tes; i själva verket är det tvärtom.
Valdeltagandet inom EU är väldigt lågt, inte bara i
Sverige utan över huvud taget när det gäller val till
EU-parlamentet. Det är bara i de länder där man har
upprättat centraldiktat om röstplikt som de flesta
människor röstar. I övrigt struntar de allra flesta full-
ständigt och högtidligt i hela EU-projektet när det
gäller att gå och rösta. Valdeltagandet är en fullstän-
dig katastrof för EU-konceptet.
Göran Persson och andra partiledare talar om att
det är en legitimitetskris för EU-parlamentet, och det
är det förvisso. Men jag tror att det är mycket mer än
så. Det är en legitimitetskris för hela EU-idén, hela
EU-konceptet.
I samband med folkomröstningen hävdade jag och
andra miljöpartister, och andra EU-motståndare, att vi
riskerar att få en amerikansk utveckling där kanske
30 % röstar, eller åtminstone under 40 %. Det sade
jag på många torgmöten och debatter, och detta var
hjärnspöken enligt de flesta som jag debatterade med
- alltifrån Dinkelspiel till Paulsen, Bildt och Ingvar
Carlsson.
Det vi nu borde göra i all ödmjukhet, oavsett om
vi gillar EU-konceptet eller inte, är att alla partier och
partigrupper i EU-parlamentet funderar över vad som
är fel i själva systemet; inte vad som är fel på folken
eller människorna, utan just själva systemet. Det är
inte informationsbrist, och det är inte politiskt oint-
resse, utan det är systemet i sig som genererar ett
tillstånd av maktlöshet och avståndstagande. Det är
inte bara i Sverige, utan det är i land efter land efter
land. Detta är ett jättestort problem.
Jag skulle vilja ställa en fråga till dig, Göran Pers-
son. Om du slutar tala med Marianne Samuelsson
kanske du hör frågan. Det är bra att du pratar med
miljöpartister, men jag skall ställa en fråga nu: Är du
villig att ta initiativ bland dina regeringschefskolleger
för att diskutera de uppenbara systemfel som finns
och som gör att folk inte engagerar sig i EU-
parlamentsvalet? Det är ett gigantiskt underkännande.
På något sätt måste man ta i det, oavsett om man
gillar EU eller inte. Antingen tar man de här frågorna
på allvar, eller också låter man EU-kommissionens
tankar om mer propaganda, mer reklam och fler se-
rietidningar med hjälten Euro till Europas skolbarn
vara det som får engagemanget att växa.
De urnor som i dag fylls med folkligt förakt i
stället för valsedlar är ett varningstecken. De urnor
där grundläggande delar av den parlamentariska de-
mokratin är på väg att begravas är allvar.
Vi flyttar alltmer makt till EU-parlamentet, och
det gillar de flesta av er. Men inser ni inte att det
måste finnas någon legitimitet i maktsystemet? Vad
händer annars vid en stor lågkonjunktur? Den politis-
ka sfären ligger illa till. Om vi sedan har lågkon-
junktur, hög arbetslöshet, ökade klyftor - vad händer
då? Det är ju då demokratin är i fara. Då kommer de
bruna männen och kvinnorna med enkla lösningar.
Det är ju detta som är det livsfarliga i att ett system
växer så snabbt och så fort att människor inte hänger
med. Det kanske vore fullt rimligt att ha EU om 30
eller 40 år, när det gått saktare, men just nu går det
för fort för demokratin. Det är farligt.
Hur skall vi sedan ha det med EMU, den gemen-
samma valutan? Socialdemokraterna, Centern och
Kristdemokraterna duckar i den frågan eller vill ut-
värdera och fundera ett tag. En klar insikt finns ändå
hos vår statsminister om att ett medlemskap i EMU är
ett större steg än medlemskapet i EU. Det är det fak-
tiskt; Miljöpartiet delar den uppfattningen.
Det är rimligt att man har en folkomröstning.
Även om vi inte nu kan ta ställning till exakt när man
skall ha den vore det bra om själva principen åtmins-
tone slogs fast. Jag tror att det är viktigt. Det vore ett
steg för att öka tilltron till demokratin.
När samarbetet mellan de tre partierna inleddes
kunde vi höra från moderater och andra att räntan
skulle höjas, kronan sjunka och arbetslösheten öka.
Det talades om skvalpvalutor och att statens finanser
skulle drabbas, och det var ett fruktansvärt elände. I
själva verket blev det tvärtom. Det har gått väldigt bra
i väldigt många frågor. Det är den mardröm som
moderaterna hade, att det inte skulle bli så illa, att det
skulle gå åt rätt håll.
Dessutom har vi fått ett antal gröna framgångar,
som vi är ganska stolta över. Som första land i värl-
den har Sverige nu fått in gröna nyckeltal i finanspla-
nen. Det är ett genombrott, och vi är ett föredöme för
andra länder. Vi har i skattesamtalen fått en inriktning
på en grön skatteväxling enligt vårbudgeten. Det är
alldeles utmärkt. Vi har fått rejäla satsningar på mil-
jöforskning, miljöbrottsbekämpning, stora inköp av
ur- och naturskogar, satsningar på biotopskydd och
genombrott när det gäller satsning på marksanering.
Det ger både bättre miljö och fler jobb. Vi har också
sett till att människor som har det sämst har fått lite
mer pengar. Med en borgerlig regering hade det för-
modligen blivit precis tvärtom; vi som har hade fått
ännu mer.
Mycket har alltså fungerat väldigt bra. Det är kan-
ske det som är en mardröm för de borgerliga partier-
na.
Jag har också några funderingar kring samarbetet.
Solidaritet är ett ord som aldrig kan bli omodernt. Det
är förutsättningen för ett ekologiskt och socialt håll-
bart samhälle i en ekologiskt och socialt hållbar värld.
Det är just begreppet solidaritet som är den gröna,
globala utmaningen, att vi ger det här ordet ett inne-
håll i tiden, oavsett om det gäller människor eller
natur.
I Europa har det här arbetet skett i ett rödgrönt
samarbete med socialdemokratin. Det kärvar lite
varstans här och var i olika frågor, och det är inte
konstigt. Det finns en rågång mellan grönt och rött.
Det är ju olika partier och olika grundideologier.
Vi har valt att tänka över situationen efter en hård
valrörelse, där Socialdemokraterna och Miljöpartiet
varit på full kollisionskurs. Vi delar i mångt och
mycket Thage G. Petersons syn på Kölnmötet. Vi är
djupt besvikna på det. Det här är en djup och central
fråga för oss. Men jag tror att det är bättre med en
betänketid och att vi känner efter om det är rätt och
riktigt att fortsätta än att kasta i väg hetsiga ord och
debattartiklar - det är inte bra.
Självklart måste man tåla en tuff sakdebatt i frå-
gor där man har olika uppfattningar även om man
samarbetar. Verbala smockor i en öppen debatt är en
sak, men krypskytte och smygskytte är en annan, som
vi skall försöka undvika.
Det finns också en kraft i det här samarbetet som
är väldigt viktig att konstatera just nu, när EU-
parlamentet har gått alltmer högerut. Då är det viktigt
att det finns nationella krafter som drar åt ett annat
håll, som kan förhindra de krafter som vill öka klyf-
torna i samhället, som kan förhindra de krafter som
inte begriper vikten av en grön skatteväxling, som
kan förhindra de krafter att växa som inte ens kan
stava till biologisk mångfald och ännu mindre begri-
per att det krävs en hållbar miljö i botten för att kunna
utveckla en hållbar ekonomi.
De konservativa framgångarna i EU-parlamentet
borde leda till viss eftertanke. En motmakt till detta är
viktigt.
Det finns ett uppdrag som är viktigare än alla and-
ra för oss gröna: att återupprätta ordet solidaritet och
ge ordet ett innehåll igen både här hemma, i Europa
och i världen. Solidaritet även med kommande gene-
rationer och med naturen - det är den gröna utma-
ningen. Det är därför vi gröna sitter här.
Tack skall ni ha.
(Applåder)