Fru talman! Jag kan instämma med båda talarna
om att vi ser väldigt många problem när det gäller
mänskliga rättigheter i Turkiet. Den debatten har vi
haft ganska många gånger här i kammaren. Det som
möjligen är skillnaden är väl att vi tidigare har varit
lite mer optimistiska. Det har ändå varit en process
framåt, och det har ändå skett förbättringar.
Nu har vi sedan en tid tillbaka kunnat se att det är
alltför mycket som har gått i stå när det gäller hela
den turkiska reformprocessen. Styrkan hos motstån-
darna till att utveckla demokrati och mänskliga rät-
tigheter och motståndarna till att man ska komma
närmare en integrering i EU har ökat. Vi har därför
kunnat se ett antal väldigt allvarliga exempel under
våren.
Lars Ohly nämner rättsprocesserna mot familjer
som har döpt sina barn till kurdiska namn. Vi ser
debatter här i Sverige om Aftonbladets resebilaga och
om vilka åtgärder som bör vidtas mot Aftonbladet. Vi
ser den här förändringen av massmedielagen. Det blir
alltså förbjudet att framkalla pessimism. Detta är bara
några exempel.
Lars Ohly frågade efter initiativ. De som har velat
se andra initiativ är framför allt den turkiska reger-
ingen, som hade velat se att man kom framåt i pro-
cessen mot ett medlemskap i EU. Det som i dag är
viktigt för oss är att markera för Turkiet att det inte
längre bara är Sverige som kritiserar Turkiet. Nu ser
vi att alltfler av EU-länderna agerar och att EU
gemensamt agerar, och Turkiet kan inte komma vida-
re i processen om man inte på allvar visar att man
uppfyller kraven när det gäller de mänskliga rättig-
heterna.
Margareta Viklund tar upp exemplet med syria-
nerna och assyrierna. Där kan man nog säga att situa-
tionen ändå har förbättrats något. Människor börjar
återvända. Det finns fler som kommer tillbaka. De
vågar i dag komma tillbaka, vilket de inte gjorde förr,
men fortfarande är det en fruktansvärt otillfredsstäl-
lande situation. Utgångsläget var ju väldigt dåligt.
Jag skulle dock inte vilja gå så långt som Marga-
reta Viklund och ompröva Turkiets ställning som
kandidatland. Om man skulle göra det skulle de som
är direkta motståndare till en demokratisering och
reformering av Turkiet liksom få vatten på sin kvarn
och kunna säga: Här ser ni att man inte vill ha Turkiet
som medlemsland i EU, eftersom Turkiet är ett mus-
limskt land. Därför tror jag att det är bättre att Turkiet
får vara kvar som kandidatland, men man får inte
börja förhandla på allvar innan man har uppfyllt Kö-
penhamnskriterierna. Man ska alltså vara kvar på
samma nivå som i dag men självklart inte på allvar
börja förhandla om medlemskap innan man har upp-
fyllt Köpenhamnskriterierna.
Jag kan nämna ett svenskt initiativ. Vi hade plane-
rat att ha en ordentlig diskussion för några veckor
sedan med den turkiska regeringen och med olika
organisationer i Turkiet. Det skulle bl.a. vara ett stort
arrangemang på det svenska center som vi har i Is-
tanbul. Vi hade också tänkt ha en diskussion med
myndighetsrepresentanter och med kurdiska organi-
sationer och den lokala borgmästaren i Diyarbakir.
Eftersom vi inte fick möjlighet och tillstånd att besö-
ka Diyarbakir ställde vi in resan. Även om jag hade
önskat att vi hade kunnat fullfölja det här initiativet
var det för oss viktigare att markera att vi inte accep-
terade att vi inte fick besöka Diyarbakir än att genom-
föra resten av programmet. Det var den typen av
initiativ som Lars Ohly efterlyste. Jag menar att vår
protest, genom att vi ställde in resan, blev en väldigt
tydlig signal till den turkiska regeringen.