Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret. Det andas inte någon större optimism vad
gäller utvecklingen i Turkiet, och det gör inte heller
min interpellation. Tyvärr är verkligheten sådan att
det inte finns fog för någon större optimism i dagslä-
get. Den nya radio- och TV-lag som utrikesministern
nämnde är så utformad att en myndighet, RTUK, kan
stänga kanaler på obestämd tid och utdöma böter för
övergrepp mot lagen, t.ex. om någon sprider pessi-
mism. Dess beslut kan inte överklagas.
Det finns uppgifter om tortyr och om en ökande
kränkning av mänskliga rättigheter. Samtidigt har
Turkiet frisläppt ett antal grovt kriminella och gett
dem amnesti. Det handlar om människor som bl.a.
begått mord på människor i de folkgrupper som käm-
par för respekt för sina rättigheter.
Det finns också uppgifter om att EU-
kommissionens representant har fått sin e-post över-
vakad. Romani Prodi har protesterat mot detta.
Dagligen grips människor som bara har begått ett
brott: de har döpt sina barn till namn på ett språk som
inte är godkänt, t.ex. kurdiska. Därför ställs de inför
statens säkerhetsdomstol.
Det här är en mörk bild, men tyvärr är den alltför
sann. Fikret Baskaya sitter fortfarande fängslad till-
sammans med hundra ytterligare journalister och
intellektuella. Deras brott är otillåtet yttrande.
Min fråga var egentligen: Avser utrikesministern
att ta några initiativ för att förmå Turkiet att uppfylla
de löften som angavs i mars förra året i Turkiets na-
tionella handlingsplan? De initiativen lyser tyvärr
med sin frånvaro i utrikesministerns svar. Kommer
utrikesministern att ta några initiativ utifrån den situ-
ation som nu har uppstått, att Turkiet inte har följt
den tidtabell som angavs för uppfyllandet av villko-
ren i Köpenhamnskriterierna, eller ska man bara låta
det gå på? Ska man se några små förbättringar och
några försämringar och säga: Vi fortsätter som förut?
Det skulle vara att svika dem som kämpar för respekt
för mänskliga rättigheter och för kulturella och
språkliga rättigheter i Turkiet i dag. Det skulle vara
att göra dem en otjänst. Då skickas nämligen signalen
till Turkiet att Turkiet kan fortsätta att förtrycka stora
minoritetsgrupper likaväl som små minoritetsgrupper.
Det handlar inte om att Turkiet ska avskaffa ett
antal förbud. Det handlar om att Turkiet ska leva upp
till ett antal rättigheter som vi anser är universella.
Om det inte görs visar Turkiet att man inte är beredd
att anpassa sin lagstiftning till demokratiska spelreg-
ler. Låt mig därför också säga att jag gärna skulle
vilja se ett demokratiskt Turkiet som medlem i EU.
Jag har ingenting emot att Turkiet blir medlem och att
vi får ett stort muslimskt medlemsland i den europe-
iska unionen, men med tanke på hur den turkiska
regeringen i dag behandlar olika krav på respekt för
mänskliga rättigheter finns det ingen anledning att i
dagsläget gå vidare med processen innan Turkiet har
ändrat sig.