Fru talman! Jag vill först yrka bifall till reservation 1. Självklart står vi kristdemokrater bakom övriga reservationer som vi ingår i, men vi tänker begära omröstning på den.
Ett namn på det här betänkandet kan vara "Utredning pågår", för det är det som är svaret på alla förslag. "Utredning pågår". Diskrimineringskommittén hänvisas det ofta till. Den får förlängd tid. Det var tillkännagivande från arbetsmarknadsutskottet under år 2000 som ledde fram till att den här utredningen tillsattes. Den skulle vara klar den 1 december 2004. Men den har förlängts, först till 1 juli i år. Det senaste beskedet är 31 januari 2006. Det är alltså långa utredningstider. Den som påstår att utredningsväsendet går alltför snabbt fram har i alla fall inget belägg i det här fallet.
Jag vet också att exempelvis arbetet med åldersdiskriminering, som vi kristdemokrater har drivit mycket intensivt, inte ens har påbörjats på allvar i den här utredningen. Det finns alltså mycket kvar att göra, och jag skulle inte bli förvånad om det kommer ytterligare förseningar.
Det är också rörigt på det här området med diskrimineringsfrågor. Vi har fem lagar, fyra myndigheter, fem utredningar och en ny utredning på gång enligt löften i det här betänkandet. Det kommer också, som Martin Andreasson var inne på, en del nya ändringar under tiden. Vi har haft några särproppar som har tagit upp vissa aspekter som har stoppats in i riksdagsbehandlingen, vilket vi bland annat har påpekat det orimliga i.
Vi kristdemokrater har tre grundläggande principer i detta. Vi behöver en samlad lagstiftning för att göra det enklare för privatpersoner, fackliga organisationer, företagare och myndigheter att kunna se vad svensk lag säger. Vi behöver en myndighet, en rättighetsombudsman, där de olika ombudsmannafunktionerna som vi har i dag, uppsplittrade på fyra olika myndigheter, kan ingå. Jag tror att det blir enklare för medborgarna. Det blir också ett mer samlat arbete. Man kan förstärka varandra och effektivisera administration och liknande saker. Och, vilket är en viktig principfråga också, den här rättighetsombudsmannen bör vara underställd riksdagen. Det bör vara markerat att det är medborgarnas företrädare dit medborgarna kan gå, ungefär som Justitieombudsmannen fungerar i dag när det gäller tjänstefel som begås inom myndigheter. I dag är ombudsmännen utsedda av regeringen. Vi vet ju alla hur regeringens utnämningspolitik kan vara. Jag tror att ett mer öppet förfarande underställt riksdagen också kan förstärka legitimiteten för en sådan här ombudsmannafunktion.
Låt mig sedan lite tydligare fokusera den etniska diskrimineringen. Det är ett stort problem i vårt samhälle. Vi ser det i rättsväsendet. Vi ser det i krogköerna, som diskuterades tidigare. Vi ser det i arbetslivet. Man kan då fråga sig om det är ren rasism som finns i vårt svenska samhälle. Det finns säkert, men det tror jag inte är det stora problemet. Det finns säkert mycket okunskap, men det finns också andra typer av problem som är mer subtila.
I Integrationsverkets rapport för 2003 sammanfattar man forskning om diskriminering av personer med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden med att diskrimineringen ofta har sin grund i subjektiva och otydliga kompetensbegrepp, nätverksrekrytering och informella rekryteringskanaler samt frånvaro av konkreta strategier för att motverka diskriminering.
Diskrimineringen utförs av enskilda personer. Flertalet av de här människorna är nog inte alltid medvetna om att de just diskriminerar. Bankens kredithandläggare tänker kanske inte på diskriminering när han avslår Karims ansökan om billån på grund av inkomster som bedöms som för låga även om han dessförinnan har beviljat lån åt Sven-Erik som har exakt samma förutsättningar. Personalchefen har knappast diskriminering i tanken när han lägger civilingenjören Ivans ansökan åt sidan eftersom han inte har tid att bedöma meritvärdet av Ivans utbildning då han kommer från ett östeuropeiskt land. Bankchefens tankegångar är sannolikt mer inriktade på att undvika eventuella inbillade eller verkliga spänningar på arbetsplatsen än att erövra nya kundkategorier när han väljer bort civilekonomen Ala-Mayahis jobbansökan.
Problemet ligger, tror jag, mycket i att vi i Sverige betraktar det som avviker från det normala, från det stora flertalet, som lite suspekt och lite besvärligt. Vi tänker mycket på hur det ska fungera i arbetslaget. Den som avviker i sitt beteende, tänkesätt, uttryckssätt, som kanske inte kan språket lika bra eller som har en annan tradition eller kultur blir ett störande moment. Det finns det säkert en historisk bakgrund till. Vi har under 200 år utgjort en geografisk utpost i Europa. Vi har varit ett fattigt utvandrarland. Det tillskott som vi har haft av stora invandrargrupper, svedjefinnar, tyska handelsmän, valloner, romer med flera som tidigare starkt påverkade det svenska samhället har vi delvis glömt bort med den långa utvandringsperioden. Det som var variationerna har blivit en stark enhetskultur.
Men jag tror också att vi har en förklaring i att vi har haft en socialdemokratisk politik som har präglat Sverige under 70 år, där kollektiva lösningar har varit rättesnöret.
Vi ser det i olika samhällsfrågor. Det är de som avviker från det som är det generella, det som är de stora greppen. Vi ser det i friskoledebatten. Vi ser det när vi tittar på olika vårdproducenter. Vi ser det i barnomsorgsdebatten. Den som väljer det som inte det stora flertalet väljer, den som väljer det som inte passar in i det politiska kollektiva tänkesättet blir utstämplad. Den ska inte få stöd, den ska inte vara med. Den ska in i systemet.
Den som avviker från normen utgör ett hinder och är en potentiell bråkmakare och ett orosmoment som kan hota systemet.
Jag tror att de kollektiva lösningarna i samhället ser människor som objekt för omhändertagande i stället för som resurser. Jag tror att vi här har ett problem som vi ska vara medvetna om är en del av den diskriminering vi ser i praktiken.
Jag tror också att en viktig del i att komma åt diskriminering i arbetslivet är att vi ökar möjligheten för privatpersoner att driva diskrimineringsmål. Vi vet att om du i dag inte får facket med dig att driva ditt diskrimineringsmål har du små chanser, av ekonomiska skäl, men också för att din klagan stämplas som inte riktigt seriös.
Problemet är ju att om en privatperson upplever sig som diskriminerad och vill gå till rättslig prövning så beror det på att man inte har fått sitt fall prövat på ett sjyst sätt eller blivit behandlad på ett sjyst sätt av sin arbetsgivare, men också på att man kanske inte har fått hjälp av sin fackliga organisation.
Vi kristdemokrater menar - och här har vi fått med oss en gemensam skrivning från de fyra borgerliga partierna - att man måste öka möjligheterna för privatpersoner att föra talan mot organisationer och företag som diskriminerar. Då behöver vi förbättra rättshjälpen. I dag ingår inte rättshjälp för tvister i arbetslivet i en vanlig hemförsäkring.
Vi vill också förbättra rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringen så att man kan driva fler mål själv i arbetslivet.
Jag har ett bra exempel på en sjuksköterska som upplevde sig mycket illa behandlad och diskriminerad av sin arbetsledare. Facket ville inte driva frågan, men hon var helt övertygad om att det var diskriminering. Med hjälp av advokater lyckades hon vinna målet i tingsrätt och få ett skadestånd på 250 000 kronor.
Den fackliga företrädaren kanske inte var kunnig om diskrimineringslagstiftningen fullt ut. Det kanske fanns en ovilja att driva målet därför att man själv inte hade varit så alert och på hugget och kände sig delaktig i att det hade blivit ett sådant problem.
Kvinnan riskerade ganska mycket när hon drev sitt mål. Hon hade ingen hemförsäkring som täckte det hela. Hon hade hamnat i stora ekonomiska problem om hon hade förlorat målet eftersom hon då hade fått betala rättegångskostnaderna.
Vi behöver förstärka rättsskyddet. Vi behöver också förstärka skadestånden så att det går att få ut högre skadestånd när man driver mål och vinner mål. Det är exempel på hur man kan öka möjligheterna för enskilda människor att driva mål när inte arbetsgivare och fackliga organisationer löser de problem som har uppstått.
Det är på det sättet vi vill utvidga möjligheten för enskilda människor att hävda sin rätt. Men det handlar självklart också mycket om att förändra attityder och inse att människor med annan bakgrund än man själv är van vid också är en tillgång. Vi får mindre av rädsla och mindre av främlingskap för det avvikande. Det finns mycket att göra. Där har vi politiker stort ansvar, men självklart också arbetsgivare, fackliga organisationer och myndigheter.
Jag yrkar bifall till reservation 1.