Herr talman! Det är viktiga frågor som vi talar om. I grunden handlar det ju om mänskliga rättigheter, om rätten att inte bli diskriminerad och om alla människors lika värde. Ingen av oss kan säga att vi står fria från fördomar och att vi i alla lägen ser de diskriminerande strukturer som finns runtom oss, strukturer som vi själva, ofta omedvetet, både är bärare av och också på olika sätt upprätthåller.
Därför behöver vi debatt och diskussion, och vi behöver kunskap och teorier som hjälper oss att medvetandegöra de värderingar och attityder som finns. Det är värderingar och attityder som finns underliggande men som när de slår till blir mycket tydliga och får stora konsekvenser både för den som drabbas direkt, och de facto blir diskriminerad, och för samhället i stort eftersom diskriminering stänger ute, begränsar och bygger hinder.
Att se diskriminering som strukturell, och där tycker jag att vi är nu, på ett teoretiskt plan, innebär att vi har medvetenhet om att den genomsyrar samhället, att den finns i vardagen, den finns i våra institutioner och den finns i våra organisationer. Det innebär att vi talar om en grundläggande mekanism som systematiskt markerar att människor är olika, en mekanism som också avgör hur resurser, inflytande och makt fördelas mellan individer och grupper av individer.
Håller vi oss till den här teoretiska nivån och försöker hålla det strukturella greppet betyder det att antidiskrimineringsarbetet handlar om att angripa värderingar och hitta de politiska verktyg som griper sig an strukturerna och inte beskriver det så att det är kvinnor eller invandrare som diskrimineras som utgör själva problemet. Att kvinnor diskrimineras till exempel när det gäller löner beror ju inte på att kvinnor är sämre på att förhandla sig fram till löner, utan det beror på att kvinnor möts av maktstrukturer, byggda på värderingar och synsätt som säger att kvinnors arbetsinsatser värderas lägre. När invandrare diskrimineras för att de har ett konstigt namn är det inte namnet som är problemet. Problemet är att arbetsgivarna sorterar bort dig med anledning av att du har det där konstiga namnet, och du placeras in i en grupp där du är mindre värd. Det är viktigt att vi gör den här åtskillnaden och angriper strukturerna och inte individerna. Riktar vi fokus på individerna riskerar vi att tvärtom förstärka vi-och-de-tänkandet.
När det gäller etnisk diskriminering måste vi hålla rent hus mot rasistiska inslag som förklarar sociala ojämlikheter med kopplingar till utseende och kulturella drag samtidigt som man rangordnar individer i olika kategorier utifrån de här egenskaperna.
Det är i det ljuset som vi också ska se den kritik som finns från Folkpartiet, som har glidit i den här frågan. Jag lyssnade uppmärksamt på Martin Andreasson, som jag har stor respekt för i de här frågorna och finner intressant, och jag delar också uppfattningen om vi-och-de-tänkande. Men frågan är hur Martin Andreasson ser på krav på språktest och hur han bedömer det att Folkpartiet uppenbarligen spelar på främlingsfientliga strängar genom att peka ut icke-svenska medborgare som presumtiva kriminella personer.
Nej, vi måste hålla de här teoretiska greppen väldigt klara för oss. Här är lagstiftningen ett viktigt verktyg, eftersom lagstiftningen både hjälper oss att hålla oss till den teoretiska nivån och också riktar udden mot den som diskriminerar och inte mot den som diskrimineras.
Lagstiftningen kan utvecklas, och det har varit en lång debatt om den stora Diskrimineringskommittén. Jag menar att det är helt rätt att ta ett samlat grepp. Visst kan man möjligen vara kritisk till att det tar tid och att utredningen har fått många tilläggsdirektiv och så vidare, men jag tror att det i slutändan kommer att visa sig vara helt riktigt att man tar helhetsgreppet och att man tänker sig noga för. Det finns en del knäckfrågor som vi måste tänka flera varv kring. Det gäller positiv särbehandling, åldersdiskriminering med mera. Det finns en samstämmighet i den här riksdagen om att så långt det är möjligt samordna lagstiftningen och diskrimineringsgrunderna och kanske också lägga ihop ombudsmännen.
Jag ska inte föregripa Diskrimineringskommitténs arbete, men jag vill ändå bolla in lite tankar om de diskussioner som vi har i Vänsterpartiet. Där är vi inne på att kön nog har en egen grund. Kön finns i de andra diskrimineringsgrunderna. Kön finns i etnicitet, i funktionshinder och så vidare. Det har en egen kvalitet. Därför är vi inte riktigt säkra på att alla diskrimineringsgrunder ska behandlas lika.
Vi är också inne på när det gäller arbetsmarknadsfrågor, den särskilda relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, att det är mycket möjligt att man också där måste ha en egen lagstiftning. Men det får vi återkomma till. Återigen tror vi att det är värdefullt att man tar det här greppet och inte hastar utan faktiskt tänker sig väldigt noga för.
Jag tänkte avsluta med att lite grann gå i polemik med borgerligheten om kritik av Arbetsdomstolen. Nu finns det ingen reservation, men det finns motioner där man vill att ärenden som rör diskrimineringsmål flyttas från Arbetsdomstolen. Även vi från Vänsterpartiet har ifrågasatt Arbetsdomstolen men utifrån andra utgångspunkter än borgerligheten. Det borgerligheten säger är att de ifrågasätter Arbetsdomstolens objektivitet utifrån att det där finns ledamöter som är nominerade av de fackliga organisationerna och av arbetsgivarnas organisationer. Där har LO gjort en mycket bra genomgång, som jag rekommenderar dem som är kritiska mot AD att titta på. Man ser att det inte finns fog för den här kritiken. Det är inte så att representanterna för parterna försvarar kollektivavtalen och dömer annorlunda än de andra i Arbetsdomstolen. Det finns inget som helst empiriskt stöd för påståendet att sammansättningen av Arbetsdomstolen är till nackdel. Tvärtom är det en fördel, menar vi, att hålla ihop diskrimineringsfrågor, som ofta knyter an till arbetsrättsfrågorna.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.