Herr talman! Liberaler har alltid varit ledande i kampen mot diskriminering. Så har det varit vad gäller kvinnornas kamp för jämställdhet och rätten till jämlikhet för personer som behandlas annorlunda på grund av sin sexuella läggning. Så är det också angående etnisk diskriminering. Den nuvarande lagstiftningen mot etnisk diskriminering i arbetslivet infördes 1994 och förbättrades 1999 med stöd från Folkpartiet. Lagen från 1999 var ett stort steg framåt mot en effektivare och mer rättssäker lagstiftning mot diskriminering. Trots dessa och andra framsteg är läget långt ifrån tillfredsställande.
Mycket tyder på att det i dag pågår en omfattande bortsortering av människor med "främmande ursprung" på vår arbetsmarknad. Det handlar inte bara om människor som utseendemässigt, kulturellt eller på något annat sätt avviker från den svenska normen. Enligt många vittnesmål räcker det ofta med minsta tecken på att inte vara etnisk svensk för att inte ha en chans att bli kallad till anställningsintervju. Detta är djupt destruktivt och kan inte längre tolereras. Därför är det nödvändigt att skapa en kunskapsbaserad anställningsprocedur som grundas på meriter och inte på kön eller etnisk bakgrund.
Diskriminering finns emellertid inte bara i attityderna. Det finns också i de system eller strukturer som försvårar för vissa grupper att göra sig gällande på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Diskrimineringen återspeglas inte minst i de skatter och regler som hindrar att alltfler arbeten skapas. Därför är Folkpartiets allmänna politik för ett mer företagsamt och arbetsamt Sverige i grunden en antidiskrimineringspolitik.
En av de mest uppenbart diskriminerande reglerna på arbetsmarknaden är lagen om anställningsskydd, Las, och den turordningsprincip som aktualiseras vid personalnedskärning. Det är ett välkänt faktum att invandrade personer vid avskedande förlorar sina anställningar i mycket större omfattning än personer födda i Sverige. Orsakerna till detta har kartlagts av Catharina Calleman i en studie från 2003 som heter
Invandrarna, skyddet för anställningen och diskrimineringslagstiftningen
.
Vad gäller personer med tillsvidareanställning har ingen attitydmässig diskriminering kunnat beläggas i detta sammanhang. Däremot är det klart att Las spelar en avgörande roll för att förklara de utlandsföddas utsatthet. Detta gäller särskilt då principen om sist in först ut verkar med full kraft. De diskriminerande effekter som Las medför slår mot en mycket utsatt grupp i vårt samhälle. Detta var knappast lagens syfte och är fullständigt oacceptabelt.
Herr talman! Frågan om kvotering och annan så kallad positiv särbehandling kommer ofta upp i debatten om etnisk diskriminering. Det argumenteras att det är ett sätt att kompensera de drabbade för den negativa särbehandling som förekommer i dagens Sverige. Frågan är dock om en omvänd form av diskriminering eller särbehandling är det effektiva botemedlet eller om det inte snarare leder till en samhällsutveckling som definitivt fjärmar oss från ett samhälle som bygger på individers lika värde och likabehandling.
Vi liberaler föredrar att bekämpa diskriminering och grupptänkande i sig i stället för att skapa nya former av diskriminering och ett ännu hårdare grupptänkande. Vi fortsätter att tro på de idéer som stora medborgarrättskämpar som Martin Luther King förespråkade, att varje individ ska bedömas som individ på grund av sina färdigheter och talanger, inte för att man tillhör en grupp eller har viss hudfärg, religion eller visst ursprung. Den drömmen kommer vi att fortsätta att kämpa för.
Herr talman! Det är dags för en kraftfull liberal offensiv mot diskrimineringen. Fem områden bör prioriteras för att effektivt kunna bekämpa diskrimineringen. Vi måste, som många påpekat här, få en samlad lagstiftning mot diskriminering och samla de olika ombudsmännen som finns på området. Vi måste på allvar överväga att på bred front införa avidentifiering av jobbansökningar. Det gäller inte bara inom den offentliga sektorn, inte bara inom några kommuner, inte bara på försök, utan också inom det privata näringslivet. Vi har sagt att vi diskuterar att dra en gräns vid kanske 50 anställda, men vi vill att både offentliga och privata arbetsgivare mycket snart får krav på att avidentifiera jobbansökningar. Arbetet för detta är redan gjort. Det finns färdiga lagförslag i länder som Frankrike, och med lite ansträngning och kanske genom en del översättningar skulle vi kunna få rätt så bra förslag.
Det tredje området är att det ska kosta att diskriminera. Vi överväger nu de påföljder som måste införas så att varje gång som diskriminering kan bevisas ska det kosta så mycket att det är avskräckande för andra.
Vi tycker också att lagen om anställningstrygghet bör reformeras. Det är inte bra att ha en lag som systematiskt diskriminerar. Vi tror att vi i lagen om anställningstrygghet måste föra in mycket mer om individens kompetens som avgörande för att behålla jobbet. Det är ett arbete som vi måste driva vidare och diskutera. Och jag förvånas mycket över de nästan rabiata reaktioner som uppstår bara man nämner detta; då är man arbetarfientlig. Man borde vara beredd att diskutera varenda lag, varenda sak som diskriminerar människor, men det är man inte.
Givetvis vill vi också ta bort diskrimineringsmålen från Arbetsdomstolen. Vi vill egentligen avskaffa Arbetsdomstolen. Rättvisan ska inte vara korporativt påverkad. Det är en grundprincip i alla västerländska samhällen, som vi dock tyvärr inte följer.
Herr talman! Folkpartiets förslag är tuffa och ställer krav på alla, inte minst på arbetsmarknadens parter, att göra vad de kan för att inleda en offensiv mot diskrimineringen. Det är dags för privat näringsliv, offentlig sektor och fackföreningar att göra så mycket de kan. Människorna som diskrimineras kan inte vänta mer, och var och en måste anstränga sig. På så sätt kan vi vinna det här slaget.