Herr talman! Det blir lite gripande när Luciano Astudillo börjar med att säga att det här är den mest offensiva regering som någonsin har suttit vad gäller diskrimineringsfrågorna. Och när han sedan ska räkna upp vad det är man faktiskt gör talar han om lite utredningar, ett par utredningar till, och sedan kommer han till 2003 års lag mot diskriminering.
Men snälla Luciano Astudillo - Luciano Astudillo vet lika väl som jag och alla vi andra i kammaren att det inte var på grund av att regeringen kom på att den ville motverka diskriminering som den lagen kom till. Det var på grund av att vi fick ett direktiv från EU som gjorde att vi var tvungna att vässa den svenska diskrimineringslagstiftningen - vilket vi välkomnar. Men det berodde definitivt inte på regeringens handlingskraft eller på regeringens eget engagemang att den lagen genomfördes.
Sedan blir det också lite gripande när Luciano Astudillo vill försvara det här brokiga lapptäcket av utredningar. Jag vill understryka att jag tycker att det är centralt att vi får ett bra utredningsarbete utfört på det här området. Mitt problem är inte att Diskrimineringskommittén har fått förlängd tid. Mitt problem är att regeringen på ett planlöst sätt har splittrat upp dessa viktiga frågor på ett antal olika utredningar. Luciano Astudillo tog det här med den strukturella diskrimineringen och att det var så viktigt att ha två utredningar. Låt mig läsa innantill. Den ena utredningen, Kamalis utredning, ska föreslå åtgärder för att motverka strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. Den andra utredningen, Paul Lappalainens utredning, ska föreslå åtgärder för att motverka strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet.
Herr talman! Detta är ingen seriös hantering av utredningsväsendet. Detta är ett billigt sätt att symbolisera handlingskraft. Det hade varit mycket bättre att se till att Diskrimineringskommittén, där Luciano Astudillo själv är ledamot, hade fått ta ett samlat ansvar för de här frågorna.